Fredagslistan 2024, vecka 26: Forgotten in space

Liksom svärd, drakar och magi har sin givna plats i hårdrocken, har även rymden och dystopier det. Från början egentligen, med Iron Man och Space Caravan redan på andra Sabbath-plattan. Det är något med kylan, mörkret och de okända hoten från världsrymden och vår världs osäkra framtid som synkar bra med ... tja, metal. 

 

Min ursprungstanke med den här veckans lista var att fokusera på rymdig death metal, för sådan finns det mer än gott om, men jag insåg snabbt att jag behövde bredda fältet en smula, och knyta an några boktips. Vi fokuserar också på faktisk science fiction, med spekulativa berättelser, världsbyggen och litterära referenser, inte bara goa rymdresor. Vi är ju trots allt bibliotekarier här på redaktionen.

Hur som helst, mot yttre rymder och inre fält!

Vi börjar med scifi-rockens främsta fanbärare: VOIVOD. Här finns det lika många alternativ som det finns låtar, från fyra årtiondens progressiv thrash metal. Ofta med, liksom med kvalitativ science fiction, en samhällskritisk, eller åtminstone kommenterande, ådra. Så även i Order of the Black Guard från "Killing Technology" (1987), vars text om att bränna böcker leder tankarna direkt till Ray Bradburys Fahrenheit 451, och till kyrkligt och statligt sanktionerade bokbål. "And the books are burning hard / Your mind is running slow". Vi har sett det förr, och vi kommer se det igen, men aldrig med så här råa riff.

 

"Rymd och dödsmetall, du menar NOCTURNUS?" - ja, jag menar Nocturnus! Förutom att ha blandat death metal med synthar redan från start var de även tidiga med SF-inspirerade texter. The Andromeda Strain, från debutalbumet "The Key" (1990), hämtar både titel och handling från Michael Crichtons technothriller med samma titel från 1969, om ett utomjordiskt virus härjningar. Eller filmen från 1971. Efter covidpandemin är väl mystiska, snabbt muterande virus av okänd härkomst något för hängmattan i sommar? 

 

Vi blir kvar i USA, men hos ett band som aldrig kom loss när det begav sig: TIMEGHOUL. Idag har de fått en stark kultstatus, och det med all rätta. Deras första demo låter som ett lite mer tekniskt SUFFOCATION - det vill säga riktigt grymt - men på deras andra och sista demo "Panaramic Twilight" (1992) hade låtskrivandet tagit stora steg i en mer progressiv riktning. Här får ni Occurence on Mimas. Jag tänker bara citera textens öppningsfras så får ni bedöma själva:

“Transmission 82-09-4
From the imperial archeologist Beznan
On the cadaver world Earth
Concerning data in the fossilized brain
Of the last human being”

Djup framtid och urtid, jordens undergång i ett interstellärt krig, solsystemet i ruiner... det är inte långt ifrån Alastair Reynolds brutalgotiska rymdoperor, till exempel hans fantastiska debutroman Revelation Space.

 

Framåt slutet av nittiotalet hade grindcoretrion DISCORDANCE AXIS på riktigt hittat formen, med texter långt ifrån genrens standard. Sångaren Jon Chang tog inspiration från anime, bullet hell-arkadspel, serietidningar och mer litterär science fiction, och skrev texter som mer läser som introvert poesi än politiska slagord och våldsfantasier. Eftersom deras låtar är föredömligt korta slänger jag in två, med titlar tagna från två fantastiska romaner: Flow my tears, the policeman said (från "Jouhou", 1997 - förlagan skriven av Philip K Dick), och Use of weapons (från "The Inalienable Dreamless", 2000 - förlaga av Iain M Banks). 

"Such a clear articulation of death / The engine's use of weapons

Circle strafe the excession / Right up to the bitter end

Battered arrays and jagged contours / A scaling box that beseeches me
Chamber a round into my head / From the breach" 

 

De där två låtarna var ju knappt 90 sekunder totalt, så vi tar en till från Jon Chang: titelspåret från GRIDLINKs sista album, "Coronet Jupiter" (2023). Boktipset här är då såklart Neal Ashers Gridlinked.

