Mount Olympen - en bokrecension

Det kommer många specialinriktade böcker nu, folk har olika historier att berätta och helt andra medel än tidigare att få ihop något vettigt och få ut det till allmänheten. En av de mest spännande böckerna i år är boken om Olympen i Lund. Denna konsertarena som var standard för södra Sverige blev besökt av oändligt många band, framförallt på 70- och 80-talet. Jag är för ung för att ha varit med om dessa glansdagar och såg bara stadens och arenans namn i bootleglistor när jag växte upp varför Olympen antog samma musikmytiska proportioner som Scandinavium i Göteborg och Hovet i Stockholm. Olympen stod ju ofta i nära anslutning till de andra hallarna i dylika listor när bandens turnéer tröskade runt.

Därför blev kontrasten desto större när jag växte upp och förstod att detta var en lite mindre hall. Eller rättare sagt BETYDLIGT mindre. Jag såg väldigt få foton därifrån på KISS konserter 1976 och 1984 under min barndom, men när medvetenheten började komma och jag började leta aktivt förstod att jag att det måste ha varit något alldeles sju helvetes hästar coolt att ha fått se just sådana gigantband i en så väldigt liten hall. Idag hade man faktiskt kunnat kalla det för en slags klubbspelning, vilket blev påtagligt när jag till slut hamnade där (2006 med EUROPE och 2007 med ALICE COOPER).

Nåväl, boken är mer än bara hårdrock. Boken ger oss en genomgång av de flesta band som spelat där, såklart med fokus på glansdagarna, de sista åren springs tyvärr förbi rätt fort. Bildmaterialet är enormt, och visst hade jag kanske önskat tiotusen bilder på BLACK SABBATH-konserten 1977, Alicegiget 1972 eller varför inte Miles Davis, Depeche Mode eller Abba, men urvalet är tydligt och klart gjort med omsorg? Vi har alla önskemål och preferenser men boken kunde såklart inte bli hur stor som helst. På det hela taget är urvalet bra, layouten snygg och man fnissar som en liten skolpojke när man hamnar på vissa uppslag. Det är ett kärleksfullt arbete som lagts ner som inte torde göra någon som är intresserad av konserthistoria besviken. Årets julklapp? You bet. Boken finns på stadsbiblioteket i Helsingborg, jag får väl se till att önska mig ett eget ex. också.

Jag ber att få bjuda på lite ljud och bild från Olympen här. Enjoy!

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Godmorgon!

Hade ni frågat mig för 20 månader sedan om jag var sjuk mycket skulle jag nog svarat, inte mer än vanligt. Sedan Leonards födelse, och framför allt, hans inträde i förskolevärlden har detta ändrats radikalt. För två veckor sedan fick sonen en elakartad förkylning. Han hostade, han snorade, han hade feber åtta dagar i sträck. Med sig i fallet drog han först sin far, sedan sin farfar och farmor och nu sedan ett par dagar, sin mor. Viruset hade däckat 2/3 av barnen på förskolan fick vi reda på när vi besökte förskolan i tisdags. Plus två pedagoger. Jag kan innerligt säga att jag är rätt bra på att först rensa intorkat snor för att sedan ge nässprey kl. 02:45 vid det här laget.

Därför är temat för denna veckans lista sjukdom.

Vi kör.

NAPALM DEATH - ett hushållsnamn hemmavid. "Utopia Banished" är inget favoritalbum, men piskar ändå undan rätt mycket av det som kommer ut idag. Plus att jag tyckte att Sick And Tired är en bra titel som på ett ypperligt sätt sammanfattar den gångna tiden. Att låten dessutom innehåller några sjysta ångestdrivna illvrål förstärker bara lämpligheten att ta med låten på listan, haha! Jag ber er notera den oerhört jobbiga ljudbilden som även den sammanfaller med sinnesstämningen under tiden som förflutit.

Ett av de svagaste albumen i SOILWORKs diskografi är skivan till vänster - "Sworn To A Great Divide". Jag var bittert besviken på den, och så här i efterhand undrar jag om bandet hade dragit publik till gigen utan sin mer än gedigna erfarenhet som liveakt. Det finns dock några bra låtar på skivan. En av dem är Sick Heart River som, om man kan komma över den ostiga titeln, har ett fint anslag. Framför allt refrängen tycker jag är alldeles ypperlig.

