Galenskap

Ok, nu får vi summera lite. 3 konserter och över 250 mil på 4 dagar. Till och med den mest härdade Bergdahl är faktiskt lite trött idag. Det blev Paris i helgen då jag fick återse mitt älskade Return To Forever. Det hör tyvärr hemma på en annan blogg misstänker jag dock så det får jag med sorg i hjärtat lämna därhän.

I måndags var det dags för Accept på KB i Malmö. I sista stund lades något lokalt dravel till förband till i lineupen, så när jag anlände prick 20.00 hörde jag oväsen inifrån KB varpå jag helt sonika satte mig vid turnébussen utanför och gjorde inget istället för att gå in. Dirty Passion skall de ha hetat. Es ist für mich egal. Jag satt dock inte ensam, både Hermann Frank och Stefan Schwarzmann kom förbi och några ord utväxlades (även Wolf och Peter susade förbi men det var bara som hastigast).

Accept var precis lika bra som de varit hela året, det är fullständigt osannolikt att ett band kan låta så bra och hungrigt efter så många år i gamet. Visst, det är bara Wolf och Peter som varit med hela tiden men det märks fanimej inte då ALLA gör ett alldeles ypperligt jobb och är snortajta. Jag är lycklig som tjugofem barnkalas över dte faktum att Mark Tornillo kommit med i bandet för under de 18 år jag älskat Accept och sett dem live så är det bara återföreningsturnén 1993 som kommer upp i närheten av hur bra de är idag. Att de sedan hade det allra bästa utljudet jag någonsin hört på KB är ett plus, det var kristallklart utan att förlora i vare sig ton, bett eller djup. Jag svettades som en liten liten ponny utan att röra mig alls. Så hårt var det.

Som sig bör så efterföljdes måndagen av en tisdag, men inte vilken tisdag som helst utan en där Black Country Communion skulle göra sin danska premiär på fina KB-hallen. Deras 19:e konsert ihop skulle spelas i hallen som Glenn Hughes en gång gjorde premiär med Deep Purple Mark III i. Bandet var inget annat än fenomenalt, de ystra tusen personerna som orkat ta sig till hallen fick se en uppvisning som inte skådats i den hallen på många år. Joe Bonamassa var fenomenal (han sjunger ju rätt bra också, grabben!), Derek Sherinian var bra (men för lågt mixad tyvärr), Jason Bonham förvaltar sitt arv bra och Glenn Hughes var gud. Allt i sin ordning, således. En liten minus i protokollet var dock ljudet, en samling gröt under de tre första låtarna som lyckligtvis ordnade upp sig när det blev dags för de episka låtarna typ Song of yesterday och Save me. Och, till sist, en liten trojka funderingar att ponera när andan faller på:

1. Vem fan är Sören Andersen som var insatt som förband? (försöksutsläppt tvättmongo?)
2. Vem fan har sagt åt honom att han kan spela gitarr??? (hans mormor med kraftigt nedsatt hörsel??)
...och den kanske värsta...
3. Vem ända in i BELZEBUBS BASTANTA BADBYXOR fick för sig att kräket skulle gästa på BURN?? Denna nästintill orgastiskt klimaktiska avslutningslåt som skulle stå som en hyllning till Glenns karriär i en sådan anrik hall totalslaktades i solot av det här jävla snedsprånget som inte skulle kvalificera i kommunala musikskolans 6-åringars första nervösa framförande av Lilla Snigel. Hela kvällen var magnifik fram till dessa sista minuter och jag ämnar ägna återstoden av dagen att sitta och önska att Sören Andersen utvecklar någon form av självinsikt varpå han raskt överger "gitarrspelandet" till förmån för att bli tredjesorterare på Posten Inrikes i Danmark, avskiljd från omvärlden och fråntagen alla plektrum för all framtid.

Nu får det minsann räcka med spelningar ett tag. Typ nio dagar eller så. Ganska exakt nio faktiskt. Skönt det egentligen, jag har redan abstinens.

Hmm, undrar om Martin läser här nu när han är ledig. Fan, jag kanske kommer undan med det... Jag gör ett försök. RETURN TO FOREVER LIVE I PARIS!!! MOHAHAHAHAHAHAHAHA!



/Alex