Gott folk!
Jag kände för att köra en lista på temat nytt på det som har kommit den närmaste tiden. Inga krusiduller således - men rackarns bra musik!
För er som har följt bloggen ett tag så vet ni att jag är svårt förtjust i BETWEEN THE BURIED AND ME från Raleigh i North Carolina. De släppte "Automata I" häromdagen som är första delen i en duologi. Jag gillar när det här bandet gör tematiska duologier, senast det hände var 2011 och 2012 då bandet släppte "The Parallax" två delar. Och de var episkt bra, så jag blev lite till mig när bandet gick ut med att vi kunde förvänta oss ett tvådelat verk. "Automata I" är klassisk BTBAM. Mycket vändningar, udda taktarter. Produktionen är något mer jordig och skitig än på tidigare plattor. Det gäller framför allt Blake Richardsons trummor. Jag har valt öppningsspåret,
Condemned To The Gallows för två saker egentligen. Inledningen är oerhört fin, och jag älskar gitarrsolot!
Brittiska CONJURER har vi skrivit
om på bloggen tidigare. Jag upptäckte bandet för två år sedan på Bandcamp och blev så satans till mig i trasorna över vad de gjorde på EP:n "I" att jag började dregla och intensivlängta efter mer musik från bandet. I förra veckan fick vi "Mire", och den har bara bekräftat mina farhågor att detta band kommer att imponera på väldigt många fler än mig under 2018. Musiken spretar och drar inom de ramar av sludge, doom och post-metal som bandet verkar inom. Graden av underskön desperation som ni kan höra i låtvalet
Choke får mig att rysa av välbehag varje gång jag lyssnar på låten. Att hela "Mire" har en magisk produktion gör sannerligen inte saken sämre.
Illavarslande stort genrebyte till power/melodic metal och kanadensiska BOREALIS, som vi har skrivit ännu mer om här på bloggen än många andra band. Jag älskar det här bandet som trots att de verkligen inte bjuder på något mallbrytande med sin musik är så djävulskt bra på sitt hantverk att det är omöjligt att inte stampa takten. Idag släpps bandet första skiva på AFM, "The Offering" som är en tematisk platta. Om en kult. Ja precis - väl värd att kolla in bara för den sakens skull! Har ni hört bandet innan så kommer ni att känna igen er, och sannolikt bli till er i trasorna över vad bandet gör på den skivan. Produktionen är som man förväntar sig - stinn.
AT THE GATES släpper nytt i mitten av maj. "To Drink From The Night Itself" kommer få folk att, högst sannolikt, brista ut i spontana moshpits och kanske till och med bloody brigadoon! Skämt åsido - AT THE GATES överraskade mig med sin "comeback" "At War With Reality" för fyra år sedan. I jämförelse så låter det som om "To Drink..." kommer att ha en mycket mer mörk och murken produktion av släppta titellåten att döma. Inget fel i det, då detta låter som klassisk ATG vilket fall som helst. Mycket tvåtakt, och sedvanligt riffande. Tompa låter som, ja, Tompa.
En hel massa människor i min bekantskapskrets har ylat och gastat om att JUDAS PRIEST låter svintaggade på "Firepower". Och det är ingen hemlighet att de faktiskt gör det. Jag har börjat uppskatta bandets musik mer och mer den senaste tiden. Fan vet varför - är det ett tecken på att jag börjar bli äldre, eller - hemska tanke - mer traditionell i min musiksmak? Ärligt talat - det jag hör på "Firepower" gör att jag blir imponerad. Vi pratar alltså om ett band som varit aktivt i snart 50 år. Och de känns fortfarande inte som ett alibiband, utan som att de har betydligt mer att komma med. "Firepower" är så bra att jag förstår att bokarna på SRF måste ha blivit helt saliga.
Gott folk, hoppas att ni får en yster och välbehagsstinn helg. Vi syns om två veckor igen!
/Martin
Brittiska CONJURER har vi skrivit om på bloggen tidigare. Jag upptäckte bandet för två år sedan på Bandcamp och blev så satans till mig i trasorna över vad de gjorde på EP:n "I" att jag började dregla och intensivlängta efter mer musik från bandet. I förra veckan fick vi "Mire", och den har bara bekräftat mina farhågor att detta band kommer att imponera på väldigt många fler än mig under 2018. Musiken spretar och drar inom de ramar av sludge, doom och post-metal som bandet verkar inom. Graden av underskön desperation som ni kan höra i låtvalet Choke får mig att rysa av välbehag varje gång jag lyssnar på låten. Att hela "Mire" har en magisk produktion gör sannerligen inte saken sämre.
