Gott folk!
2024 fortsätter att vara ett fantastiskt skivår, det tror jag fler än undertecknad kan skriva under på. Jag har ju gjort ett antal av dessa listor, och rätt många vet vad jag gillar. Därför tänkte jag försöka överraska er lite. Ni får en lite längre lista än vanligt, med ett antal band som jag inte tror att ni blir förvånade över att jag har med. Men så får ni några band som kanske kan skaka om er, i alla fall vad gäller mina preferenser.
Vi kör!
Varför göra en lista med bra musik när man kan göra en lista med dålig musik och sen göra sig lustig över den?
Så gick tankebanorna inför veckans lista men jag ändrade mig
för att, tja det är ju roligare och mer givande att lyssna på bra musik.
Veckans text blir kanske inte heller lika kul som utkastet till den tänkta
listan men det är som det är. Med det skrotade temat i bakhuvudet och en
deadline som passerat kändes det helt rätt att gå tillbaka till kärnan, banden
som alltid varit där, i vått och torrt, och som jag nog aldrig kommer tröttna
på. Det låter kanske lite sentimentalt men jag är en sentimentalt lagd person,
speciellt när det kommer till musik.
Nog med svammel nu blir det skrammel!
Listan hittar ni HÄR.
Jag vet att detta är en blogg som behandlar ”den tuffare och hårdaste musiken som är ond som fan osv osv” men vi måste ändå uppmärksamma att gamla goda NOFX satt tofflorna och gick i pension för någon vecka sedan. Jag har sett dem väldigt många gånger, druckit otaliga öl till deras musik, stulit riff och spelat covers. Genom åren har jag även hunnit älska dem, tröttna på dem och fått feeling igen. Min favoritskiva heter So long and thanks for all the shoes… så jag antar att det inte är mer än rätt att nästa låt är hämtad därifrån.
Vänligen
/Oskar S
Det var faktiskt inte så här det skulle bli. Jag lyssnade på flera olika band och låtar: Lamb of God, System of a Down, 90-tals In Flames, Protest the Hero. Så kom jag till Mastodon och la till en låt…sen två låtar…sen fyra och så vidare. Det var inte lönt, ingen annan kunde leva upp till deras nivå. Bill Kelliher och Brent Hinds är magiska nissar, små trollemän som välsignar oss med sjuka riff när de känner för det.
När jag tänker på Mastodon och hur jag skulle beskriva dem så tänker jag alltid på termen gubbmetal om gubben var en shaman som levt i tusen år. Trots att bandet är 20 år yngre än Metallica och dylikt så känns de som äldre, visare och mer mogna. De har i 25 år släppt bara fantastisk musik, proggigt men ändå medryckande och sjukt tungt. Det har blivit mer lättlyssnat i senare tid men aldrig utan att tappa sina rötter. Om någon frågade mig vilket band är bäst, som gör mest imponerande musik enligt mina öron, så är svaret lätt Mastodon.
Vi kör kronologisk ordning och börjar med Mother Puncher från Remission (2002). Som med alla deras låtar kan vi hoppa till godtycklig punkt i låten och hitta ett riktigt fett riff, men vi håller oss till första riffet här, så sludgy att man bara måste gunga med. Och kanske ge morsan en snyting.
Leviathan (2004) är näst upp, och vi kör Iron Tusk och riffet som börjar vid 1:58, och som med Motherpuncher är det gammal hederlig sörjig chug som gäller. Underbart.
Från Blood Mountain (2006) har vi 2 låtar, Circle of Cysquatch och Crystal Skull. Från Cysquatch är det outrot som börjar runt 2:15. Dissonant, knepigt takt och råtungt. En undermedveten grimas hänger med varje gång jag anländer till den delen. Från Crystal Skull är det mellanspelet som börjar vid 2:00, där Scott Kelly gästvrålar över en massa chuggande. De har några liknande riff i olika låtar och de är lika kul varje gång.
Från Crack the Skye (2009) kommer vi ta två riff från eposet The Last Baron. Det första är en proggig liten snutt vid 6:45, ren gitarrmässig tungvrickare som de är så bra på. Troligtvis är det Brent i sin redneck drogpsykos som kommer på dem givet hans country och bluegrassbakgrund. Nästa riff kommer vid 8:18, ännu ett knepigt prog-riff som jag vet är lite ökänt för de som försöker lära sig spela Mastodon, definitivt jävligt udda.
Vi hoppar fram till Once More Round The Sun (2014) och börjar med Chimes at Midnight, där det är riffet vid 1:08 som gäller. Tillbaka till grimaserande drop A sörja, funkar perfekt med Troys skrikande. Riff 2 är från Ember City där det är intro-riffet som gäller, väldigt catchy och kul att spela. Speciellt snyggt när stämmorna börjar halvvägs.
