Jag kan vara helt ärlig och säga att jag tycker att "A Sense Of Purpose" var en lika skitnödig platta som titeln på albumet. Jag var beredd att döma ut IN FLAMES helt och hållet efter den skivan och, för att använda ett pinsamt slitet uttryck, vända blad.
Därför är det också så skönt att kunna vara helt ärlig och säga att jag har sällan blivit så glad att bli överbevisad som när jag lyssnade igenom "Sounds Of A Playground Fading" första gången. Jävlar i min låda alltså!
Först och främst ligger låtarna på en galen nivå. Inte så att de är svårlyssnade - det har aldrig varit göteborgarnas grej - men att de är så vansinnigt minnesvärda. Sen lirar bandet bättre än på bra länge, och på ett sätt som tydligt demonstrerar att de drar åt samma håll. Och Anders Fridén sjunger med en glöd som imponerar. Sammantaget leder detta till att "Sounds Of A Playground Fading" är det starkaste albumet IN FLAMES har släppt sedan "Clayman". Jo, jag tycker faktiskt att det är så :-)
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar