Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

Godmorgon!

Ni vet de där kedjebreven som med regelbundenhet brukar cirkulera på Facebook av typen nämn 10 böcker/gosedjur/båtar/filmer som har följt med dig under din levnads bana? Normalt sett avskyr jag dylika grejer, inte för att det skulle saknas innehåll att fylla kategorierna med - utan snarare för mycket! Jag menar, jag är bibliotekarie - hur i hela Hurva ska jag kunna begränsa mig till 10 böcker? Eller 20? eller 100?

Varför har jag då valt att göra en fredagslista på temat 10 definierande skivor? Jo, för att när Fredrik Sandberg gör det, då kan jag göra det också. När mannen dessutom har den goda smaken att tagga mig i  inlägget på FB, samt att han i och med att han själv gjort listan har återaktiverat sin blogg, plus återtagit sin plats i Werock.se skribentstab - ja då anser jag mig inte bara tvungen, utan även glad och hedrad. 

Jag kan i det närmaste garantera er att ni känner igen samtliga bandnamn på denna lista - det är så kallade household names rakt över hela linjen. De har dykt upp i fredagslistor flera gånger. Jag har försökt att välja lite mer udda låtval från varje skiva eftersom det rör sig om mer än lovligt välsäljande och/eller välkända alster.

Vi kör.

Otroligt förväntat förstaval, eller hur? Nä, precis - hahaha! Alltså, detta är skivan som startade hela denna bloggen i mars 2006. En skiva som var den absolut första egna metalskivan jag köpte. På Domus i Karlskrona. Ni fattar att loppet var kört sen eller hur? Jag hade ingen aning att det var ett klassiskt verk jag köpt - jag gick bara igång på omslaget. Det brukar sägas att skivan bara innehåller två aningens svagare låtar, Invaders och Gangland i ett annars kompakt kvalitetsmässigt låtsjok som få andra band kan toppa. Jag har valt Children Of The Damned. Det är en ganska sällsynt låt i bandets låtlistor. Jag har aldrig själv hört den spelas. Fortfarande med mer än 25 år på nacken är "The Number Of The Beast" en skiva som jag lyssnar på minst ett par gånger om året.

Många minns säkert första gången man lyssnade på "Reign In Blood", och även för mig var det den skivan jag hörde först ur SLAYERs diskografi. Ett halvkasst kassettband var mediet och ändå fattade man att detta var något verkligt unikt. Den skivan i all ära - för mig personligen är "Seasons In The Abyss" skivan där bandet fick allt att klaffa. En perfekt mix mellan höghastighetslir och tyngd. Det är, fortfarande, helt ofattbart bra musik. Jag vågar mig nog på att säga att detta är en skiva som jag starkt hade övervägt att ta med mig till en öde ö. Här är det ett förväntat låtval - Spirit In Black som jag har haft med på flera fredagslistor. För mig representerar den allt som är bra med SLAYER: klockrena riff, ett lika brutalt som lekfullt lir från Lombardo och ett byte till tvåtakt vid 2:14 som fortfarande så många lyssningar senare ofta får mig gråtfärdig av glädje som vid första lyssningen.

1992 började jag gymnasiet i Karlskrona. Samma år släppte, utan några som helst kopplingar till min skolgång, DREAM THEATER sitt andra album, som fortfarande är deras mest säljande och som bjöd på nye sångarens James LaBries röst. Jag hörde Pull Me Under på radion i ett program som jag inte kommer ihåg vad det hette (om det är någon som minns det kommentera gärna, jag är genuint intresserad) och tyckte att detta var ju helt grymt! Som musikskoleelev var jag alltid på jakt efter musik som var krånglig, och där det hemskt gärna fick höras att det var verkligt skickliga (gärna högskoleutbildade) musiker som spelade. Gärna i metalsammanhang. Ja, ni fattar - DREAM THEATER var ett band jag dyrkade sönder och samman. Skivan är sprängfylld av "hits" i den mån man kan prata om sådana i detta fall. Därför väljer jag  avslutande låten Learning To Live för den är helt jävla episk. Det är visserligen Metropolis pt. 1 också men den har vi alla hört till leda.