 

Enda avstickaren från Nordamerika blir, som de flesta nog misstänkte, ett besök hos kvantfysikerna i spanska WORMED. Jag ser att de precis nu släpper nytt material - det låter precis som förr, och det är ju för skönt. Jag bjussar istället på demoversionen av Voxel Mitosis, från 2001 (senare på debutalbumet Planisphaerium från 2003 - en av mina favoriter i genren teknisk guttural scifidöds). Inte minst för att de aldrig haft ett bättre virvelljud. Boktips? Jag vet inte riktigt. Robert Charles Wilsons Spin-trilogi kanske? Svärmar av nanorobotar som styr civilisationers öden och sånt.

"Lines, infinity, here for special reason / Volumetric space subdivided into voxels / in our mind's eye, our mind...
Emanating from the depths of hole
Immense crater / Mitosis is now finished / Accumulating all energy / Of ions scab, petrified
Depth is not far, descent is short" 

 

Timeghoul kröp, så att BLOOD INCANTATION kunde gå, springa, och hoppa rätt ut i hyperrymden. Att inte nämna dem vore ju en provokation mot alla rymddödsfantaster. Debutalbumet "Starspawn" från 2016 är ju en modern klassiker i progressive space longsleeve death metal liksom. Även de med nytt album på gång i år! Men vi håller oss till det beprövade titelspåret från ovan nämnda album, innan de zonade ut totalt med sina analogsynthar. Här behöver vi något storslaget, med lika filosofiska som astrala djup - Dan Simmons Hyperion / Endymion-svit borde passa (och Erich von Dänikens Chariots of the Gods).

Som en avslutning stannar vi i USA, men drar ner tempot och går på bio istället: sludgegänget NOOTHGRUSH, från Oakland, som på sin demo Kashyyyk (1995) dök rakt ner i den tidens outvecklade och esoteriska Star Wars-lore. Sith och sandfolk är ju rätt tungt ändå, långt innan prequels och Disneykommers. Boktipset här är kassettboken till Jedins återkomst, som var mitt första möte med Star Wars i en djup urtid (tidigt nittiotal).

GMT:
I told you she could be reasonable. / Continue with the operation, / You may fire when ready.
PL:
WHAT?! / Unaware, Life destroyed. / No last chance. / Brought to an end. / Suffering only in lack. / Raped by hate. / Empire's rays annihilate. / Raped by hate.

 

Eftersom ovan nämnda författare enbart är vita gubbar kommer här lite boktips som bryter av det mönstret:

Nnedi Okorafor: Lagoon

Yoon Ha Lee: Ninefox Gambit

Samuel R. Delany: Babel-17

Ursula K. Le Guin: Worlds of Exile and Illusion

Octavia E. Butler: Bloodchild (novell)

 

Nu tar vi helg!

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 25: Halvårskollen från Martin

 Gott folk!

Idag är det midsommarafton och några av er kanske har andra prioriteringar än att kolla in fredagslistan - fullt förståeligt!

Jag blev lite inspirerad av Oscar och hans halvårskoll, och tänkte att jag borde också göra en sådan. Jag har valt att göra en lista över de skivor som jag tycker är mest intressanta, kanske inte de bästa som året har bjudit på, men kanske ändå? I vilket fall så kommer här fem skivor som jag tycker att ni ska kolla in av olika anledningar. 

Vi kör!

"Umbilical" av THOU

Nu kanske ni hajar till, för hade vi inte THOU i en lista härförleden? Jo, vi skyller på Susanne och hennes extremt goda smak när hon tog med detta band från Baton Rouge, Louisiana. Upplyftande doom kanske man kan kalla detta, för Susannes omdöme om att man blir glad, man blir ledsen, man blir glad är så satans korrekt att man baxnar. Med förödande känslomässig ackuratess drämmer sextetten i med släggan i låt efter låt efter låt. Jag kan inte annat än säga att jag är imponerad över detta. 

"Cutting The Throat Of God" av ULCERATE

Varje gång ULCERATE släpper nytt så måste jag hämta andan. Varför utsätter bandet sig själva - och oss andra - för detta stålbad? Och varför går det inte att sluta lyssna för att det är så helvetiskt bra? Härom veckan kom den senaste given, och kanske att bandet rent audiellt är lite mer tillrättalagt? Det finns aningens mer luft i produktionen än brukligt, och det gör inte alls ont. Känslomässigt är det lika drabbande som tidigare. Riffen mer vindlande? Ja, kanske. Det är i vilket fall oerhört bra. 