Franska TREPALIUM är ett band som jag tycker att man bör kolla in. Fransmännens blasfemiska sväng har fått undertecknad att stampa fötterna mer än en gång. Mest svag i bandets diskografi är jag för skivan till vänster "Alchemik Clockwork of Disorder" och i synnerhet Sick Boogie Murder. 

 Covered In Sick/The Barfer. Låtens titel väcker minnen till liv. När Leonards hosta var som värst hände det att han hostade så mycket att det gick över i kräkningar. Ni kan ju gissa vem som var mottagare av dessa uppkast. Precis. Leonard har alltid haft svårt att somna av sig själv. Han gillar att bli vaggad in i sömn, vilket jag alltid sköter. En ganska speciell känsla att se kräk komma bubblande upp ur lillkillen. Det är förbluffande hur mycket man hinner känna och tänka innan det landar på en. Och på honom. Tack och lov hände det bara 3 gånger. Men ändå.
MUNICIPAL WASTE är ett kul gäng att kolla in live. Det är ett skönt tempo, bandet är födda underhållare, och det är lagom lattjo.

Avslutar med Blessed Are The Sick från skivan med samma namn av MORBID ANGEL. Dels för att det är en så jävla bra låt, dels för att när livet är om jobbigast så intalar man sig själv att det finns något syfte med lidandet. Att bygga upp immunförsvar till exempel. Jag tror inte att det var detta floridadödsarna hade i åtanke, men det skiter vi i, haha!

Trevlig, och förhoppningsvis frisk, helg!




/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Årsbästalistan 2014: De nominerade, nr. 1

Gott folk!

Det är tid att dra igång vansinnet på allvar. Vilka skivor kan komma ifråga för undertecknads årsbästalista? Det finns i år en hel drös med kandidater - 2014 har varit ett väldigt starkt skivår.

Nominerad: "Engineering The Void" - SOREPTION

Sundsvallsbandet fångande min uppmärksamhet redan 2010 med "Deterioration Of Minds", och imponerade även live. I början av 2014 gav bandet ut "Engineering The Void" som ytterligare bevisade att bandet är synnerligen värt att hålla koll på. Så här låter teknisk döds när den är som bäst. Här finns tekniken att lira skjortorna av de flesta, här finns låtarna som fastnar efter ett par genomlyssningar, här finns ett sväng som imponerar. Jag var lika lyrisk i min recension av skivan på Werock där jag skrev att

[...] ”Engineering The Void” är till brädden fylld med musik av sådan kvalitet att det redan nu är otänkbart för mig att tänka sig en årsbästalista utan skivan och detta borde i en rättvis värld vara alstret som gör att fler får upp ögonen för bandet.

/Martin

Julkalender på bloggen!

Jomenvisst är det sant! Jag kommer att ha en liten julkalender här på bloggen som jag väljer att kalla "A Real Live Christmas". Det blir dock inte dag för dag, men varje måndag kommer jag att skicka upp en grej som man sen kan läsa och njuta av under återstoden av sagda vecka. Och till sist blir det glögg. Eller så kör vi glögg hela tiden och är lika glada för det.

Tills dess, en gammal pärla.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 47: Jens Bogren

Godmorgon!

Mannen till vänster heter Jens Bogren. Namnet
klingar kanske bekant? Bogren är personen som trots sina relativt unga år (han är 35 år) minst sagt har satt sin prägel på rätt många skivor genom åren. Basen Fascination Street Studios i Örebro har utgjort vistelseort för en pletora av band som anlitat Bogrens expertis bakom studiobordet. Nedan ser ni ett urval.

Bloodbath, Opeth, Katatonia, Soilwork, Paradise Lost, Vildhjarta, Dark Tranquillity och Kreator. Med en nisch för väl avrundade och för öronen synnerligen sympatiska produktioner blir i alla fall jag glad när jag ser att Bogren varit involverad i en skiva. Därför ville jag göra en fredagslista med Bogren som gemensam nämnare.

Vi kör.

