En gång för otäckt många år sedan befann jag mig i ett större sällskap bestående av manspersoner i olika åldrar som individuellt befann sig på olika nivåer på evolutionsstegen. Jag tillhörde de yngre i sällskapet men betraktade redan då min omvärld som en personlig förolämpning. Denna ystra afton råkade jag i ett ögonblick av oaktsamhet råka jämföra KISS med SPICE GIRLS. Det hör till saken att jag gillade och gillar båda banden, men eftersom jag befann mig i ett sällskap uteslutande bestående av hårdrockare så kunde jag självklart aktat min tunga. Återstoden av kvällen bestod av att några i sällskapet, speciellt två personer, avkrävde mig en förklaring till hur jag kunde jämföra dessa två ända ut till ytterligheterna helt skilda väsen. Det spelade ingen roll hur mycket jag mumlade om "smart management, samma treackordslåtar, tvivelaktig musikalitet, golfstrumpor-sängkläder-dockor", orden föll från min mun som stenstoder från en hög höjd och krossades av mina antagonisters intelligenta och insiktsfulla inlägg: "men du är ju dum i huvet", "hur FAN kan du påstå att Kiss gör skitenkel musik", "det finns väl för FAN ingen likhet mellan Kiss-dockorna och Spice Girls-dockorna?".
Vad bestod då vår så tydliga skillnad i? Vad var det som hände som jag först inte uppfattade och som gjorde att jag kunde förolämpa dem så hårt genom min enkla lilla gutturala fadäs? Jo - någonstans efter min högstadietid hade jag råkat utvecklas. Till skillnad från dessa Darwins mardrömmar så kunde jag se både skillnad och likheter olika genrer emellan, och dessutom dra ibland roliga och ibland vettiga slutsatser av detta. Detta var för de andra två helt omöjligt eftersom de stannat i sitt liv någonstans kring 1987. Detta omöjliggör självfallet den analytiska förmågan eftersom analyser oftast består i att man funderar kring något. Slutar man tänka och bara låter livet "hända" så slutar man även förmågan att analysera.
Fast egentligen hade det kanske varit roligare att fortfarande vara den där inbitna hårdrockaren, den som styvnackat hävdar att allt med distad gitarr är bra och allt annat är skit. Egentligen hade det kanske varit bäst att tycka att "bara [insert band] kommer hit och spelar så är det en bra konsert" alldeles oavsett om de låter som en spolande toalett i en långfärdsbuss till Korpilombolo. Men om detta sinnelag varit det gällande så hade jag ju, i förlängningen, även tvingats tycka följande:
1. Att DEAD BY APRIL gjorde bra ifrån sig i melodifestivalen.
2. Att DEEP PURPLE minsann låter precis lika bra 2012 som de gjorde 1972.
3. Att nästkommande Kiss-skiva kommer att vara den allra bästa de gjort alldeles oavsett hur den låter eftersom det är Kiss och bara Kiss släpper en skiva så blir det bra för släpper de ingen skiva så kommer det ingen skiva och det är ju hemskt och hur kan du säga att Sonic Boom är dålig den är ju fan så mycket bättre än Crazy Nights som du tjatar om hela tiden det är ju inte Kiss det är ju BON JOVI nä Sonic Boom det är grejer det.
Så nej, jag tror jag behåller mitt analyserande sinne. Jag tror att det är viktigt för åtminstone mitt sinne kunna lyssna på både Kiss och Spice Girls, att se deras likheter och olikheter, att kunna skratta både åt och med dem. Jag tror dessutom att varje människa borde lyssna mer med öronen istället för med förhoppningen/nostalgin. Inte minst för sin egen skull.
Och jag tror framförallt att personer vars intelligens vida understiger intelligensen hos en amöba under nageln på en vanlig skogssnigel ska SITTA NER OCH HÅLLA KÄFT. Åtminstone i mitt sällskap. För om jag inte litar på at du kan smöra min macka utan att misslyckas så vore det väl ändå själve CYNDEE PETERS om jag skulle bry mig det minsta om vad du har att säga om min musiksmak.
/Alex
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar