Alice Cooper: Welcome 2 My Nightmare

Och som ett e-brev på posten så fick jag plötsligt höra hela ALICE COOPERS nya skiva. Därtill känner jag mig nödd och tvungen att gå igenom den här för den som vill läsa.

Jag får bilder i huvudet av skivan. Senast det hände på samma sätt var när jag hörde The Last Temptation, och bilderna jag ser i huvudet när jag lyssnar på skivan och texterna är som en blandning av serietidningarna som medföljde den skivan och typ den fjärde Nightmare on Elm Street-filmen. Med detta sagt så är det inte en uppenbar skräckskiva, skräckstämningen som infinner sig på WTMN 1 saknas till stor del. Det är något annat, en annan stämning, som fångar mig. För det gör faktiskt skivan - fångar mig.

Jag kör låt för låt, och struntar fullt i vad jag sade om de fyra låtarna jag hörde innan eftersom de i sitt sammanhang faktiskt låter annorlunda och får en helt annan relevans.

Jag avslöjar lite av storyn här så läs inte vidare om du vill bli överraskad.

01. I Am Made Of You
Lugn, vacker och lite ödesmättad. Vocalizern störde mig i början men efter ett par lyssningar känns den faktiskt självklar. Vi får följa Stevens (skivan handlar såklart om honom) fundering kring sig själv. Bra jävla låt.

02. Caffeine
Steven är rädd för att sova. Han vill hålla sig vaken. Schysst rocker och man ser framför sig hur han knaprar piller och öser i sig kaffe. Han vill ju inte sova,

03. The Nightmare Returns
Steven somnade visst ändå. Fan också. Här har vi lite skräck faktiskt, man kunde nog tagit ut svängarna ytterligare med dissonanta ackord eller så men som det är så funkar den som ett slags andra intro.

04. A Runaway Train
Alice har beskrivit denna som att Steven sitter på ett rusande tåg på väg att krascha. Själv ser jag Steven som jagad av tåget, låtmässigt är den fortfarande svag som fan men storyn får faktiskt en kick av jakten.

05. Last Man On Earth
Tåget kraschar till slut och jag ser att det kraschar in i väggen på en gammal teater i stadsdelen Montmartre i Paris, där Steven precis sprungit in för att gömma sig. Han sätter sig på en av stolarna i det nedsläckta auditoriumet varpå denna låten drar igång. Jag ser Showman-Alice framför mig, självfallet ganska lik Some Folks-Alice från 1975 då låten är en uppenbar uppföljare till den stilistiskt sett. Låtens tema, att Steven är den siste människan på jorden, slutar i mitt huvud med att den övriga publiken lyses upp och visar sig bestå av döda/odöda.

06. The Congregation
De döda/odöda hälsar Steven välkommen. Låtmässigt en blandning av School´s out och något från Last Temptation.

07. I'll Bite Your Face Off
En slags enkel Cold Ethyl med en dålig refräng. En del av mardrömmen jag kunde varit utan, känns som en filler (förutom förrefrängen och mittpartiet som jag gillar).

08. Disco Bloodbath Boogie Fever
Mycket underlig låt, texten är antingen genialisk eller värdelös och låten i sig låter som något som nästan kom med på Flush The Fashion. Av den anledningen är den älskvärd, men det känns osäkert på var i mardrömmen vi nu befinner oss. Folk blir massakrerade på ett disco. Hmm.

09. Ghouls Gone Wild
En standardrocklåt, textmässigt ytterligare en underlig rackare. Jag ser dansande zombies framför mig. Det är inte helt oangenämt men jag förstår det inte.

10. Something To Remember Me By
Närmast en *obligatory ballad*. Jag saknar textknorren på denna. Det är en rätt schysst låt, men varför dör ingen eller blöder eller sprängs? Det känns bara som en kärleksballad. En uppenbar Only Women Bleed utan knorr. Når nästan ända fram.

11. When Hell Comes Home
Låten med störst förväntningar då originalbandet spelar på den. Därför faller den högst också. Efter kanske fem lyssningar tycker jag fortfarande det är en knappt hygglig rocklåt, långt ifrån den fantastiska jag hade hoppats på. Textmässigt är det en rätt obehaglig historia som får ett bra hämnd-slut så den passar åtminstone definitivt in i mardrömmen.

12. What Baby Wants
Kanske den konstigaste låten på skivan. Djävulen kommer i skepnad av en kvinna och försöker betvinga Steven. Som låt betraktat är den bra men jag hade nog helst sett den som ett extraspår eller dylikt för den passar inte riktigt in tycker jag.

13. I Gotta Get Outta Here
Vilken överraskning! Som enskild låt var denna nästintill tråkig, men JÄVLAR vad den lyser upp i sitt riktiga sammanhang! Textmässigt förklarar den dessutom flera av otydligheterna ovan, och vilken AVSLUTNING sen! Denna låter som en hybrid av något på From The Inside och Last Temptation, och när det avslöjas att Steven är DÖD men inte begriper/accepterar det så skiner jag upp med hela huvudet :) Någon annan som även får Rocky Horror Picture Show-vibbar?

14. The Underture
Instrumental som knyter ihop skiva ett med skiva två, en avslutning på hela alltet. Som en blandning av Alice Cooper 1975, Alice Cooper 2011, Buffy The Vampire-musikalavsnittet och Nightmare Before Christmas. Helt fantastisk avslutning.

Jag kommer på mig själv med att tänka på en grej. The Last Temptation med sina tillhörande seriemagasin är nog egentligen, för min del, den riktiga WTMN2. Jag älskar den skivan den storyn och den stämningen. I det ljuset väljer jag att se denna nya skiva som del tre. På så sätt blir det inte lika självklart att den "måste vara" som första WTMN, utan snarare som Last Temptation. Och i det avseendet håller skivan fantastiskt bra.

Skivan som helhet lider av att det är för många låtar. Bort med två, kanske tre låtar (typ 7 och 12, kanske 4 också men den passar i storyn) och detta är den starkaste skivan Alice släppt sedan 1994, men även totalt sett är det en skiva som slår i princip allt han gjort efter Brutal Planet.

Jag sitter nöjd och flinar och tänker att jo, han kunde. Jag sänkte förväntningarna, det är riktigt, men jag sänkte även garden och önskade att han skulle knocka mig.

Det gjorde han.

/Alex