Fredagslistan, vecka 12: Europa Endlos - Schweiz!

Vi fortsätter vår resa genom Europas fastland: från Österrike har vi nu bara passerat gränsen till SCHWEIZ! Även detta landlåsta alprike lite bortglömt i den bredare hårdrockskontexten, men långt ifrån utan pionjärer. Häng med med de här hitsen i örat!

Vi måste såklart börja med CELTIC FROST. Deras inflytande på alla sorters extrem metal, både under detta namnet och föregångaren HELLHAMMER, kan inte underskattas. "Morbid Tales", "Emperor's Return", "To Mega Therion", "Into the Pandemonium": tre år av ren ockultmetallisk magi i mitten av åttiotalet. Sedan spårade de ur lite, men CF återkom efter femton års tystnad med en av de tyngsta skivorna någonsin, och tveklöst hårdrockens bästa reunion-platta: 2006 års "Monotheist". I listan hör du ett av de kortaste och aggressivaste spåren, Ground. Basisten och visionären Martin Eric Ain (han med krås) är för evigt saknad.

Vid sidan om monoliten Celtic Frost fanns andra band i den Zürichska metalscenen på åttiotalet, varav det nog mest namnkunniga är de mer tekniska CORONER. De representerar banden som varken rörde sig mot total brutalitet eller mot ett mer kommersiellt sound: istället är det en himla massa svåra riff - fast utan att tappa uppkäftigheten. Masked Jackal från andra plattan "Punishment for Decadence" (1988) får representera! (Coroner kan nämnas hade en nära relation med Celtic Frost, med gästsång, logodesign och turnéroddande åt båda hållen.)

I den lite råare ringhörnan hittar vi MESSIAH, vars andra album "Extreme Cold Weather" nog är mest känd för sitt omslag. Jag hittade till det bandet så sent som i vintras, och väntade mig ... något annat. Titelspåret som ni hör här sammanfattar albumet: det är skitigt och bångstyrigt (det där basljudet!), men också rätt egensinnigt, med en del oväntade vändningar (doomiga och atmosfäriska passager). Det är något i det kristallklara smältvattnet i Genevesjön som gör att de schweiziska banden alla verkar ha något eget i sitt uttryck.

Min vana trogen fastnar jag bara bland en massa gubbar: när jag tänkte ta med ett lite "modernare" band insåg jag att de startade redan 1987, och skivan ifråga är över tjugo år gammal. Men! Nästan lika definierande för schweizisk metal som Celtic Frost måste SAMAEL nog erkännas vara. Från riktigt tidig black metal redan 1987 började de kring mitten av nittiotalet röra sig mot ett allt mer elektroniskt sound, på vinst och förlust. Plattorna "Passage" (1996) och "Eternal" (1999) fastnade jag starkt för under ett par år och de har stannat hos mig, även om de inte åldrats med totalt behag. I listan hör ni Allieurs, från den senare av de två skivorna.

Till sist kör vi fast i en snöstorm uppe på en klipphäll. PAYSAGE D'HIVER är inget annat än en musikalisk framställning av just en snöstorm. Ett avlägset melankoliskt brus snarare än riff, atmosfäriska synthar och pulserande trummaskiner som klapprar i fjärran. Låtarna rör ofta kring en kvart i tid, och det är med den äran de sträcker ut sig som ett kargt landskap! Det är många som mjölkat ur den norska grevens "två riff på tio minuter"-koncept till förbannelse, men ingen är så bra på det som enmannabandet PAYSAGE D'HIVER.

 

 

Egentligen hade jag förberett en "nytt i mars"-lista men den får ligga i malpåse ett tag för jag råkade snubbla över ROTTEN TOMBs nya skiva "Visions Of Dismal Fate" igår och efter det fanns det liksom ingen väg tillbaka. Dagens lista är således en oförblommerad hyllning till  dessa chilenska geniers nya alster som gavs ut häromveckan på Crypts of Eternity Productions.

Men vi börjar från början. I herrens år 2016 slog sig herrar C och Deathbringer (tidigare från banden EXCISED och HADES som numera inte finns) samman i Iquique, en stad i norra Chile och bildade ROTTEN TOMB. Man ville helt enkelt spela en mix av klassisk amerikansk och europeisk döds med lite moderna inslag. Sagt och gjort! 2017 anslöt sig Utukku och A. Prophaner till bandet och succén var ett faktum. Fyra demos, tre EP och en liveskiva har man producerat fram till "Visions Of Dismal Fate" som är första fullängdaren. Jag vill också slå ett slag för snyggt omslag och rimlig bandlogotyp.

