Stygga idoler och galna gubbar

Helgens produktivitet nådde hittills oanade höjder när jag ombads att lite omgående pilla till en gammal videokassett med NASTY IDOLS inspelad i Hässleholm 1991. Sagt och gjort, en överföring och lite småpill senare så satt jag där och lyssnade och tittade och kastades tillbaka till början av 90-talet när sagda band var kungar, åtminstone i södra Sverige. Jag fick bara sett dem en enda gång, på Rockbolaget i Helsingborg i januari 1994, men det var en rent för jävla bra spelning och Peter Espinozas plektrum sitter fortfarande tryggt kvar i sin ficka i min plektrumsamling. Ain´t got nothing från plattan tredje plattan "Vicious" är fortfarande en klassiker. Tyvärr så tappade jag bort dem efter det, men det är lätt åtgärdat 2012 varför jag med glädje återupptog bekantskapen med bandet imorse under morgonpromenaden till jobb. Tänk vad en liten bootlegvideo kan göra.

En annan ynnest som förärades mig redan i fredags var den ur brevlådan sprungna dvdn med ALICE COOPER. I tusentals år har vi längtat och hoppats att den tv-filmade konserten från San Diego 1979 skulle se dagens ljus på dvd, och i fredags var väntan slut. Jag har likt alla andra tragglat runt med en hygglig videokopia sedan barndomen, den fanns tillgänglig på köpemarknaden en kort stund i början av 80-talet men återutgavs aldrig vilket naturligtvis både spädde på myten och gjorde den ganska svåråtkomlig under lång tid. Men nu så! Madhouse Rock-turnén var fantastisk, skivan han turnerade på, "From the inside", är en av mina favoriter, låtvalet var kanon och scenproduktionen är dundersnygg. Det enda smolket i bägaren är Alice själv som här inte var vid helt god vigör, smal som en pinne och med en nästintill obefintlig sångröst varför han istället stackato-pratar sig igenom låtarna. Detta är dock en parentes i sammanhanget, bandet är fenomenalt med guden Steve Hunter på ena gitarren och även monsterbasisten Prakash John.

Jag såg igenom hela konserten omedelbart och njöt. Nu har jag det bästa kvar - att se konserten med Alices egna kommentarspår. Alla som hört honom snacka igenom Welcome To My Nightmare-konserten från London 1975 vet att det är en högtidsstund jag har framför mig. Tror det får bli frukostprojektet imorgon.

/Alex