Utan RUSH hade inte DREAM THEATER funnits. Så är det bara. I samma program, samma kväll jag hörde Pull Me Under spelades RUSHs Limelight från "Moving Pictures". Jag gick fullständigt bananas även på denna låt. Det blev början på en förälskelse som håller i sig än idag. Jag har den största respekt för RUSHs hantverksskicklighet och med den värdighet som bandet för sig i hela sitt värv. Jag rekommenderar verkligen er att kolla in "Beyond The Lighted Stage" för ymniga bevis för detta. Limelight är den enklaste och mest lättillgängliga låten på "Moving Pictures" som i sin helhet nog får sägas vara bandets mest "mainstreamartade" skiva utan att för ett ögonblick vara dålig eller slätstruken. Den är i mitt tycke ett måste att ha i en skivsamling då den är jämn, bra och har så många otroliga låtar att man häpnar. Min inkörsport till bandet.

Jag har i en artikelserie vi körde på Werock 2010 utnämnt "Shift" till den bästa skivan som ett svenskt band har gett ut. Fortfarande är skivan extremt viktig för mig. Det var genom den jag upptäckte grindcoren på allvar- och framför allt hur otroligt bra denna är när allting klaffar. NASUM var ett band som med otrolig integritet och känsla för låtskriveri gav ut ett antal definierande plattor från egentligen första fullängdaren "Inhale/Exhale" från 1998. "Shift" blev bandets sista skiva då sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk dog i tsunamin 2004. Bandet gjorde en extremt värdig och förkrossande hård avslutningsturné 2012 med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång som jag gladde mig oerhört mycket över då jag inte såg bandet under dess aktiva fas. De bevisade då med all tydlig önskvärdhet att de fortfarande var ett av planetens starkaste liveband. Andra giget jag såg med bandet på KB i Malmö var så bra att jag rördes till tårar.

Ytterligare en skiva som släpptes 2004 var BEHEMOTHs "Demigod". Jag hörde den först i en bilstereo (Henkes bil) på väg till ett rep. Jag tyckte att det var det absolut hårdaste jag hört. Skivan blev ansvarig för att jag fick upp ögonen för vilket land Polen var på dödsmetallkartan, och även om jag tycker att bandet har presterat både bättre och sämre skivor än denna så har jag en soft-spot för "Demigod" idag. Bandet kör forfarande ofta låtar från skivan, och Slaves Shall Serve är ofta spelad. Men den är ju så bra! Det mer än lovligt salivspottande slutet i all ära, men du glade allt driv innan detta är ju fortfarande så jävla bra!

Om jag skulle nämna ett enda band som det bästa i landet skulle jag nog de flesta gånger svara OPETH. Här har vi ett band som med den största kärlek och den största integritet har gjort sig skyldiga till en räcka skivor så makalöst starka att inte många andra band kan komma med motmälen. Jag hörde låten Deliverance på en fest i Lund och blev, ja vi kan väl säga, lite lätt imponerad. Jag håller fortfarande, likt ganska många gissar jag, som en favorit i bandets låtskatt. Här samsas allt det som gör OPETH till ett verkligt stort band. Hårdheten, melankolin, det eftertänksamma anslaget, drivet, svänget. Och så har låten det absolut bästa slutet någonsin. Året efter jag hörde skivan släppte bandet "Ghost Reveries" (2005). Då var jag redan övertygad om att OPETH var ett band jag skulle lyssna på till min levnads bana var vid sitt slut.

Alla hårdrockare jag känner har ett förhållande till PANTERAs "Vulgar Display Of Power" från 1992. Jag lyssnade i stort sett sönder skivan när den kom och hade ett flera år långt uppehåll då jag alls inte lyssnade på den. Men såklart återkom jag till skivan som bjöd på, likt flertalet av bandets skivor, ett stenhårt sväng som inte många andra band kunde uppvisa. Det finns flera starka låtar på skivan (nähä?!) som ni har hört till leda. Eller inte. By Demons Be Driven är en låt som jag inte oreserverat gillade från början. När jag började lyssna på skivan blev denna dänga en otippad favorit. Öppningsriffet är ju bara så bra! Svänget i versen bättre än bra, och slutet rent fenomenalt.

