Gott folk!
Nytt år - ny musik! Känns riktigt gött att få inleda mitt fredagslistande med en packe ny och rejält förtjänstfull musik som -likt så många listor vi gjort - spretar åt alla möjliga håll och kanter.
Vi kör!
EVERGREY släpper nytt album nästa fredag, och det är inget dumt album alls kan jag berätta. Redan nu har bandet bjudit på en del smakprov som bör få er att se fram emot skivan. Det senaste i smakväg är låten Weightless som verkligen är en helt lysande låt, helt späckad med det som EVERGREY är riktigt bra på: känsla! Tro nu inte att detta är en såsig historia - långt ifrån det - för Weightless är med EVERGREY-mått en fartfylld låt med fint driv, och med en refräng som är helt ljuvlig. Att bandet dessutom har den goda smaken att ha ett mellanparti som drar åt det proggigt taggiga hållet gör att jag utan tvekan kan utnämna Weightless till en av de starkaste låtarna på "The Atlantic".
Här kommer den kanske mest aparta låten i denna lista. BRASS AGAINST är ett politiskt artistkollektiv som oftast uppträder i form av ett brassband. Jag vet med mig om att detta verkligen inte är för alla, men jag tycker att detta är så satans bra! Jag har valt en cover som bandet har gjort på RAGE AGAINST THE MACHINEs Wake Up, och det svänger som fan. Jag har alltid varit svag för blås, och här får jag verkligen mitt lystmäte fyllt till brädden.
Jag vet inte hur det är med er, men själv går jag alltid runt med en längtan efter mer musik från MISERY INDEX. I början av mars, faktiskt på internationella kvinnodagen, kommer bandet släppa "Rituals Of Power", och när jag lyssnar på titellåten så ökar bara min längtan än mer. Lite andra element än det sinnessjuka röj som är bandets signum - en hel del riktigt snygga harmonier och en lite annan känsla - än vad bandet har bjudit på innan. Det är fortfarande fokus på förkrossande tyngd och ilskeprojektion så att bandet skulle ha vikt ner sig, den tanken får en överge.
När jag lyssnar på NAILED TO OBSCURITY så dyker alltid orden "tysk melankolisk stadga" upp i skallen. Det här gänget vet, oftast, hur en slipsten som maler ut melodisk doom med dödsinslag, skall dras. Tears Of The Eyeless från nya "Black Frost" är verkligen ett fint exempel på det. Gosse, vilka slingor som bölas fram av Volker Dieken och Jan-Ole Lamberti! Hela låten invaggar mig i en känsla av ömt omhändertagande - lite som en kompis som alltid finns där på ett oerhört självklart och kravlöst sätt. På det hela taget så upplever jag NAILED TO OBSCURITY som ett band som jag allt oftare återvänder till, vilket ju får sägas är ett gott betyg.
Ni får ursäkta mig att jag tar med en slamkrypare i form av SULPHUR AEONs "The Scythe Of Cosmic Chaos" då den kom ut den 21:e december förra året, men den här skivan tar lite tid att sätta sig in i. Faktum är att vi hade en intern diskussion inom WeRocks redaktion om skivan skulle hinna få tillräckligt med speltid för att ta sig in på årsbästalistorna. Hur som helst är det här tyska gänget föremål för en hel massa hejarop och glada tillmälen on the interwebs. Och jag kan förstå det, för trots att det finns flera inslag som känns igen från andra band, så mejslar SULPHUR AEON ut musik som ändå känns speciell och som har en helvetisk närvaro. Jag vet att jag kommer att återvända till den här skivan ofta under 2019, och förmodligen förbanna att jag inte tog med den på min årsbästalista, haha!
/Martin
Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
fredag, januari 18, 2019
fredag, januari 11, 2019
Fredagslistan 2019, vecka 2: Favorit i repris
Goder afton!
Den här veckan propsade jag på att få leverera fredagslistan under föreställning att jag behövde "något annat att fokusera på än det här eviga slutandet". Jag har nämligen i dagarna tagit tjänstledigt från mitt gamla jobb till fördel för att testa på ett nytt. Fortfarande som bibliotekarie förstås men denna gång inom skolväsendet. Vill dock poängtera att bloggen fortskrider i vanlig ordning. Hur som haver, det har varit en emotionell berg och dal-bana efter så många år på samma ställe, så pass att jag tyckte mig behöva distraktion medelst listfixeri. Men se den gubben gick inte på grund av episk energibrist. Därför kör vi denna vecka en favorit i repris! Det gjordes ju trots allt rimlig musik även år 2017.