Textmässigt har vi att göra med döden och det som kan tänkas föregå den; fysiska och psykiska sjukdomar, ritualer, platser samt döden själv som respektingivande väsen. Ja, döden och dödsgrejs helt enkelt och det är ju ett klassiskt tema som aldrig går ur tiden. Här kommer låtlistan:

1. Devourer of Life

2. Human Paradox  

3. Forgotten Graveyard

4. Denial, Desolation, Resignation

5. Internal Fear  

6. Emptiness  

7. Near End  

8. Pest Winds

Om vi tar en titt på låtmaterialet så krävs det inte många halvsekunder in i öppningslåten Devourer of Life för att man ska känna en helgjuten hemtrevlighet som bara riktigt bra dödsmetallskivor kan skänka en. Hurra! Tajta trummor, rivigt growl och en god portion thrashinfluens utgör ett fint öppningsspår. Human Paradox som är nummer två är snäppet råare med slingriga gitarriff och skurar av blastbeats och bygger upp bra stämning inför resten av skivan. 

Forgotten Graveyard härnäst, en välbalanserad doomig historia som också släpptes som teaser innan albumet kom ut i helhet. Den här låten fungerar som ett ankare som drar oss djupare ned till Denial, Desolation, Resignation, Internal Fear och Emptiness som alla har likartat dovt och förebådande tempo. Det är inte alltid det lyckas när band ska blanda oldschool-döds och mer modern sådan men här tycker jag det funkar helt sömlöst. När Near End tar vid är det fullt ställ igen vilket speglar första delen av albumet väl. Pest Winds knyter slutligen ihop säcken med snyggt riffarbete och olycksbådande stämning och på det stora hela vill man lyssna om en gång till när man kommit till slutet. Och så gör man det och så håller det på. Ja herreminje vilken helgjuten platta! Nu får vi ta helg på det här innan vi totalt baxnar.

/Susanne   

Fredagslistan 2022, vecka 11: Rotten Tomb - Visions Of Dismal Fate

Fredagslistan 2022, vecka 10: Ukraina represent!

 Gott folk. 

Veckans lista viger vi helt åt band från Ukraina, av skäl som jag tror är helt uppenbara för de flesta. Utom möjligtvis för svinpälsen Putin. Ukraina är ett land som har en livaktig scen för extrem musik som är värd vår tid och vår uppmärksamhet. Jag har lagt till länkar i bandens namn som tar er till bandens bandcampsidor om ni skulle vilja stödja banden med att köpa något. Jag tänker att hade jag varit med i ett band i den situation som nu flera ukrainska musiker är i, så hade jag tyckt att det var ganska skönt att få ett sådant stöd. 

Vi kör. 

BESTIAL INVASION  lirar teknisk thrash metal, och de gör detta med en fruktansvärd bravur. Jag måste bara varna er för att detta är väldigt beroendeframkallande. Tänk er en blandning av old school thrash á la EXODUS fast med en basist som tillåts att flärpa loss riktigt ordentligt emellanåt. Att dessutom få en sångare som V. Zadiev som ibland låter som en kombination av Bruce Dickinson och Rob Halford gör ju inte saken sämre. Förra året gav bandet ut skivan "Divine Comedy: Inferno", och den är riktigt bra. Den faller också bra in under den textemantik som bandet ofta begagnar sig av: mycket historia, mycket gamla Rom. Och seriemördare. 

WHITE WARD spelar experimentell post-black metal. Detta är hemsökande vacker och desperat musik. Jag får sjukt mycket PYRAMIDO-vibbar, stundtals, av WHITE WARDs musik, men här ryms även dubbla baskaggar, blast, fruktansvärt bra gitarrspel. Öppningslåten, tillika titellåten, på "Love Exchange Failure" är så bra att bara den är värd fullpris. Resten av skivan är också oerhört imponerande och tar till stora delar andan ur mig. 

IGNEA sysslar med symfonisk progressiv metal med vissa folkmusikinslag. För mig låter detta som en kombination av EDENBRIDGE fast med growl och tvåtakt. Det är oemotståndligt i alla fall. 

 Här får vi dessutom in ytterligare ett band, ERSEDU, med samma platta. "Bestia" är en split mellan dessa band som har en mångårig vänskap. ERSEDU spelar en sorts melankolisk metalcore som jag tycker är mycket bra.

JINJER, Ukrainas just nu största band? I vilket fall är det inte svårt att imponeras av vilken enorm mängd spelningar det här bandet har på sin musik på YouTube. De har detta av välförtjänta anledningar - ett fruktansvärt gediget hantverk i låtsnickrandet, en klar och tydlig linje i hur de låter, och en massiv upplevelse live. 

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 10: Ukraina represent!

Fredagslistan 2022, vecka 9: EUROPA ENDLOS - Österrike

Under våren tänkte jag ta en tågluff genom Europa, och gräva fram bra musik från ett antal olika länder på vår kontinent. Ibland blir det band jag dyrkat sedan tonåren, ibland för mig helt nya namn. Vi börjar i ett för mig centralt, men på det stora hela lite förbisett metalland mitt på kontinenten, nämligen Österrike! Såklart kommer det under resans gång bli en tyngdpunkt på black metal med omnejd, men det kan nog bli lite variation framöver, både i genre och ålder. 