 Nu ska ni få en anekdot. När det skulle lyssnas på "Kill 'em All" hemma hos en kompis 1988 (jag var tolv) så trodde vi inte att det gick att spela så snabbt som det gjordes på 45 rpm, så vi satte ner hastigheten till 33 rpm. Jag skojar inte. När vi fick reda på, flera veckor senare, att jo, skivan skulle spelas på 45 rpm blev vi lamslagna. Hur i hela helvetet kunde man spela så snabbt?! Borta är dagarna då METALLICA ansågs vara ett snabbspelande band, men då var bandet ett frustande fartmonster. Visst, bandet har bättre skivor i sin diskografi ("Re-Load" och "St. Anger" framför allt.) men den ungdomliga entusiasm som uppvisas på debutskivan går inte att stå emot. Phantom Lord är en låt jag alltid har gillat. Framför allt slutet tycker jag är synnerligen mäktigt.

Nu ska ni få höra en grej. För många var detta skivan då många ansåg att IN FLAMES började bli dåliga. För mig var "Reroute To Remain" skivan då jag föll för bandet på allvar. "Clayman" var en skiva som spelades på de flesta fester man gick på. Och alla var så fruktansvärt förtjusta i den skivan. Jag tyckte skivan var bra, men då jag hittade "Reroute To Remain" på Karlskronas Stadsbibliotek blev jag helt såld på vad jag hörde. Jag är svårt förtjust i stämmor i lager - det finns det gott om på denna skiva. Dark Signs har en refräng som jag verkligen gillar. Det finns många snygga undermelodier i den som går rakt in i hjärteroten hos mig. "Reroute To Remain" var skivan som mer än någon annan fick mig att upptäcka göteborgsmetallen, och då IN FLAMES idag är ett band jag inte lyssnar speciellt mycket på idag kommer "Reroute To Remain" alltid att vara en skiva som kommer att ha en speciell plats hos mig.

Så, där har ni det - 10 skivor som definierade vad jag lyssnar på idag. Säkerligen inte några som helst överraskningar, eller kanske några stycken, eller enbart överraskningar. Vad vet jag. Det var i alla fall kul att göra listan, haha!

Trevlig helg allihopa!

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

The Allman Brothers sista konsert ikväll 28/10

När vi vaknade imorse var det till en ganska vacker höstdag, åtminstone i Helsingborg. En helt vanlig dag för de flesta, på alla sätt. När vi vaknar imorgon är det till en värld där THE ALLMAN BROTHERS BAND inte längre finns som band.

Det är inte världens ände. Tvärtom egentligen, eftersom Allman Brothers är ett band som fortfarande låter fenomenalt bra trots de till viss del ålderstigna herrarna. Även om de varit med om sin beskärda del av både dödsfall och interna stridigheter har de rest sig ur askan flera gånger och fortsatt övertyga. Och säga vad man vill om originalmedlemmarna Gregg, Butch och Jaimoe - för min del är det tveklöst Derek Trucks och Warren Haynes som sett till att bandet kunnat andas på det sätt det gjort de senaste åren. Att välja att lägga ner nu, utan att de hamnat i andra betydligt mer pinsamma gamla orkestrars försök till att "fortfarande rocka", är inget annat än ett genidrag.

Allman Brothers lämnar efter sig en diger karriär. Böcker och historier finns det massor av, skivor ännu fler. Det står dock bortom allt tvivel att det är som ett liveband de profilerat sig, och GUD vilket liveband. Jag fick se dem två gånger i mars 2012, det var vad jag hann med. Båda kvällarna ligger absolut på topp 20 av mina nästan 600 konserter. Den andra kvällen ligger på topp 10.

Ikväll spelar de sin sista konsert. På Beacon Theatre i New York, såklart. Konserten sänds live på Sirius XM kanal 26 - Classic Vinyl. Hur väljer man låtar när man vet att det är den sista spelningen? Och framförallt - hur väljer man bort? Det blir en spännande sändning och den går i repris flera gånger för den som missar den.

När vi vaknar imorgon finns inte The Allman Brothers Band mer. Vi kommer att kunna andas och leva ändå.

Men det kommer inte riktigt att vara samma luft.

/Alex

Pinsamt Kiss

Ta inte mina ord för det. Lyssna och jämför själv. Jag bjuder in till diskussion här, och är sjukt besviken på KISS "deluxeversion" av "Love gun" som släpps nästa vecka. Den ligger redan på spotify och jag ville gärna höra livelåtarna eftersom det verkade vara något lurigt med dem. Jag var dock inte riktigt förberedd på vad de gjort med dem.