"Ghost Reveries" av OPETH. Gosse vad jag lyssnat på den skivan. Nästa år firar skivan 10 år, och OPETH firar 25 år som band med en föreställning på Palladium i London där hela skivan kommer framföras i sin helhet. Magiskt? Jo, tack! Bogren har jobbat på flera av bandets alster - jag förstår varför bandet valde just honom. I OPETHs mer än lovligt komplexa musik krävs det fingertoppskänsla av lite extra kaliber. "Ghost Reveries" har en torr tydlighet i produktionen som jag verkligen gillar. Trumljudet är exemplariskt om ni frågar mig. Sången kommer fram på ett underbart sätt. Om jag är förälskad i skivan? Behöver ni ens fråga, haha?!

"Faith Divides Us - Death Unites Us" av PARADISE LOST. Har ni funderat på hur fint virveltrumman låter på denna skiva? Det har jag gjort. Ganska mycket, efter det att chocken över att jag faktiskt har hittat ett album av PARADISE LOST som jag gillar lade sig. Detta är ett band som inte hör till favoriterna. Men denna skivans rent episka kraft är omöjlig att stå emot. Något mer svärtad och smutsig produktion från Bogren (utan att det blir för skitigt) här. Och det är såklart i sin ordning.

"Stabbing The Drama" av SOILWORK. Skulle nog säga att detta är skivan jag loggade mest speltid på i bandets katalog när jag på allvar började lyssna på bandet. Det var också med denna skiva jag upptäckte bandet. Ojämförligt mest speltid av låtarna på skivan har Distance fått. Det är inte på långa vägar det hårdaste bandet gjort, men där finns på hela skivan en skön kantighet i produktionen. Jag tänker främst då på hur Dirk Verbeurens trummor låter. En fullständigt ljuvligt smackande virvelkagge gör att jag har svårt att värja mig. Kan nämna att virveltrummans ljud utgör en icke oväsentlig del av hur jag uppskattar en produktion eller inte. Se "St. Anger" (tror inte jag behöver säga mer).

 "Impermanent Resonance" av James LaBrie. En undangömd liten pärla till skiva. Ofrånkomligen blir det så när sångaren huserar i DREAM THEATER till vardags. Av de skivor som James LaBrie har gett ut under eget namn är detta den bästa. Låtarna är kul, och det är Peter Wildoer från bland annat DARKANE som lirar trummor. Plus att produktionen är ypperlig. Jag ber er notera hur levande trummorna låter och på vilken stor plats de har i ljudbilden utan att bli alltför påtagliga.

"Extol" av EXTOL. Jag var mycket till mig i trasorna vid de första genomlyssningarna av denna skiva. Jag var fullt beredd att utnämna den till bästa skiva 2013. Jag sansade mig efter ett tag, för trots sina stora förtjänster fanns det andra skivor förra året som var bättre än norrmännens självbetitlade alster. Produktionen är smutsig stundtals - men visst finns den avrundade ansatsen även här. Kolla in virveltrumljudet (egentligen hela trumproddningen) som ligger i framkant på ett mycket fint sätt. Även om skivan som helhet inte räckte till en plats på förra årets bästalista så är låten jag valt - A Gift Beyond Human Reach - något av det bästa EXTOL har klämt ur sig.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 47: Jens Bogren

Årsbästalistan 2014 - ett konstaterande

Det är säkert fler än jag som har noterat det. Att 2014 är ett, tja, ganska starkt skivår. Varje år brukar det heta att just det året är det starkaste, mest imponerande och på alla sätt mest dräpande kreativa året när det gäller skivor.

2014 känns det så mer än någonsin. Enligt Metal Archives gavs det ut 5,081 metalskivor. Enligt deras definitioner. 5,081 skivor. Jag har sedan året börjande egentligen haft en spellista på Spotify lämpligt nog betitlad "2014" som jag stadigt fyllt på. Idag fyllde jag på lite till och kollade sedan hur lång den var. 507 låtar med en speltid på 43 timmar och 32 minuter. Mer än en arbetsvecka om man jobbar heltid. Utan att lyssna på samma låt mer än en gång.

