Hårda klappar

Försökte stå emot - men det gick inte så bra. Efter att ha sett alla årsbästalistor som folk har gjort i diverse tidningar och konstaterat att folk är helt insnöade på Justin Timberlakes Futurefucksounds (sic!) så knappade jag in följande lista på vad jag tycker är årets höjdpunkter i skivdjungeln - och vad som kan passa till julklappar.

God jul önskar Metallbibliotekarien.

För läsare av denna blogg torde det inte väcka förvåning att järnjungfrun ligger på listan - sällan har Iron Maiden låtit så fräscha som på A matter of life and death. En ren njutning från början till slut - krävande visst - men lite tuggmotstånd är ju alltid bra.

Lombardo tillbaka - och helt plötsligt känns thrashpapporna i Slayer precis så brutalt hårda, snabba och religionskritiska som för 14 år sedan då kaggedaskaren lämnade skeppet. Ren råthrash med vissa tendenser till utveckling - men stompet och Lombardos kusliga kommando över 16-delarna på bastrummorna gör att alla thrashälskare borde gå upp i brygga över Christ Illusion.

Mäktiga Mastodon fortsätter sitt utforskande av sitt egenhändigt ihoptotade universum - som ju är rejält fucked up. De här grabbarna verkar just nu inte kunna göra några fel - det funkar alldeles förträffligt att ha en blå älgvarelse på omslaget om man lirar som kvartetten från Atlanta. Blood Moutain är en speedtripp på en magnumkula - och en skiva som stannar kvar länge i skallen.

Jag skiter i vad alla belackare säger - The dead eye golvar mig numera som en näve från Armand Kranjc. Inte som rEVOLVEr, One Kill wonder, Made me do it eller The Haunted - vilket är senaste släppets styrka. The Haunted har haft mod nog att förändra sig - vilket förtjänar respekt bara det. Att sedan resultatet faller mig i smaken som en kall öl på en sommardag - det är bara en bonus.

Jag är jäkligt glad över att Anders valde att fortsätta trumma efter att Nasum lades ner som en följd av Mieszko Talarczyk omkom i tsunamikatastrofen i Thailand. För vilken spark i valfritt känsligt område The Contaminated Void är! Grindinfluenserna finns där, rent för jävla bra deathgrowl - men också ett jäkla sväng av örebrocombon.

Ytterligare en stark platta från In Flames. Här har bandet tagit ut svängarna - titellåten Come Clarity är verkligen inget som bandet hade gjort för 10 år sedan. Sväng, speed, snygga gitarriff och en Anders Fridén som sjunger mer övertygande än någonsin.