Trevlig lyssning och godmodig helg till er alla.
/Susanne
---
Ave Hej, fredagsvänner!
Idag ska vi botanisera i den rika flora och fauna som riktigt stabbig och stabil musik utgör. Med andra ord, låtar som på intet sätt ber om ursäkt eller mjäkar runt, frågar om lov eller tyst knyter näven i fickan, nej här är det snarare alster är som huggna i granit som serveras. Pek med hela handen det vill säga.
Utan vidare ado kliver vi rakt ner i brötets ärkebröt som värks fram av gruppen PRIMITIVE MAN. Det spelas så långsamt i My Will att man tror att det när som helst ska ta stopp, orden frustas och stånkas fram, den musikaliska tyngden är lika fast förankrad som en ståplats i Nybroviken.
Herregud vad bra! Ens öron formligen släpas fram som i tjära när man lyssnar på detta. Vänner av seriös och osnabb musik lär falla på knä med detsamma och dyrka detta episka band från Colorado som släppt exakt en fullängdare innan årets "Caustic" dök upp.
Stämningen lättas upp åtskilliga pinnhål med låt nummer två, Between Voids, som framförs av GOD MOTHER.
År 2015 släppte nämnda band en fullängdare vid namn "Maktbehov" som fick välförtjänt goda vitsord från siter som Loudwire, Metalinjection och Pitchfork. Nästföljande alster är skivan som Between Voids kommer från, nämligen en mycket kompetent utförd split med GOD MOTHER och ARTEMIS.
Det här är högkvalitativ grindcore mina vänner, försök bara sitta still med stampa-takt-foten, I dare you.
Från moshpit-tempo tillbaka till den mer makliga katakombhammocken. SPECTRAL VOICE
kommer även de från Colorado och spelar en långsam dödsmetall som ger skön mersmak.
Låten Thresholds Beyond bjuder först på lite gitarrplink som formar en dyster men enkel melodislinga och sedan kommer en vokal insats med sådan distans och kyla att det känns som om karln står i en vindtunnel och growlar. Och det menar jag på ett bra sätt. "Eroded Corridors of Unbeing" som låten härstammar från är i sanning en spöklik skiva med stark atmosfär som biter sig fast likt en köldskada. Göttans!
Så går vi med raska kliv mot det mer svulstiga och pompösa! AUÐN är från Island och om jag ska våga mig på en gissning vad gäller namnvalet ligger ju den gamle gynnaren Oden rätt nära till hands. "Farvegir Fyrndar" ser dagens ljus i november men redan nu har fyra spår släppts till allmän beskådan och Í Hálmstráið Held är ett av dem.
AUÐN tar helt klart i ända från tårna och har en attityd som andas lika delar fullt ställ som sålt smöret och tappat pengarna. Tänk vidsträckta Sagan om ringen-landskap, hjärtekross i rännsten samt scenen i Braveheart då Mel Gibson slutligen vrålar FREEDOM efter ett par timmar skön tortyr. Bra blandning helt enkelt!
UNSANE klassas enligt interwebz som en noise rock/post-hardcore-hybrid och den beskrivningen kan jag väl gå med på. Musiken är svängig som satan och samtidigt skitig som ett par crustpunkbrallor efter en hård festivalvecka.
"Sterilized" heter plattan som huserar Aberration och ytterligare nio guldkorn till låtar och det här är helt klart en av årets bästa skivor, kanske till och med en av livets bästa. Skojar inte.
UNSANE har existerat som band på denna jord sedan anno 1988 och jag har inte hört en enda ton av dem förrän nu. 1988, smaka på siffrorna och känn historiens vingslag. Det är pinsamt på gränsen till brottsligt att jag missat detta, jag ska under helgen sätta mig ner och knyppla på en dumstrut.
Med detta säger jag tack och hej för idag och hyser förhoppningar om att ni får en god helg!