Från deras senaste alster, Hushed & Grim (2021) är det första låten Pain with an Anchor och dess outro som börjar vid 3:47. Det är sjukligt tungt, speciellt med Branns trummor och de atmosfäriska överdubbningarna. En av deras absolut bästa sekvenser tillsammans med sista låten på listan, More Than I Could Chew, där det åter är outroriffet som gäller. Här är det inte så mycket om att det låter svintungt eller att det är kul att spela, utan kompositionen är bara så oerhört vacker. Både med Branns sång över eller sen Brents vilda känslofyllda gitarrsolo så har det en speciell stämning som ger mig gåshud varje gång jag hör det.
Jag har länge drömt om att kunna spela och komma på grejer lika coola som gossarna i Mastodon, och hoppet är ju det sista som överger en. //Herr B
Efter att ha funderat de senaste veckorna på ett tema kom jag fram till att det finns en hel del låtar och band som använder sig av ordet power eller makt i någon form inom de genrer jag gillar. Dagens lista blir därför "Power" metal och inte Powermetal så att ni inte tror jag har gått och blivit brittisk och odlat en mustasch och köpt jeansväst. Ni hittar dagens lista här och även i slutet av posten.
Avmakt - "Ordinance", Satanic Inversion of...., 2024, Peaceville Records.
Detta norska band kommer förmodligen hamna på min lista över årets album. Denna duo består av medlemmar från fina band som Black Magic och Obliteration. De har också spelat live med band som Condor och Aura Noir så det är ju helt klart musiker i min smak. Vad vi bjuds på här är dock inte blackthrash av norskt retrosnitt. Istället är det Darkthrone som är den stora inspirationskällan och då pratar vi verkligen influenser från både tidiga och även senare Darkthrone. Det som skiljer Avmakt från många andra kloner är att det är musiker som kan skapa musik som låter som Darkthrone men ändå med tillräckligt bra egna idéer för att bandet ska kunna stå på egna ben. Det är lite som med Craft på Void skivan. Man hör influenserna men det blir ändå en egen grej. Avmakt är också dynamiska och jobbar med tempoväxlingar och väldigt bra trumspel. Ljudbilden är inte helt necro utan man kan höra ganska bra men det är tillräckligt rått för att jag ska uppskatta det. Eftersom dagens temaord var power kan jag tillägga att Avmakt betyder maktlöshet eller impotens på norska. Omslagets något abstrakta bild påminner mig om omslag från Obliterations släpp. Nu går vi vidare till nästa band.
Departure Chandelier - "Catacombs Beneath the Castle of the Marquis", Antichrist Rise to Power, 2019, Nuclear War Now! Productions.
Vad sägs om lite black metal på det ganska oväntade temat Napoleon? Där kan vi snacka om makt och eventuell impotens om de elaka historiska ryktena är sanna. Detta band är ett samarbete mellan musiker från Montreal och New York. Det är dårarna som bland annat ligger bakom Akitsa och Ash Pool och uppemot 50 andra projekt. Bara namnen Akitsa och Ash Pool bör ge lyssnaren en liten fingervisning om vad det är för musik vi kommer att få höra. Det är väldigt mycket noise, synthar och märkliga gitarrer. Det är det som jag ibland lite slarvigt kallar för Onkel Kånkel-aktiga gitarrer. Precis som med Akitsa är det inte alltid lättlyssnat och ibland skär det nästan av diskant i öronen. Samtidigt vet bandmedlemmarna väldigt bra hur länge lyssnaren orkar lyssna på samma ljud innan de bryter och ändrar ljudbilden. Napoleontemat förstärker också den skeva stämningen. Tydligen fick bandmedlemmarna mersmak under inspelningen av denna skiva och de skapade ett sidoprojekt med namnet "Venusberg Cardinal" och spelade in en skiva parallellt med denna som släpptes först år 2023. Detta sidoprojekts tema är istället "antique black metal". Nog om maktfullkomliga ledare och vidare till nästa band.
Power from Hell - "Diabolical Witchcraft", Profound Evil Presence, 2019, High Roller Records.
