Temat för veckans fredagslista går inte av för hackor, vi har satt tänderna i en utmaning av rang - decennierna 1970-90 har avhandlats. Vi delade helt enkelt ut ett årtionde till var och en enligt följande: Martin förpassades till 70-talet, Alex fick förbarma sig över 90-talet och själv fick jag den stora äran att botanisera i 80-talets fluffiga träskmarker. Det är väl ingen större hemlighet att Alex gärna rör sig i skivbackar á la 70- och 80-tal medan jag och Martin helst gräver runt i 90-talet och framåt, därav blev det hela lite av en utmaning. Herrejesus, jag var faktiskt smått förskrämd till en början. Tänkte kallsvettigt att nog släppte väl åtminstone MAYHEM en eller annan skiva innan 80-talet vände blad och blev till 1990. Eller skulle allt falla i Jon Bon Jovis håriga famn? Nå, det visade sig bli en riktigt rolig resa som vi tar oss igenom kronologiskt som sig bör. Egentligen borde vi kanske ha tagit det här steget längre och kört tidsenlig klädsel hela veckan också. Kan se framför mig Alex i rutiga grungeskjortan och skogshuggarkängor i beige mocka och Martin med ohyggliga polisonger och skjortor i syntetmaterial. Och mig själv i... Nej förresten, det var nog verkligen lika bra att vi inte körde dresscode till det här experimentet. Nu kör vi istället listan fortare än kvickt.
Saturday night fever
Huruvida John Travolta skulle svänga sina lurviga discoben till Martins 70-talsdängor ska jag låta vara osagt. Själv tycker jag att RAINBOW gör ett riktigt bra och tillika svängigt jobb med låten Kill The King. Sedan tågar RUSH in och det blir en temposänkning utan dess like. Vilket inte nödvändigtvis måste vara en dålig grej, låten i sig är bra men bitvis håller jag faktiskt på att somna och går istället vidare till nästa alster i listan, JUDAS PRIESTs Tyrant. Jag tycker att de låter bra mycket proggigare här än jag är van vid, men skam vore väl annars när det är 70-talet vi tar oss an. VAN HALENs välbekanta introslinga till Ain't Talkin' 'Bout Love är det svårt att inte känna igen även om man verkligen anstränger sig men jag hade kunnat svära på att det där ljudet kommer från 80-talet. Där högg jag alltså i sten. AEROSMITH avslutar 70-talseran och vi lägger bluesigt gitarrgung och orange-bruna färgskalor åt sidan för en stund.
Girls just want to have fun
Vissa skulle nog hävda att jag utför någon form av helgerån som helt utesluter glam, sleaze, hair metal och överlag spandexbralleband i min del av listan. Och om sanningen ska fram så hade jag faktiskt vissa problem med att låta min barndoms TWISTED SISTER falla ifrån men så fick det bli. För varje sak man väljer väljer man också bort något annat och SEPULTURA, DEATH och SLAYER kändes obligatoriska att ha med. De får också inleda min del av listan och följs upp med NIHILISTs Carnal Leftovers. Bandet bildade ju sedermera ENTOMBED men det visste ni redan. Avslutningsvis gör NAPALM DEATH en insats med Unchallenged Hate från studioalbum nr 2 i kronologin. Det var svårt att välja ska jag säga. Hiskeligt svårt. MORBID ANGEL skulle jag velat ha med här. Och tidiga MAYHEM som sagt. Kanske MORBID och NECRODEATH också. Tidiga METALLICA förstås som ju inte finns på Spotify. Ja, man kan inte få allt, vi kan istället konstatera att jag blev motbevisad, allt bra gjordes inte på 90-talet utan en hel del kommer från tiotalet år innan, axelvaddar or no axelvaddar.
Smells like teen spirit
Alex går ut med en känslomässig och något klistrig ballad signerad SHADOW GALLERY, vars namn jag tyckte mig känna igen lite vagt och mycket riktigt hade Alan Moore och hans (grafiska novell) V för Vendetta ett finger med i spelet här. The Shadow Gallery är nämligen namnet på hjälten V's hemliga bas och bandet som tidigare hette SORCERER bytte väl då de insåg Moores storhet kan jag tro. Nå, vi lägger serienördsreferenserna åt sidan en smula och går vidare. PRIDE & GLORY puttrar på med lite svängig sydstatsrock och lämnar sedan över till brittiska giganten Bruce Dickinsons väna stämma. Sen blir det tempohöjning i form av FEAR FACTORY, ett gott initiativ från Bergdahls sida och ett något oväntat inslag. Pluspoäng för det. Brian Robertson som får den äran att avsluta Alex del och tillika listan som sådan gör mig varken till eller från faktiskt, det är habil bilradiorock i min bok som funkar i bakgrunden. Gott så.
Jag vill också passa på att redan nu varna för årets sista lista där vi kommer att ta i till bristningsgränsen med allt som varit lyssningsbart under det gångna året. Ni förstår ju själva, det blir en urladdning av katastrofala mått. Lika bra att ni börjar förbereda er medan tid äro. Värm upp, stretcha och ha kaffetermosen i högsta beredskap.
Men först, veckans lista och två dagars ledighet. Enjoy.
/Susanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar