Visst är det märkligt hur tiden bara springer iväg? Jag tänkte att det kommer ju hinnas med hur mycket listskapande som helst innan julen infaller, men när jag sitter och skriver detta så är det tre dagar kvar till julafton, och jag har två dagar kvar att arbeta innan jag tar lite ledigt. För Susanne som skulle ha gjort denna veckans lista går tiden lite mer långsamt. Den har en tendens att göra det när man åker på ett helvetesvirus, så därför får ni hålla tillgodo med en lista från mig även denna vecka. Jag tänker ta i med en dräpande lång lista med baserad på de skivor som jag har kvar att nominera till årsbästalistan för 2017. Är ni beredda?
Vi kör!
En no-brainer att ta med den här skivan, då den håller samma standard som debutskivan "Chained To Oblivion" från 2016. SPIRIT ADRIFT är det enda bandet som har släppt skivor som har blivit nominerade två år i rad. Min kärlek till det här moderna doom-bandet har i alla fall befästs så till den milda grad att jag innerligen hoppas att bandbokare på vår sida Atlanten inser hur bra detta är och ser till att vi får chansen att se Nate Garrett med kompanjoner på en scen något närmre än bandets hemmaland USA.
Snyggt, progressivt, episkt. Tre adverb som fångar hur LEPROUS låter på "Malina". Jag inser fullt ut att detta är musik som inte är för alla - den är polerad ganska mycket, men här finns en innerlig kärna till bredden fylld av känslor - men för oss som inte räds väl producerad musik så är detta ren öronmumma. Jag lyssnade oerhört intensivt på den här skivan när den släpptes i augusti, och har återvänt till den med stigande frekvens under hösten. Varje gång upptäcker jag nåt nytt som jag gillar med skivan!
Ett av planetens mest sympatiska band. "Nightbringers" är en skiva som är klassisk TBDM - med en nytändning som fick mig att sätta en betygsåtta när jag recenserade skivan på WeRock. Ystert gitarrspel, fina melodier, och en vokal insats av Trevor Strnad är tre ingredienser som gör "Nightbringers" till en fint sjudande stuvning. Det jag tycker är det bästa med TBDM är att de alltid är väldigt underhållande att lyssna på - det finns en lekfullhet i öset som är svår att få till när det gäller dödsmetall.
Den här skivan har något så pass unikt som ett relevant intro! Dimman är en hemsökande och vacker låt som på ett lysande sätt inleder en lika pretentiös som levererande skiva. THE GREAT DISCORD visar att "Duende" som kom för två år sedan inte var en engångsgrej i fråga om förträfflighet - det här är ett av de mest intressanta banden i landet om ni frågar mig. Fia Kempes röst är en stor del i det - mångsidig och i det närmaste oavbrutet intressant levererar hon en dräpande insats genomgående på "The Rabbit Hole". Kolla in den.
Från första lyssningen av "Urn" kände jag direkt att NE OBLIVISCARIS var tillbaka med kraft. Jag tappade intresset något med föregångsskivan "Citadel" som kom 2014 efter det att jag helt förbehållslöst fallit för debuten "Portal of I" från 2012. Gillar du progressiv metal så har du förmodligen koll på det här gänget - gillar du inte den här typen av musik så kommer du inte att gilla den formliga explosion av finlir som kännetecknar hela NE OBLIVISCARIS identitet. Du kommer sannolikt att hata "Urn". För oss andra är detta magiskt.
Vi älgar över till THE HAUNTEDs sida av verkligheten. Så långt ifrån finlir som det går att komma? Nja - jag tror säkert att THE HAUNTED vill spela bra, men graden av meckighet är jämfört med föregående band är ju inte densamma. "Strength In Numbers" är en skiva som är djupt sympatisk, den känns lika bra som att återse en gammal vän. Jag är innerligt tacksam för att THE HAUNTED motbevisar mig med att fortfarande göra skivor som känns kul att lyssna på. Att det sen inte är så värst nydanande stör jag mig inte speciellt på, haha!
Tomas Lindberg fortsätter sin strävan efter att vara den mest inspelade death metalsångaren i hela världen. Och Adrian Erlandsson fortsätter att trumma på kvalitetsskivor från 2017. Det här hade kunnat bli hur fattigt som helst, men alla projekt som Lindberg är med i har en innerlig känsla av hängivenhet som är omöjlig att stå emot. Ytterligare en dödsmetallskiva? Inte en chans - detta är så fruktansvärt bra att det sannerligen inte går att avfärda som en alibiskiva från namnkunnigt folk inom den svenska scenen. Jag längtar redan efter mer!
Att THE FACELESS en kommer ut med en skiva kan inte ses som något annat än en triumf. Det hade nästan blivit ett skämt att det snart skulle komma nytt material från ett band som byter medlemmar oftare än andra byter strumpor. Men ryktena visade sig stämma - "In Becoming A Ghost" är dessutom en riktigt bra och udda skruvad skiva. Det finns rikligt med progressiva inslag, symfoniska inslag (kolla bara in Digging The Grave som har klassiska instrument som valthorn och flöjtsolo!) men ändå bibehållen hemmavist i den tekniska dödsmetallen. Intressant så det förslår!
Där har ni det gott folk. En lista på närmre 6 timmar riktigt bra musik! Jag vill passa på att tacka för i år - 2017 har varit ett intressant musikår på många sätt - och för att ni har följt bloggen även detta år. Vi kommer tillbaka 2018 - såklart - och ser fram emot att få tipsa er om mer musik. God jul och gott nytt år!
/Martin