Nu är vi i det ondskefulla Brasilien för ännu en kraftmätning. Power from Hell började 2001 som ett soloprojekt av medlemmen Sodomic. Fokus var då mer på blandningen mellan speed, thrash och black metal med texter om BDSM. Spola fram 18 år och bandet har i brist på ett bättre ord mognat. Det är mindre BDSM och mindre speed metal. Soundet är lite mer välpolerat men det är fortfarande blackthrash av fint snitt. Låten jag har valt börjar ganska snällt med lite fint gitarrspel och någon synthslinga. Lite powerballad nästan. Låten får sen upp tempot ganska bra och framförallt Sodomics sång är sådär härligt överdriven som många blackthrash band försöker eferlikna. Det är väldigt gött. Överlag är denna skiva ganska snäll om man jämför med Power of Hells tidigare släpp men för mig som är ett fan av Devil Lee Roth och Pagan Rites faller detta i god (ond) jord. Så en powerballad från Power of Hell får avsluta dagens sydamerikanska besök och istället är det dags att besöka Sverige.
Från en av de sämre städerna som ligger kring Vänern, Mariestad, kommer ett av sveriges bästa kängband. Vi pratar såklart om Wolfpack som sedemera bytte namn till Wolfbrigade för att inte blandas samman med fängelsegänget Brödraskapet Wolfpack.
Wolfpack bildades av medlemmar från Anti-cimex och Harlequin 1995 och har trots en del medlemsbyten och namnbyten fortsatt att turnera och släpper skivor än idag. Den skiva som fungerade som introduktion till bandet för min del var Lycanthro Punk som släpptes på det anrika bolaget Distortion Records. Bandet sticker ut lite i den svenska crust/kängpunk myllan i Sverige då Wolfpack redan från början bestämde sig för att blanda ut sin käng med dödsmetall.
Jag tycker att Wolfpack och senare Wolfbrigade har en ganska säregen stil som fungerar bra. Det är bra käng men också dödsmetallen får en plats. På låten Powerpigs är Anders Fridén från In Flames och Dark Tranquillity gästsångare. Några av medlemmarna från Wolfpack gick också samman med några av medlemmarna från Marduk och skapade det kortlivade bandet Moment Maniacs som gav ut en skiva med go dödsig käng år 1998. Nu är det dags att åka vidare och vad passar bättre i oktober än lite häxmetal av bästa snitt.
Cultes des Ghoules - "Woods of Power", Sinister, or Treading the Darker Paths, 2018, Of Crawling Shadows Records.
Cultes des Ghoules är kanske ett av de främsta banden inom den smala subgenren "häx black metal". Bandet bildades 2004 i Polen och är aktiva ännu idag även om deras senaste fullängdare släpptes 2018.
För den som inte är bekant med bandet rekommenderar jag starkt att man börjar med skivorna Häxan och Henbane. Framförallt Henbane har en väldigt speciell ljudbild. Det låter inte riktigt lika vasst och taggigt som annan black metal utan snarare organiskt och mycket reverb och bas. Hela skivan handlar om den mytomspunna örten Bolmört som inte minst användes av häxor under medeltiden för att skapa deras flygsalva som användes för att smörja in kvastarna innan man flög till sina möten. Växten har använts som medicinalväxt i minst 6000 år. Innehåller flera hallucinogena ämnen som gör att det går att torka och röka örten. Nu var det inte den skivan vi ska prata om utan en senare skiva, Sinister, som inte fick lika mycket uppmärksamhet som deras Coven. Det kan ha att göra med att Coven är en konceptskiva, en rockopera i metalskrud inte helt olikt det som King Diamond sysslade med. Däremot var det kanske lite svårt att sälja in en trippel-lp till den vanliga black metal lyssnaren.
Sinister är på många sätt lite av en återgång till det enklare och lite mer hårda sound bandet hade på sina första släpp. Låten "Woods of Power" börjar ganska långsamt med lite doomaktiga toner och ett mässande. Man känner hur skogens makt omsluter en. Sen kör bandet igång med sin karaktäristiska stil. Naturligtvis kommer det en mäktig orgel och synthslingor med. Sångaren Mark Of The Devil har enligt mig en av de bästa rösterna i black metal. Han är varierad och väldigt teatralisk vilket är en stil som jag uppskattar. Det är lite märkligt att han har uppgett i intervjuer att han inte ens tänkt på att sjunga alls innan han grundade Cultes des Ghoules. Det har han visserligen tagit igenom genom att sjunga på en hel del släpp med andra band också. "Woods of Power" är också dagens längsta låt som klockar in på 11 minuter. Samtidigt tycker jag att det händer så mycket att låten aldrig känns så lång. Bara det i sig gör att Cultes des Ghoules har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att bandet kommer att spela in fler fullängdare istället för att släppa samlingar med gamla demoinspelningar i framtiden.
Det var dagens lista. En alternativ "Power" metal lista. Se nu till att sätta på lite häx black och gå vilse i de virvlande höstskogarna. /Oscar K.
Låtarna hittar ni här.