Alice Cooper Show 1977

Ibland kör jag en Pippi, alltså diskuterar på stort allvar med mig själv. Många ämnen är avhandlas på detta sätt, och så här i halloweentider ber jag att få dela med mig av det senaste (tillika återkommande) pekoralet.

Jag: Men du kan väl på fullt allvar inte säga att "Alice Cooper Show" är en bra liveskiva?
Jag också: Det är den ju visst det!
Jag: Men va fan, ett hopkok av medleys och några perfunctory hits inslängda, det är väl inget att komma med? Bootlegsen från turnén har ju intressantare låtar!
Jag också: Förvisso, men stämningen är ju rätt bra och jag är ju som bekant svag för 70-talets överdådiga inte-fullt-så-live-alltid-skivor.
Jag: Men det finns ju ingen stämning alls?
Jag också: Joho.
Jag: Nähä.
Jag också: Joho.

Och så vidare i all evighet. Om vi håller oss till grundfrågan här, är ALICE COOPERs första liveskiva "Alice Cooper Show" en bra skiva så blir svaret trots allt ett bestämt JA. Efter vissa förutsättningar dock. Den som förväntar sig den gamla Alice Cooper-gruppen blir besviken. Den som förväntar sig en skräckfylld show med massor av läskigheter blir nog inte heller överväldigad. Men den som bara vill höra en hygglig 33-varvare från en fortfarande ganska ung Alice är verkligen in for a treat. Självfallet kunde låtvalet varit annorlunda, och jag tycker personligen att det är lite ljug att skriva ut låttiteln Wish you were here då den endast förekommer med ett par fraser i ett instrumentalt medley (likt DEEP PURPLE: Woman from Tokyo på "Last Concert In Japan"). Men ÄNDÅ njuter jag av att lyssna på skivan.

Jag njuter av det fulsnygga omöjliga omslaget. Jag njuter av bandet som var SJUKT bra vid den här tiden med parhästarna Dick Wagner & Steve Hunter på gitarr och den fenomenale Prakash John på bas. Jag njuter av det faktum att You & me spelades live, en låt jag själv hoppats få höra varenda gång jag sett honom sedan premiären 1998. Jag njuter av att en liveskiva 1977 till skillnad från 2012 var något annat än bara ytterligare en skiva från en artist, där KISS för övrigt satte en ny standard med sina "Alive!" och "Alive II" som få band kan tävla med. Alice gör lyckligtvis inte ens ett försök att ta upp tävlan - han gör "bara" en Alice. Sina knappa 40 minuter och sina uppenbara brister (varför fick inte King of the silver screen vara med? Snyft.) till trots äger denna en av Coopers mest bortglömda alster definitivt sin plats i hyllan. Synd bara att spelningarna inte filmades, de få minuterna som finns från Anaheim på samma turné är tyvärr en katastrof både klipp-, kvalitets- och konsertmässigt.

/Alex