Gott folk!
Ni såg den komma en mil bort eller hur? Klart att det är inspirerande att kolla in ny musik så här i början av året, under vad jag betraktar som den jobbigaste månaden. Allt för att få en att inte dö än mer på insidan. Januarisläpp kan vara av två kategorier tänker jag. Antingen är det skivor som släpps för att de är väldigt högprofilerade, eller så är det som decembersläppen: skivor som har kommit för att dö. Jag hoppas att ni kommer att tycka som jag, att detta är musik som är riktigt bra och som sätter standarden för resten av året.
Vi kör!
Oooooooouuuuf! Satan vad jag har haft svårt att slita mig från denna helt underbara hybrid mellan klassisk hårdrock och growl. Inte det brötigaste growlet, jag kommer mig att tänka på Lemmy fast med mer rasp när jag lyssnar på NITEs sångare Van Labrakis. Detta är musik jag blir glad av och vill dricka öl till, och det är inte alls illa om ni frågar mig. Fantastiskt gitarrarbete, och solot är precis lagom långt för att jag ska vilja ha mer. Jag ser redan fram emot att få lyssna mer när hela skivan släpps den 25/3.
Min uppskattning av VENOM PRISON har inte minskat om ni undrade. Här är de lite mer lättare att ta till sig än de var på "Samsara". Men gott om riktigt bröt och några förträffliga riff för att driva hem poängen. Som alltid är Larissa Stupar helt magisk i sin vokala leverans.
WILDERUN har en ny platta ute. Såklart drämde recensenten på Angry Metal Guy i med en 5:a, och plats 1 på årsbästalistan. Är det så bra? Nja, kanske. Fruktansvärt episkt är det i vilket fall, vilket jag är helt övertygad om att ni kommer fatta när ni lyssnat på 14-minutaren
Woolgatherer. Och ja, det är löjligt bra till stora delar. Jag har vissa radanmärkningar, men WILDERUN är ett band som har en löjligt hög och jämn nivå i sin musik.
Nån mer som längtar efter nytt material från SYMPHONY X? Så länge får vi hålla tillgodo med ny musik av Michael Romeo, vilket är nästan samma sak. Är det dåligt? Nä, verkligen inte. Romeo hör till de gitarrister som får mig att tänka tanken att gitarren är ett magiskt instrument när det trakteras av ett proffs. När jag gjorde listan så spelade jag
Divide & Conquer så många gånger i följd att jag borde åtalas. Vi pratar verkligen om en låt som är som en snuttefilt av stora mått. Knäckande riff, bra driv, fantastisk produktion och ett solo av högsta kaliber.
Svärtad thrash metal. En genrebenämning som får upp förväntningarna hos mig. BEHOLDER ser till att leverera storligen till det löftet, det kan jag säga. Produktionen är saftigt episkt skitig. Fruktansvärt kreddigt. Sången är skriande och mycket bra. Plus att det svänger utav bara helvete. Jag blev så till mig att frugan sade till mig att om jag skulle stampa så jävulskt med fötterna så fick jag lyssna i ett annat rum, haha!
Vi tar helg på det!
/Martin
