Akademisk kartläggning av den svenske hårdrockaren

7.2 Stereotypisk profil

Jag väljer att runda av denna avhandling med en resultatsammanställning i form av en profil
över den stereotypiska svenska hårdrockaren.
Denne är en vit 29-årig man som vuxit upp och fortfarande bor i ett arbetarhem, en lägenhet i någon av landets större tätorter. Han har gymnasieutbildning, kanske med industriteknisk inriktning, och uppehåller sig jobbande. Nämnde ateist har ett samboförhållande som varat i över ett år men förmodligen ännu inga barn. Familjen och
vännerna är det viktigaste i hans liv, vilka han försöker umgås med flera gånger i veckan, medan karriär och utbildning inte betyder lika mycket. Han röstar förslagsvis på Socialdemokraterna eller ett mittenparti och är något intresserad av politik. På fritiden spelar han gitarr och motionerar en till två gånger i veckan men är inte speciellt intresserad av friluftsliv. Den relativt unge mannen är svag för öl, särskilt av den ljusa sorten, och dricker sig berusad minst en gång per månad, men går oftare ut och äter än han besöker krogen. Möjligtvis snusar han, och det i så fall på vardaglig basis, men röker sannolikt inte och är ej heller speciellt intresserad av andra typer av droger.
Han har lyssnat på metal i mer än tio år och uppskattar flera olika typer, främst de
musikaliskt mer lättillgängliga genrerna. Musikkonsumtionen är relativt hög och han köper
hårdrocksskivor för upp till 250 kr i månaden, samt laddar ned upp till fem album via Internet.
Utöver metal gillar han rock och kanske också klassisk musik, blues och jazz, men skyr
kommersiell musik. Annan masskultur faller honom heller inte i smaken, istället föredrar han
ungdomliga, maskulina och nischade genrer – exempelvis fantasy och skräck – och en del
kulturprodukter av det mer legitima slaget.
Med förmodan hyser han uppfattningen att omvärlden ser ned på honom på grund av hans
musiksmak – samtidigt som han själv anser sig stå över densamma – samt att han genom
smaken är lätt att känna igen till det yttre. Trots detta har han inte nödvändigtvis långt hår eller enbart svarta kläder. Chansen är desto större att han tatuerat eller piercat sig, och han tycker sannolikt om att bära plagg i läder eller denim.

Andreas Rana har skrivit en uppsats om oss hårdrockare betitlad Dom kallar oss hårdrockare - en kultursociologisk kartläggning av den svenska hårdrockspubliken. Om jag personligen hade passat in på ovanstående stereotyp borde jag egentligen inte ens hittat uppsatsen, än mindre läst den, och med stor sannolikhet inte tyckt uppsatsen som varande särskilt intressant. Naturligtvis finns det som tur är avvikelser från stereotypbilden av hårdrockaren som en socialt missanpassad individ som full på öl, svartklädd med nitar skränande drar fram till borgerlighetens stora fasa över denna anomali till mainstreamkulturen.

Hur som tycker jag att det var kul att läsa uppsatsen, även om den akademiska skrivformen av hävd och genom paradigm är ganska torr.