Om man pratar österrikisk metal i allmänhet, och det svarta slaget i synnerhet, är ABIGOR den riktiga monoliten. Med undantag från ett par års uppehåll i början av årtusendet har radarparet Thomas Tannenberger och Peter Kublik i snart 30 år matat ut tretton fullängdare mättade av invecklad, melodisk black metal. Ofta halsbrytande komplex, inte sällan smäktande vacker, och i flera fall bland det bästa som gjorts i genren, punkt. Exakt vilken skiva som är bäst av Abigor är en debatt som kan sluta i slagsmål (hej Hatpastorn), men i min bok är "Nachthymnen (From The Twilight Kingdom)" deras främsta verk, här representerad av I Face The Eternal Winter. På den tiden frontades PK och TT av sångaren Silenius, som mest nog är känd för ett annat band, nämligen:

SUMMONING! Som kanske till och med är större och viktigare än Abigor. De bildades också 1993, och hörde liksom Abigor till det Wien-baserade "Austrian Black Metal Syndicate" (där även mindre bekanta band som PAZUZU och GOLDEN DAWN, med flera). Summoning - även de en duo sedan 1995 med nämnda Silenius och en Protector - är mest kända för sina långa, episka låtar med massiva mängder synthar och programmerade slagverk, och texter helt baserade på Tolkiens mytologi. Personligen har jag lite svårt för just trummaskinerna, och föredrar den lite råare och skevare debuten "Lugburz" från 1995, där trummisen Trifixion gjorde sitt bästa för att hänga med (även detta en uppfattning som riskerar handgemäng i fel sällskap.) Vi hör här spåret Dragons of Time.

 

 
Som ni märker är österrikarna inte ett dugg rädda för synthar och vackra melodier, och det har ofta landat i sidoprojekt helt utan metal, men med den mörkromantiska estetiken helt intakt. Mitt favoritexempel på detta är DARGAARD, som släppte ett par skivor i den otydliga subgenren "neoclassical darkwave" kring millenieskiftet. Ni vet, sammetsklänning och kråsskjorta på medeltidsmarknad-soundet. Dargaard har givetvis starka kopplingar till Abigor (Wiens black metal-incest är värre än Oslos) - Alexander "Tharen" Oplitz sjöng i Abigor innan Summonings Silenius tog över, och Elisabeth Toriser gästade på just "Nachthymnen". Här får ni avnjuta Down to the Halls of the Blind, från debuten "Dawn of Eternity".

Efter den här lilla andningspausen är det dags att lyfta på locket till en annan sida av det österrikiska nittiotalet, nämligen den experimentella, avantgardistiska, eller bara helt bisarra sidan. Vi börjar med ett band med många namn: KOROVA, senare kända som KOROVAKILL, och senast aktiva som CHRYST. Bandet leddes av Chrystof Niederwieser, som 2007 värvade mig till sitt webzine Avantgarde-Metal.com, som jag sedan chefade över under ett par år, så Korova(Kill) ligger mig nära om hjärtat på många sätt. Bandets två första skivor, under namnet Korova, är helt uppåt väggarna besynnerliga cocktails av black metal, elektroniska prylar, folkmusik, gud vet vad, åt alla håll och kanter. För att inte skrämma bort de sista av läsarna som fortfarande lyssnar har jag valt deras nog rakaste låt, titelspåret från konceptalbumet "WaterHells" (enda släppet under namnet KorovaKill).
(Obligatorisk Abigor-koppling: trummisen Moritz Neuner - alpernas Hellhammer - spelade på "Satanized" från 2001.)

Vänta nu! säger vän av ordning. Österrike hade väl en rätt tuff döds/grindscen innan satanisterna tog över? Jodå, med både DISASTROUS MURMUR och PUNGENT STENCH, bland säkerligen många fler. Men för min del är det konstigast som vinner, och på den prispallen står DISHARMONIC ORCHESTRA, som vräkte, och fortfarande med ojämna mellanrum vräker, ur sig sin alldeles egna bisarra, progressiva dödsgrind. Exakt vad en skivtitel som "Not to be Undimensionally Subconscious" betyder är en bra fråga, men viktigast är att det är en av det tidiga nittiotalets absolut coolaste death metal-plattor. Låttiteln Groove är lite tydligare - om det är något den låten har, är det ett sjujädra groove. Själv tycker jag den har otroligt mycket mer än så!

 

 

Som ni märker är österrikarna inte rädda för vare sig det dramatiska och oväntade - för att inte säga pompösa och pretentiösa. Ett gäng som fyller i alla de boxarna är tyrolska DORNENREICH. De har gjort resan från black metal med folkinfluenser via lågmäld gothrock till  neofolk med akustisk gitarr, fiol och visksång, och vart de har tagit vägen på senare år vet jag inte. Vi avslutar besöket i de österrikiska alperna med en bit från 2008 års "In Luft Geritz": Jagd!

Ni hör hela listan här! 

Vart resan bär av nästa gång? Det får vi se!