Filmen är riktigt sevärd, mycket beroende på att just bandet RUSH, av många stämplade som ett av de nördigaste banden på planeten träder fram som de de verkligen är - musiker med en sällsynt hantverksskicklighet. Att bandet verkligen har gått in för att vara detta - musiker, och inte bygga sin karriär på att göra medelmåttig musik för att bli kända för sina liv vid sidan om musiken gör att jag gång efter annan bara vill ställa mig upp och applådera bandet.
För musiken är i många fall oantastlig. Jag säger verkligen inte att allt bandet har gjort är bra, men albumräckan "2112" (1976), "A Farewell To Kings" (1977), "Hemispheres" (1978), "Permanent Waves" (1980) och "Moving Pictures" (1981) är av sådan kvalitet att mycket få band kan hävda att de har en lika imponerande svit musik i sin katalog. Utgivningstakten visar inte bara på en sällsynt begåvning utan också en arbetsmoral som verkar vara i det närmaste obsolet idag.
Sugna på att kolla in filmen? Bor ni i närheten av Helsingborg är det bara att komma in och låna!
/Martin
Jag såg filmen "I Love You, Man" kvällen före jag skulle åka till Berlin förra året. I den så är ena killen, eller ja båda, Rush-fans och det smittade av sig så mycket att jag bara var tvungen att se "Beyond the Lighted Stage" också.
SvaraRaderaDet i sin tur gjorde att jag bara var tvungen att lyssna på "Rush", "Fly by Night", "Caress of Steel", "Hemispheres" och "A Farewell to Kings". Jag tror klockan var halv fyra när jag upptäckte att klockan var lite väl mycket eftersom tåget mot Lund skulle gå kl åtta på morgonen. Så en tupplur på tre timmar var allt jag hann med. På tåget ner till Lund så lyssnade jag på "Moving Pictures", "Roll the Bones", "Presto" och "2112".
Jag tror inte att jag har lyssnat på Rush sedan dess faktiskt. Får nog föra över något album på telefonen. Det blir nog "Caress of Steel", av någon anledning är jag sugen på "Bastille Day" och "The Necromancer".