Manowar

MANOWAR. Egentligen känns detta som ett sånt där älska-eller-hata-band, men jag måste säga att jag befinner mig någonstans i mitten av detta. Å ena sidan är texterna ganska patetiska och löjeväckande (inte alltid dock), deras image är lite väl serietidningsaktig och deras liveframträdanden blir lätt lite segdragna.

Å andra sidan är det absolut inget fel på musikaliteten. Eric Adams har en röst som de allra flesta sångare drömmer om att få ha en enda dag i livet, deras starka låtar är genuint starka (Achilleseposet är min personliga favorit) och man får ge dem en sak angående deras image - de tror på den och står för den. Till skillnad från en massa låtsas-Blackmetallare som dricker blod på scenen men O´boy hemma eller fisförnämbekväma andra hårdrockare av idag som ALDRIG ALDRIG ALDRIG skulle kunna tänka sig att släppa allt och dra på en illa planerad turné i Norrbotten så lever Manowar som de lär. Jag sprang på Joey DeMaio på baksidan av Idrottens Hus i Helsingborg 1999. Dio hade spelat och jag gick ut för att träffa honom, men träffade Joey först som direkt frågade om jag ville komma in. Jag avböjde med ursäkten att jag väntade på Dio, han log och skakade min hand och sade att det hade nog han också gjort. Sedan gick han in och krossade publiken. Ödmjukt och stenhårt. Otroligt vänlig människa.

Allt är inte bra eller ens passabelt, men skivor som Hail To England, Into Glory Ride och Triumph Of Steel är definitivt små favoriter i min samling.

Martin, på med lurarna nu och sjung med. Det går inte att värja sig. There´s magic in the metal - THERE`S MAGIC IN US ALL!



/Alex