/Susanne
Den här veckan propsade jag på att få leverera fredagslistan under föreställning att jag behövde "något annat att fokusera på än det här eviga slutandet". Jag har nämligen i dagarna tagit tjänstledigt från mitt gamla jobb till fördel för att testa på ett nytt. Fortfarande som bibliotekarie förstås men denna gång inom skolväsendet. Vill dock poängtera att bloggen fortskrider i vanlig ordning. Hur som haver, det har varit en emotionell berg och dal-bana efter så många år på samma ställe, så pass att jag tyckte mig behöva distraktion medelst listfixeri. Men se den gubben gick inte på grund av episk energibrist. Därför kör vi denna vecka en favorit i repris! Det gjordes ju trots allt rimlig musik även år 2017.
Trevlig lyssning och godmodig helg till er alla.
/Susanne
---
Ave Hej, fredagsvänner!
Idag ska vi botanisera i den rika flora och fauna som riktigt stabbig och stabil musik utgör. Med andra ord, låtar som på intet sätt ber om ursäkt eller mjäkar runt, frågar om lov eller tyst knyter näven i fickan, nej här är det snarare alster är som huggna i granit som serveras. Pek med hela handen det vill säga.
Utan vidare ado kliver vi rakt ner i brötets ärkebröt som värks fram av gruppen PRIMITIVE MAN. Det spelas så långsamt i My Will att man tror att det när som helst ska ta stopp, orden frustas och stånkas fram, den musikaliska tyngden är lika fast förankrad som en ståplats i Nybroviken.
Herregud vad bra! Ens öron formligen släpas fram som i tjära när man lyssnar på detta. Vänner av seriös och osnabb musik lär falla på knä med detsamma och dyrka detta episka band från Colorado som släppt exakt en fullängdare innan årets "Caustic" dök upp.
Stämningen lättas upp åtskilliga pinnhål med låt nummer två, Between Voids, som framförs av GOD MOTHER.
År 2015 släppte nämnda band en fullängdare vid namn "Maktbehov" som fick välförtjänt goda vitsord från siter som Loudwire, Metalinjection och Pitchfork. Nästföljande alster är skivan som Between Voids kommer från, nämligen en mycket kompetent utförd split med GOD MOTHER och ARTEMIS.
Det här är högkvalitativ grindcore mina vänner, försök bara sitta still med stampa-takt-foten, I dare you.
Från moshpit-tempo tillbaka till den mer makliga katakombhammocken. SPECTRAL VOICE
kommer även de från Colorado och spelar en långsam dödsmetall som ger skön mersmak.
Låten Thresholds Beyond bjuder först på lite gitarrplink som formar en dyster men enkel melodislinga och sedan kommer en vokal insats med sådan distans och kyla att det känns som om karln står i en vindtunnel och growlar. Och det menar jag på ett bra sätt. "Eroded Corridors of Unbeing" som låten härstammar från är i sanning en spöklik skiva med stark atmosfär som biter sig fast likt en köldskada. Göttans!
Så går vi med raska kliv mot det mer svulstiga och pompösa! AUÐN är från Island och om jag ska våga mig på en gissning vad gäller namnvalet ligger ju den gamle gynnaren Oden rätt nära till hands. "Farvegir Fyrndar" ser dagens ljus i november men redan nu har fyra spår släppts till allmän beskådan och Í Hálmstráið Held är ett av dem.
AUÐN tar helt klart i ända från tårna och har en attityd som andas lika delar fullt ställ som sålt smöret och tappat pengarna. Tänk vidsträckta Sagan om ringen-landskap, hjärtekross i rännsten samt scenen i Braveheart då Mel Gibson slutligen vrålar FREEDOM efter ett par timmar skön tortyr. Bra blandning helt enkelt!
UNSANE klassas enligt interwebz som en noise rock/post-hardcore-hybrid och den beskrivningen kan jag väl gå med på. Musiken är svängig som satan och samtidigt skitig som ett par crustpunkbrallor efter en hård festivalvecka.
"Sterilized" heter plattan som huserar Aberration och ytterligare nio guldkorn till låtar och det här är helt klart en av årets bästa skivor, kanske till och med en av livets bästa. Skojar inte.
UNSANE har existerat som band på denna jord sedan anno 1988 och jag har inte hört en enda ton av dem förrän nu. 1988, smaka på siffrorna och känn historiens vingslag. Det är pinsamt på gränsen till brottsligt att jag missat detta, jag ska under helgen sätta mig ner och knyppla på en dumstrut.
Med detta säger jag tack och hej för idag och hyser förhoppningar om att ni får en god helg!
/Susanne