Allvarligt talat - varför är musikbiografier inte längre musikbiografier? Nu har jag läst KEE MARCELLOs bok och den handlar verkligen inte ett skit om musiken. En jävla tramsbok om hur mycket knark han satte i sig och hur många brudar han spände på. Han är inte ensam, i princip ALLA musikbiografier ser ut så idag. Jag hade velat läsa hur mycket som helst om t.ex. Treblinka Tour med NOICE, om alla turerna med EUROPE och hur det rena musicerandet tog sin form.
MOTLEY CRUE var på sitt sätt först med sin The Dirt, den var unik när den kom och kändes då fräsch. Efter det har alla "musiker" gjort sina egna derivat av en sådan och det är åtminstone jag sjukt trött på. På samma sätt som Wes Cravens underbara Scream-filmer tyvärr kom att förstöra skräckfilmsgenren så verkar riktiga musikbiografier idag vara ett dött medium. Annars hade väl inte icke-musikern Anders Tegnér fått skriva en likadan bok.
Tacka vet jag t.ex. Louis Armstrongs för hand skrivna minnesbok om sitt liv i New Orleans.
/Alex
Iron Maidens biografi är ju mer affärsmässig än knullig av sig, dvs de går inte in lika mycket på party som hur relationerna och musiken samt populariteten kom till.
SvaraRaderaDet var rätt trist.
Å andra sidan håller jag med dig. Jag orkar inte heller läsa om hur många brudar en viss stjärna dragit över.