Jo, jag kan konstatera att 2014 är ett starkt år. De band som har gett ut skivor i år har varit tvungna att prestera musik av yttersta kvalitet för att slå sig in på listan. Från nästa vecka kan ni ta del av vilka skivor som kan komma ifråga för undertecknads årsbästalista. Det kommer bli galet.

/Martin

En liten Black Sabbath-julklapp

Lagom till att BLACK SABBATH firar att det är 45 år sedan de spelade in sin debutskiva (17-18/11 1969) så fick jag en liten länk med posten som innehöll en riktig godsak från ett av de där bortglömda åren.

Efter att IAN GILLAN-Sabbath kastat in handduken så stod Black Sabbath återigen utan sångare. Under en väldigt kort period provsjöng en snubbe vid namn David Donato för bandet, det togs dessutom lite bilder på en komplett lineup som spreds i musiktidningar världen över. Av detta blev det dock prick ingenting till slut, och David Donato förpassades in i evigheten. Det ryktades i många år om en tape med "hans" Sabbath på, men det dröjde ända fram till 2006 innan vi fick höra en snutt. Och det är denna snutt som jag idag fått i bättre kvalitet, en smula längre version och framförallt i korrekt pitch vilket inte varit fallet innan.

Vi lyssnar alltså till Black Sabbath anno 1984. Bill Ward är tillbaka på trummorna, Tony och Geezer är på plats och Geoff Nicholls spelar keyboards. Och David Donato sjunger. Låten heter No way out, men den uppmärksamme Sabbathdiggaren hör direkt att detta blev en annan låt några år senare.

Ibland är det fanimej helt fantastiskt att vara bootlegger.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 46: Extremt mycket speltid

Godmorgon!

Denna veckas fredagslista är lika kort som den är naggande god: tre låtar som av någon anledning fått extremt mycket speltid i förhållande till rätt mycket. Framför allt skivorna de ligger på.

Vi kör.

SOENs första skiva "Cognitive" uppskattade jag inte alls. Därför är det lite extra kul att "Tellurian" är en skiva som fått försvarligt med speltid i lurarna under veckan som gått. För oinvigda kan jag nämna att alla i bandet har eller har haft anställning i andra band - trummisen Martin Lopez är skyldig till att ha spelat trummor på föredömligt vis i OPETH under många år. The Words är en låt som med sin oerhörda känsla av längtan, sorg och förlust fick mig att haja till redan vid första genomlyssningen. Det oerhört sparsmakade trumspelet ber jag er notera, men det som verkligen bör sätta sig är Joel Ekelöfs mer än lovligt snygga och mäktiga sånginsatser. Det gäller inte bara The Words utan hela skivan som jag verkligen kan rekommendera.

Nytt material från finska GHOST BRIGADE får mig alltid att lystra till, det vet ni kanske sedan innan om ni följt bloggen ett tag. Bandet har haft en del avhopp, vilket faktiskt kunde ha lett till att det inte hade blivit en ny skiva. Nu föreligger "IV-One With The Storm" som rent fysiskt bevis på att bandet tog sig igenom skärselden och nu vräker på med sin melankoliska melodiska death metal. GHOST BRIGADEs musik är i en tid med allt större musikaliska utmaningar en trygghetsfilt för mig - man vet vad man får, utan att det för en enda sekund blir tråkigt. Öppnaren Wretched Blues är en för bandet ovanligt tung låt. Svänget är synnerligen njutbart. Jag vill be er att ge de rent underbara pukrullningarna från Veli-Matti Suihkonen. 

 Nytt, mycket efterlängtat material från Australiensiska NE OBLIVISCARIS, den progressiva extrema musikens nya kelgrisar. Jag antar att ni har läst om bandets crowdfunding-kampanj för sin kommande världsturné som samlade in ohemula belopp. Chansen för att få se bandet på våra breddgrader är således oerhört mycket bättre än vid släppet för debutskivan "Portal Of I" från 2012. Från svårt storvulna "Citadel" har jag plockat Painters Of The Tempest, pt. 2 - Triptyck Lux", en låt med en nätt liten spellängd på ca 16 minuter. Det är stort rens i vanlig ordning, men jag ska be er tänka lite extra på de lite lugnare delarna där bandets violinist/rensångare Tim Charles får komma fram lite extra. Det gäller för övrigt hela skivan, vilket jag tycker är bra. För utförligare recension av skivan får ni vänta tills söndag då mitten av månaden-recensionerna kommer upp på Werock.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 46: Extremt mycket speltid

Hårdrocken 45 år!

