Death Magnetic - The Verdict

Har tillbringat helgen i sällskap med METALLICAS nionde studioalbum "Death Magnetic" dånandes i högtalarna.

Som jag skrev i förra inlägget om denna platta har jag ett långt förhållande med METALLICA vilket har gjort att jag har sett fram emot detta släpp med viss bävan. Efter ca 10 genomlyssningar känns det som om jag kan slappna av - "Death Magnetic" är bandets bästa släpp post-"The Black Album".

Många vill att bandet ska visa upp samma storhet som på exempelvis klassiska "Master Of Puppets" - men helt ärligt hur befängt är inte det? Ett band har tur om de lyckas pricka in en sådan platta överhuvudtaget. För egen del tycker jag att man vinner på att inte ställa upp sådana måttstockar överhuvudtaget, för annars kommer man alltid att bli besviken på varje platta bandet släpper, vilket vissa verkar ha bestämt sig för i vilket fall - redan utan att ha hört en låt.

I samtliga recensioner och intervjuer jag läst med bandet inför släppet av "Death Magnetic" har förra plattan "St. Anger" tagits upp, mycket beroende på dess katastrofala produktion, Hetfields kassa sånginsats, och den totala bristen på solon från Hammett. Alla dessa "fel" är åtgärdade: Proddningen är bättre men inte lika fet som på vissa andra plattor bandet har släppt, Hammett solar på så att banden ryker - och Hetfield: han sjunger bra som fan! Det är en ren njutning att höra hans stämma i varje låt. Låtarna håller också mycket högre klass än på länge. Vissa partier låter som tagna från bandets så hyllade 80-tal - det matas tvåtakt uppblandat med betongtunga partier. Den enda låt jag egentligen har något emot är "Unforgiven III" - där det enda som sätter sig är faktumet att bandet använder sig av piano i introt.

Många kommer nog fortsättningsvis att dömma ut METALLICA som ett band som har passerat sitt bäst före datum med cirka 20 år - för egen del tänker jag "Death Magnetic" stanna kvar ett bra tag i stereon.