"Teenage Rebel" av NESTOR 

Årets guilty pleasure? Ja kanske. Det kanske är ett exempel på dålig smak att maka in 80-tals hårdrock efter det svavellavemang som ULCERATE stod för? Ja, men det skiter jag i. Ni vet att när det gäller mina listor så gäller mottot både och, inte antingen eller. "Teenage Rebel" är en ren uppvisning i hantverksskicklighet, kunskap om hur musiken lät när byxan var tajt och håret brandfarligt för att citera min tidigare kollega Lina. Dessutom med en grav förmåga att skriva låtar som sätter sig nåt djävulskt oavsett cringenivå. Hatten av!

"Beyond The Palest Star" av VORGA

Galaktisk black metal från VORGA. Jag gillade föregångsplattan "Striving Toward Oblivion" som bara den, och det är en fröjd att kunna konstatera att bandet inte har släppt gasen sedan dess. Snarare levlat upp, för detta är djupt imponerande och så satans mäktigt! Det är uppfriskande med ett black metalband som skriver om helt andra grejer än standarden inom genren. Det ger en helt annan känsla för mig. 

"The Star" av WORMWOOD

Ett band som jag fortfarande tycker skaver. Kanske kan "The Star" ändra på detta? I vilket fall så har den här skivan återkommit i lurarna med stigande frekvens hemmavid. Tecken på att jag gillar det? Jo, kanske. Det finns element som jag fortfarande är tveksam mot, men detta är till stora delar riktigt bra!

Vi tar helg på detta!

/Martin

Fredagslistan 2024, vecka 25: Halvårskollen från Martin

Fredagslistan v 24: Gitarrsolon!

Gitarrsolon är en ädel konst som få behärskar och jag tänkte viga denna lista åt att skilja agnarna från vetet, eller annat sädesslag om ni skulle vara glutenintoleranta. Old school influencern Aristoteles beskrev i sitt storverk musikens väsen från 300-talet före Kristus att ”ett shysst stycke solo handlar lika delar om teknik såväl som ton, i den bästa av värdar avsaknaden av dessa. Och bara sopor gömmer sig bakom sina pedaler.”. Som tur är visar det sig att han är en trevlig prick som gärna ville hjälpa till med veckans lista. Värt att lyfta är att gamle goda A är ett stort punkfan som älskade en stökig och skramlig produktion. Det går även rykten i akademikerkretsar om att han lyssnat mycket på rak 4-taktsskrammel ala Ramones på sistone vilket kan ha påverkat urvalet låtar han skickade till mig på messenger innan idag.

Så släng er Wahpedal i valfritt vatten och skruva lite godtyckligt på stämskruvarna, nu rockar vi!

Listan hittar ni i vanlig ordning HÄR.

 Först ut är en av värdens främsta allkonstnärer och scenpersonligheter. Han föddes 1956 i USA i en superkristen familj och fick det spexiga namnet Jesus Christ Allin men tog senare artistnamnet GG ALLIN efter att brorsan i ung ålder sa GG istället för Jesus Christ. Hur som helst är solot i klassikern Bite it you scum nonchalant och släpigt spelat och ett föredöme för unga gitarrister som filar på sina första låtar.

Vi går vidare till 80-talets New York och hälsar på mästarna i REAGAN YOUTH. Deras musik kan beskrivas som ironisk, uppkäftig och stundtals smaklös kombinerat med snabb och skitig. Ni som kan er matte vet att den ekvationen ger en stor guldstjärna. Solot i Degenerated är ett skolboksexempel på vikten av gitarrton. Förstärkaren låter som sprängts och lagats med silvertejp vilket ger ytterligare en dimension i låten. Underbart.

Vi går vidare till en klassiker när man pratar om solon. Doyle Wolfgang Von Frankenstein (ja, han heter faktiskt så) behöver bara tre toner i sitt ikoniska solo i låten We are 138. Bandet heter MISFITS och vad dom menar med 138 har jag inte aning om. Det är inte ofta jag fattar vad Glenn Danzig pratar om och när jag frågade Aristoteles i messengerchatten svarade han bara ”släpp det, han är från Jersey..”.