På måndag den 17/11 är det prick och polenta 45 år sedan BLACK SABBATH ställde sig i studion och drog det första ackordet till vad som skulle bli deras debutskiva. Man får gärna hävda annorledes men i min bok är det i exakt detta ögonblick som min personliga definition av begreppet "hårdrock" skapas. Jag ville gärna uppmärksamma detta på något sätt och har därför bokat stadsbibliotekets hörsal på lördag kl. 14.00 för att nostalgisera lite.

Först tänkte jag hålla en föreläsning, men sen tänkte jag "njaaaaaa" och sade till mig själv att "jo men kanske" men sen tänkte jag "njaaaa" igen och ändrade mig. Därför har jag bjudit in herrarna MATTIAS LINDEBLAD och MELKER BECKER istället, så håller jag i trådarna medan dessa två synnerligen initierade och intresserade personer får lov att löpa fritt.

Vi kommer att tala om allt mellan himmel och fjord. Det kommer naturligtvis att bli nostalgiskt, och ett visst fokus läggs säkerligen på det glada 80talet då hårdrocken var som värst om man får tro Hem & Skola. Det kostar inget att bevittna denna fullständiga urlakning av all things hårdrock, och man får vara beredd på att sitta fast åtminstone en timme. Kanske längre om vi får feeling. Soffans gäster har dessutom lovat ha med sig sin bok, aptly titled "Hårdrock", till försäljning och signering efterledes.

Till yttermera visso hör att det under dagen med all sannolikhet kommer att spelas upp några klipp som förstärker dagen, klipp som få personer hört/sett.

Så tills på lördag - varför inte värma upp med någon klassisk hårdrockskonsert? Welcome one, welcome all!

Helsingborgs stadsbibliotek, Hörsalen, lördag 15/11 kl.14.00 - Fri Entré

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 45: Långsamma låtar

Godmorgon!

Denna vecka ska vi prata långsamma låtar. Ett tema som hade varit ganska orimligt för bara ett år sedan faktiskt. Jag är otroligt kräsen när det gäller band som lirar långsamt - kanske är det så att jag inte har tålamod nog för band vars musik drar sig fram likt döende bältor, kanske är det så att många band som lirar långsamt helt enkelt är dåliga. Vad vet jag, haha!

I vilket fall - 5 låtar som jag verkligen gillar som sällan går över bpm på 180 har jag valt ut till veckans fredagslista.

Vi kör.

Hade jag öppnat med något annat band än BLACK SABBATH hade ni nog stått i farstun och ropat "orimligt, orimligt!". Nestorerna till metal överhuvudtaget var fram tills dess att Ozzys röst gick från acceptabelt dålig till urusel ett av världens bästa band. Kollar man in bandets diskografi så blir det ganska uppenbart att här har det skrivits musik som står pall för tidens i vissa fall obönhörliga rivningskula. Första låten på första skivan "Black Sabbath" chockade en del av världen. Desto större var jublet från de som uppskattade den släpiga tyngden som bandet sedan representerade mer än lovligt bra.

För en hel massa människor är MORBID ANGEL världens bästa death metalband. De ligger helt klart på top 10 vad mig anbelangar. I tidens gryning (läs 1990-talet) fanns det ett program på TV som hette Diezel där Jerry Prütz, Tony Balogh och Martin Carlsson pratade hårdrock och visade videor. När jag fick se MORBID ANGELs video till "Blessed Are The Sick" tyckte jag att det var det mest blasfemiskt onda jag sett. David Vincent gick runt i bar överkropp med läderbyxor och väste om "ever lusting pain". Det var, och är, fortfarande en sån klasslåt att jag kände mig nödgad att ha med den.

