fredag, mars 15, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 11: Herr B vill se Skindred live!

 Pga en skidolycka vilket involverade flera vassa föremål, ett antal vithajar och en eller annan dödlig kamp mot beväpnade köksredskap blir veckans lista relativt kort i text. 

(Redaktionens kommentar: Herr B är en idiot och har kapat av sig en bit av fingertoppen med en brödkniv.)


Det är lite oklart hur “First Contact” gick till mellan Skindred och mig själv. Det skedde digitalt, utan tvekan, men om det var via en tur ner längs “relaterade artister” på Spotify eller någon spontan artikel på wikipedia minns jag inte. Premissen “Reggae Metal” var något oerhört spännande för en ung tonåring som precis upptäckt musik som en passion. Men det blev aldrig något mer än ett slött topp 10-försök, trots att låtarna stannade i rotation på spellistorna fram tills nutid. Inga skivor eller liknande, bara de mest spelade låtarna runt 2010-2012. Dags för förändring.



Skindred är då ett Reggae metal (eller nja, NU-metal med reggae-tematik) från Wales som tuffat på i dryga 25 års tid efter tidigare reggae-metal/punk fusion projektet Dub War föll samman runt milleniumskiftet. De har släppt 8 skivor, varav jag hunnit med de 4 första: Babylon (2002), Roots Rock Riot (2007), Shark Bites and Dog Fights (2009) och Union Black (2011)


Det börjar rätt bra med första skivan, det gungar gott med fantastisk karisma och sång från sångare Benji Webbe. Droppade gitarriff med en Digitech Whammy ger ett väldigt typiskt NU-metalsound. Det är även några mindre lyckade försök till akustiska nummer som de inte riktigt får rätt på.





Andra skivan är lite av en dal, den känns längre trots att speltiden är kortare. Dåligt tecken, ledsingeln Ratrace talar för hela alstret. Man provar lite mer pop-punkiga grejer som är sådär. 




Tredje skivan är också måttligt enformig, dock i en annan riktning. Energin känns bättre och “roligare” och de börjar få till några riktigt anthemic refränger som nog är riktigt storslagna live. Webbe får igen riktigt flexa sig som en fantastisk frontman, och det börjar dyka upp lite elektroniska element.




Fjärde plattan, halleda. Här tycker undertecknad att bandet verkligen hittat sig själva. Trots att skivan är den längsta av dem som lyssnats på gick den fortast att lyssna igenom. Det händer mycket mer i låtstruktur, skiften i dynamik och medryckande rytmer. Definitivt mer “mainstream” eller poppigt. Reggaen får även mer liv på skivan.




Union Black släpptes precis innan Korn introducerade dubstep till NU-metal (eller åtminstone gjorde det populärt). Som jag förstår det gick Skindred in hårt med det på skivorna som följer, och jag är inte helt övertygad. Dock har jag haft så roligt att jag kommer absolut lyssna vidare.


Det känns som att ödet leder mig mot att lyssna på de riktigt megatöntiga NU-metalbanden (redaktionens kommentar: Antydan att det finns BRA NU-metal är en åsikt unik för Herr B och stöds inte av bloggens andra skibenter.) och sen rapportera tillbaka. Men…tänk att vakna upp en dag och inse att man tycker om Limp Bizkit? Är det verkligen värt risken?

//Herr B, 9-fingrade marodören himself


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar