Igår var det det 10 år sedan denna bloggen skapades, med ett skivtipsinlägg om IRON MAIDENs "The Number Of The Beast". Ett decennium är i det stora hela inte en speciellt lång tidsrymd, men tittar jag på vad som har hänt under dessa tio år så är det ändå ganska mycket som har hänt - inte minst i mitt personliga liv.
Ska vi ta det från början? Ja, det kanske vi ska - en dag som denna kan till och med jag tillåta mig att vara en smula nostalgisk och tillbakablickande. Jag hade påbörjat ett vikariat på Helsingborgs Stadsbibliotek - ett vikariat som sträckte sig över nästan ett år - på bibliotekets Barn & Ungaavdelning, eller Team B&U som vi hette då som ungdomsbibliotekarie. Det kom ganska fort fram att jag uppskattade mer extrema tongångar än de flesta på biblioteket,
och detta ville man ta fasta på. 2006 lånade biblioteket fortfarande ut skivor - det gör vi fortfarande men i mycket, mycket mindre omfattning (och ingen metal/hårdrock) - och det var ett sorgligt standardsortiment som fanns att tillgå vad gäller hårdrock/metal. I stort sett ingen dödsmetall, black metal, thrash metal, grindcore eller progressiv metal fanns i samlingarna. Detta ville vi råda bot på och jag minns med glädje de inköpsmöten vi hade där i stort sett alla förslag jag gav accepterades. Såklart ville vi tipsa om samlingen när den började ta sig - tanken var att detta skulle ske på vår sidosida på UNG - korta skivtips på några få stycken skulle locka användarna till skivorna. Ganska snart så bestämde jag mig för att skriva om en portalskiva för mig: "The Number Of The Beast" av IRON MAIDEN. Vill ni läsa inlägget så hittar ni det här.
Skivan - i den mån ni har missat den - hittar ni nedan.
Och det blev ett långt inlägg - för långt för att läggas upp på UNG-sidan i vilket fall. Så vad göra? Jag minns inte vem det var som föreslog att jag skulle starta en blogg, men en blogg blev det i vilket fall av detta enstaka infall, haha! Så här långt efteråt känns det mest som en bizarr slump att det blev detta av det.
Nu kanske ni drar er till minnes att jag började här på ett vikariat? Hur kan det då komma sig att bloggen finns kvar? Så här var det: personen jag vikarierade för beslutade sig för att söka chefstjänsten när vår gamla chef gick i pension - och hon fick den. Därmed inte sagt att jag skulle få bli kvar. Fasta heltidstjänster växer inte på träd inom skrået, så jag fick vackert söka jobbet jag redan satt på när det utannonserades. Det var ett antal veckor som kändes rätt jobbiga för att vara helt ärlig innan jag fick besked om att jag fick jobbet. Hade bloggen fortsatt annars? Nej, det hade den inte, men det känns bra att konstatera att just den frågan inte behöver besvaras, haha!
En faktor till som jag tycker att jag vill nämna. Jag och mina kollegor Alex och Susanne har alltid haft bra chefer som ofta aktivt har stöttat bloggen med glada tillrop och till er säger vi såklart tack som fan!
Grundförutsättningarna för bloggen är desamma som vid starten - den är en blogg som vi jobbar med på arbetstid, vi uppdaterar när vi vill och hur ofta vi vill och - viktigt - den handlar inte om våra privatliv. Jag var redan när bloggen startades rejält trött på alla bloggar som handlade om folks liv. Nä, bloggen skulle användas dels som en marknadsföringskanal för biblioteket och för att tipsa om bra musik. Det finns många bibliotek som har bloggar - jag kan ganska nöjt konstatera att Helsingborgs Bibliotek är det enda biblioteket i landet som har en metalblogg och att bloggen fortfarande väcker någon uppmärksamhet utanför Helsingborg.
Sommaren 2010 träffade jag Alexander Bergdahl för första gången. Han hade en tröja med Family Guy motiv, ni vet det där med Star Wars-temat. Jag kände inte till Alex alls - jag lyssnar väldigt lite på KISS - och begrep inte (egentligen tror jag fortfarande inte jag förstår helt och fullt, haha!) hur stor han är i den världen. Vad jag dock kommer ihåg är att vi pratade musik och att Alex visade mig sina KING DIAMOND, MERCYFUL FATE och KISS-tatueringar och jag kände att detta kommer att bli ett förhållande som kommer bli bra. Jag är, så här 6 år senare, oerhört glad och stolt över att kalla Alex min vän. Jag tror inte att jag frågade då om han ville börja blogga, men om en kille har de gaddningarna så vet vi ju att det är en hängiven kille, inte sant? Precis. Fredagen den 3/9 2010 begick Alex debut på bloggen. Att vi blev två skribenter på bloggen märktes inte minst med att vi dubblerade antalet inlägg från 2009 till 2010 - och att det blev mer av annan musik än death metal som jag då (och fortfarande) tyckte var den hetaste musiken sedan, ja, någonsin. Jag och Alex har alltid hyllat våra olikheter när det gäller band. Kärvänligt trätande om förtjänsterna med nyare musik och hårdare musik (även om Alex kan förvåna med att uttrycka kärlek till både MORBID ANGEL och EMPEROR) har vi hyllat inställningen både och snarare än antingen eller. Jag vet inte om Alex någonsin har tagit till sig något bandtips jag gett honom, men jag är i alla fall tacksam för att Alex såg till att jag fick upp öronen för den verkligt klassiska gruppen MAGNUM som jag blev svårt förälskad i.
Vi spolar framåt till den 21/10 2011 då vi fick ytterligare tillskott i form av Susanne Johansson. Susanne hade först gjort praktik hos oss (tror jag) och sedan börjat ett vikariat på Ödåkra bibliotek. Det tog ett tag innan vi träffades faktiskt, men många kollegor berättade att Susanne gillade hård musik. Hård musik kan ju i princip vara rätt mycket, så när jag ställde frågan "Vad gillar du ANAAL NATHRAKH då?" trodde jag inte att jag skulle få ett skinande leende till svar, haha! Susannes intåg på bloggen genererade i minst två saker: jag grottade ner mig ännu mer i dödsmetallen då Susanne var och är en aldrig sinande källa till verklig mangelmusik, och att vi skrev 363 inlägg det året. Helt galet! Tre band som jag har Susanne att tacka för att jag ens upptäckte är MOLOKEN, NE OBLIVISCARIS och BOREALIS vilket jag - och nu överdriver jag faktiskt inte - är henne evigt tacksam. Det går inte en vecka utan att jag lyssnar på något av dessa band.
Förra jubileumet vi hade - inlägg 1000 - känner jag får avsluta detta väldigt speciella inlägg. Det är jag och Susanne som tramsar oss i bibliotekets magasin, med benäget tekniskt bistånd från Alex.
Tack för att ni varit med oss det gångna decenniet - vi kör ett tag till eller hur? Precis.
/Martin