Hur vet man att det kommer a komma ett fett gitarrsolo? Jo, någon skriker stigma. Ni som vet vet. New Yorks kungligheter AGNOSTIC FRONT vet hur man håller äkta hardcore levande och Vinnie Stigma är punkens Keith Richards. Jag hade egentligen velat ta en gammal låt men vi tar For my family från plattan Warriors.

Sist ut är världens bästa band. THE SPITS. Punkt.

 

Hoppas att detta var informativt och att ni kommer se på musik med nya ögon efter detta uppvaknande.

 

/Oskar S

Fredagslistan 2024, vecka 23: Deep cuts för ett megaband som inte är speciellt deep men vem bryr sig.

 Det är semestertider, dags att smörja in sig i starkaste solkrämen och bli hummerröd ändå. Om vi får någon mer sol, vill säga. På semestern tar vi det lugnt, och därmed kör vi en snabb och enkel lista. Kan ett megastort stadium-band som Rammstein ha några låtar som inte är välkända? Naeh, antagligen inte men i katalogen finns en del fint som sällan får ta del av äran och rampljuset. Los geht’s!

De tre första låtarna släpptes innan jag själv föddes på debuten Herzeleid (1995). En fantastisk platta med många låtar som blivit obligatoriska live som Du riechst so rut,  Asche zu Asche och epnoyma doomiga Rammstein. Men den hurtiga Der Meister och ledmotivet Herzeleid försvann från setlistorna på sena 90-talet och har inte setts till sen dess. Herzeleid finns lyckligtvis inspelad på ikoniska liveskivan/filmen Live aus Berlin (1999) och Der Meister kan man hitta klipp av på nätet. Das Alte Leid är en av bandest äldsta låtar, en långsam svängig dänga som förtjänar lite liebe.

Från Sehnsucht (1997) har vi Alter Mann, en stämningsfull trudelutt som uppenbarligen handlar om tristessen bakom att sitta fast på en öde ö. Ser man på, oavsett är den av mina personliga favoriter. Küss Mich (Fellfrosch) har två jävligt konstiga samples från en Snurre Sprätt film och ett jävligt fett distat basriff. Med min bristfälliga kunskap i tyska språket vet jag att den handlar om något med att kyssas, sen är det säkert något annat mörkt skit inkopplat. 

Slutmotivet för skivan Rosenrot (2005), Ein Lied, är en oerhört vacker och simpel liten melodi som är bland bandets få riktiga “ballader”. Den ger mig alltid gåshud och får mig att känna en längtan efter något, även om jag inte vet riktigt vad.

Från den superba Liebe ist für alle da (2009) har vi först Mehr, en låt jag lätt hade kunnat se som en kanonlåt live med väldigt rolig och gormig refräng. Alla kan väl lära sig att ropa MEHR trots allt. Liese är en alternativ version av avslutande stycket Roter Sand, en oerhört vacker enkel melodi i linje med ovan nämda Ein lied. Låten verkar handla om en gräsligt mörk episod där en dräng tvingar sig på en piga med hjälp av en skära. Ett återkommande tema i alla deras låtar, skönhet kombinerat med magvändande mörker.

Sist lägger vi in en korkat tung remix av Benzin, utförd av ingen mindre än Meshuggah. Den är mer rolig än den är bra, det blir en oerhört alldaglig Meshuggah-dänga med Till Lindemann på sång mer eller mindre. Hade varit roligt att se dem istället göra en egen, polyrytmisk version men oavsett är det kul på ett dumt sätt att gasta BENZIN över underjordiska riff. 

Nu kallar den gråa svenska sommaren mitt namn. Det blev skräpmatslista, men vem orkar stå vid spisen när det är hela 14 grader och duggregn.

Nästa gång vankas det monsterprojekt, då Beach Boy B ämnar lyssna igenom de 9 Smashing Pumpkins skivor som han inte hört än. De som inte är så bra, med andra ord. Man blir matt av bara tanken.

Vamos alla playa, amigos

//Hummerpojken B

Här hittar ni listan!