Analysen gäller Christine sixteen eftersom den finns på youtube för allmän lyssning från just Largo 1977, konserten som även skivans livelåtar härstammar ifrån. Publikljudet är pålagt, precis som när delar av giget tidigare gavs ut på en bonus-dvd i samband med Kissologysläppet för några år sedan. Men problemen har knappt börjat. Man försöker nu dessutom att minimera Peter Criss inblandning i Kiss å det grövsta. För det första har man helt och hållet klippt bort hans bakgrundssång i refrängen där han väldigt tydligt skojar till det och sjunger "Christine SEXteen". Men vad värre är - trummorna på deluxeutgåvan är nyinspelade, och otighta som fan. Jag nämner två partier här som är övertydliga i doktorerandet men den som tycker att det låter som samma trummor på båda inspelningarna över huvud taget bör uppsöka öronläkaren.

Youtube: 0:53 - 0:57
Spotify: 0:28 - 0:32

Youtube: 1:40 - 1:44
Spotify: 1:16 - 1:20

Det är inte ens dåliga kopior på Peter-fill, det är nyinspelat skit spelat av någon från kommunala musikskolans inledningskurs i trombon.

Jag tycker synd om Peter idag och jag skäms å bandets vägnar för vad de håller på med.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 43: Upptempo!

Godmorgon!

Vi går denna vecka från svängiga låtar till låtar som går i upptempo. Snarlikt kan tyckas, men upptempo handlar i detta fall om så mycket mer än bara tvåtakt (som såklart finns med, haha!). När vi pratar om låtar som går i upptempo så ställer i alla fall jag upp följande kriterier:

1. Det ska finnas ett hetsigt driv i musiken eller den vokala leveransen
2. Tvåtakt får gärna förekomma, men det är inget krav.
3. Bruket av dubbeltramp ses som premierande, men är inget specificerat krav.

Med så långt? Gött!

Vi kör.

Fler än jag som gick i spinn över "Exit Wounds"? Trodde väl det. Marco Aro hade rätt när han sade att det finaste i bandets musik hade återfunnit sin hemvist på nya skivan: tvåtakten. Det finns en myckenhet av denna dräpande faktor på skivan genomgående. Ingen låt uppvisar det lika stringent som My Enemy, ett frustande 1-minutsmonster till låt lika effektiv och förödande som en rivningskula. Fruktansvärt gött gastande från Aro, dräpande driv i gitarrerna, och skoningslöst hamrande på trummorna gör denna låt till en synnerligen lämplig öppnare.

TESTAMENTs i mitt tycke bästa skiva finns inte på Spotify. Vi pratar "The Gathering", 1999 års skiva som bjöd på gästspel av ingen mindre än Dave Lombardo. Skivan kan vara det tuffaste bandet gett ut. Min favoritlåt på skivan är Legions Of The Damned som är ett fartmonstrum av rang, men då den inte finns att tillgå blir det D.N.R som öppnar skivan. Här i en finfin version från liveskivan "Dark Roots Of Thrash". Här har ni ett band som verkligen har ett driv och ett självförtroende som imponerar. Det är helt enkelt svinbra.

Med "Cursed Redeemer" bjöd MIASMAL oss tidigare i år på en fin skiva. Old-School döds går hem hos mig - det vet ni sedan innan - och här är utförandet exemplariskt. Det låter som det ska. Det är nedstämt så att gomseglet sätts i dallring, det är bra fills på trummorna, gitarrerna surrar på exemplariskt, sången är grovt brötig, och det går undan, vilket ni kommer höra i trevliga dängan Call Of The Revenant. 

 "Back To The Front" är återkomsten av en version av ENTOMBED. Denna sättning ger ut musik, vilket ju ger ett visst försprång mot den andra sättningen med Alex Hellid i spetsen. Ja, du glade. Torbjörn Hallgren på Bara Metal hade förresten en snygg lösning på vad AD i bandnamnet står för. Asbra Döds. Han har rätt i det för skivan är verkligen bra, och synnerligen stringent i sin kvalitetsnivå. Kolla in The Underminer så har ni koll på prick hur bra detta gäng är.