Malmöbandet PYRAMIDO hör till den skara band som konsekvent kör långsamt som jag verkligen uppskattar. Här finns sådan låtskrivartalang att man häpnar. Jag började lyssna på bandet när de släppte "Salt" 2011, och har sett bandet agera förband till rätt många extremt mycket snabbare akter på KB och ändå vinna över publiken på sin sida. Det är imponerande. Senaste skivan "Saga" från förra året var en lika triumfartad uppvisning som vanligt. Jag fastnade för Ingen människa är en ö redan från första lyssningen. Bandet har precis det rätta släpet som jag uppskattar. Ronnie Källbäcks sång ber jag er särskilt notera. Så hemsökt klagande att man ryser.

Fantastiskt bra doomband från Dartmoor i England. Jag provade på vinst och förlust deras senaste skiva "Consolamentum" och blev synnerligen imponerad. Glatt överraskad faktiskt! Sedan skivan kom ut har sångerskan Sharie Neyland lämnat bandet, vilket är synd då hon har en röst som sätter sig i lekamen så det bara smäller om det. The Silence är en lång låt, men blir inte alls tråkig. Den mer än lovligt sympatiska och vänliga ljudbild som möter trumhinnorna är ytterligare en faktor till dyrkan.

Ytterligare ett band som jag lärde mig uppskatta i år. EYEHATEGOD har en brokig och problematisk historia. De har också lyckats mot alla odds ta sig igenom dödsfall, långvarigt narkotikamissbruk och göra det bästa albumet under sin karriär. Här har ni en skiva som till skillnad från så många andra som heter samma som bandet verkligen lever upp till förväntningarna. Flags And Cities Bound har likt flertalet av bandets låtar ett obönhörligt sväng. Tyngden är förkrossande. Ljudbilden massiv.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 45: Långsamma låtar

Kiss i HD

Den ljudintresserade kanske redan har uppmärksammat det, men diskussionerna på KISSforum runtom i världen har varit intressanta de senaste dagarna efter att ProStudioMasters.com släppt ut nästan samtliga Kisskivor i riktig HD. Det är samma mastringar som ligger till grund för de nya vinylutgåvorna, och kan dessa man nu köpa för en peng och ladda ner i fantastiska 192kHz / 24-bitmastring. Jag har tillsammans med några bekanta lyckats få tag i samtliga släppta skivor förutom "Greatest Kiss" som jag valde att strunta i, samt "Monster" som jag inte heller vill ha. Jag har lyssnat engagerat på några av dem och har följande omdömen att ge.

"Hotter Than Hell" har aldrig någonsin låtit bättre. Den känns plötsligt som en riktig skiva, inte som en gröt av ljud med bra låtar i bakgrunden. Jag tycker mig dessutom höra att trumljudet skiljer sig på ett par låtar, speciellt Strange ways låter väldigt annorlunda jämfört med exempelvis titelspåret. Kanske var man inte nöjd och spelade in nya trummor? Kanske mixade man dem bara väldigt annorlunda? Roligt är det i alla fall, med sådana för min del nyhörda detaljer.

"Asylum" får också en ansiktslyftning som smäller undan benen på mig. Erics trummor går fram betydligt bättre, och den som envist hävdar att han inte svänger bör å det snaraste införskaffa denna. Groove is in the heart och i lurarna. Ett kristallklart, nästan påtagligt krispigt dynamiskt ljud lyfter denna ofta förbisedda 80talsdänga till nya höjder.

"Rock And Roll Over" är så in your face att man nästan ryggar tillbaka. Rösterna liksom ligger på hörlursmembranet och vibrerar, och panoreringen av gitarrerna har aldrig varit tydligare. En av de roligaste grejerna med 70talsKiss är just att Ace och Paul sällan spelade samma, Paul stod ofta för det rakare kompet medan Ace, well, gjorde lite vad som föll honom in. Detta skapade en dynamisk (veckans ord för övrigt) och  varierad ljudbild vilket sannerligen kommer till sin rätt nu.

Några skivor som står näst på kö och som jag lite hastigt hört brottstycken av är "Alive III" som verkar vara helt fantastisk, "Dynasty" som är fullkomligt überkristallklar samt Peters soloskiva (You matter to me är SJUKT bra!). Och alla de andra såklart.

Sedär ett mycket roligare Kissinlägg att skriva än om deluxeLoveGun. Nu vart jag glad igen. Bara det nuvarande bandet inte får röra sig i närheten av sitt eget gamla material så kan det bli bra.

/Alex