När ZOMBIEKRIG gav ut "Undantagstillstånd" 2010 skrev Jonas Andersson, tidigare medarbetare på Werock, att [d]etta är old-school thrash – på svenska – som river tag och förvaltar arvet från gamla rävar som EXODUS, KREATOR, SODOM och självklart (gamla) METALLICA. Inget revolutionerande men ack så trevligt för oss thrashälskare. 
Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall och den funkar fortfarande som uppiggande medikament mot melankoli. Det är svårt att inte stampa takten om jag säger så. Avslutande låt Den Mörkaste Tiden Är Här står upp för hårt riffande, tvåtakt och verser som

Vind förgör i vinterköld som varar flera år. Hagelstorm blir en norm, en istid som består.
Regn av sot, svarta klot, folk på knä och ber.
Eld och damm, moln av sand, himlen faller ner. Skräck, förvirring, panik.
Den mörkaste tiden är här. 

Nog sagt - dags för ringdans.

Fredagslistan 2014, vecka 43: Upptempo!

Fish i Köpenhamn ikväll

Och så var det dags igen. Ord man gärna säger men som kanske inte sägs fler gånger efter ikväll. Risken finns och blir mer överhängande för varje år eftersom vi alla blir äldre och eftersom huvudpersonen för kvällen dessutom aviserat sin avgång från musikvärlden inom ett par år. Men det kanske är bäst ändå, rösten antagit en helt annan ton och han har svårare att klara av långa konserter numera. Bättre att lämna med flaggan i någon form av topp, speciellt när senaste skivan "A feast of consequences" tillhör det allra bästa han gjort.

Jag talar såklart om FISH. Ikväll spelar han på Amager Bio i Köpenhamn för ynka 300 kronor. Låtlistan är fenomenal, hela High wood-sviten från nya skivan är magisk och den kör han, och på det hela taget brukar konserterna i Köpenhamn bli oerhört bra.

See you tonight onkel!

Jag och Fish första gången vi träffades, utanför KB i Malmö i september 1995

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 42: Sjukt svängiga låtar

Godmorgon!

Denna vecka ska vi prata sväng, en företeelse som jag verkligen tycker att det borde finnas mer av inom metal. Höghastighetslir i all ära men vem skulle kunna säga att det inte är gött när Dirk Verbeuren får sina blastbeats att svänga som ett skenande tåg? Precis.

Tack och lov saknas det inte sväng för att jag ska kunna få ihop en fredagslista på temat.

Vi kör.

Texasgruppens inflytande på metal var stort. Under sin karriär lyckades PANTERA skapa musik som gav genklang minst sagt. Mitt bland all brutalitet som herrar Dimebag, Paul, Brown och Anselmo kavlade ut över sin samtid fanns, ofta, ett oerhört stabilt groove. Jag har valt en ganska förbisedd låt - Regular People - från "A Vulgar Display Of Power" just för att den är så förbisedd. Här finns ett sväng, framför allt i refrängen, som borde få er att stampa takten åtminstone litegrann.

RIVAL SONS "Pressure & Time" blev synnerligen hårt kramad av kritikerna när den kom ut för ett antal år sedan. Och det med rätta - här paras ett blasfemiskt sväng med precis rätt produktion för att i stort sett alla kritiker över 45 ska bryta ihop fullständigt. Låt nu inte detta avskräcka er - titellåten är alltför bra för att förbises. Och med en speltid på tre minuter och sjutton sekunder kan ni inte ta till ursäkten att låten är för lång heller.

I varje lista brukar det vara minst ett band jag vurmar lite extra för. I denna lista är det brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT. Med en skiva som "Echoes And Cinder" spelar bandet definitivt på den övre planhalvan när det gäller årsbästalistan. Så pass bra är den nämligen. Riffmumman alltså på den plattan går inte av för hackor. Kolla speciellt in låten Crones To The Flames som har ett så sinnessjukt skönt driv att det är omöjligt att värja sig. Från låtens start fångade det i alla fall mig.

Även om norrbaggarnas senaste skiva bara var sådär i mina öron så går det inte att snacka bort föregångsplattorna, och då i synnerhet "Sahg II" som jag tar upp här med låten Ascent To Decadence. Jag har uppskattat den låten från första stund jag hörde den. Inte speciellt förvånande då jag mycket ofta går igång på dylika trumfill som detta. Riffet som det leder in till går sannerligen inte av för hackor det heller.

Listan avslutar jag med CORROSION OF CONFORMITYs bästa låt om ni frågar mig - Dance Of The Dead från "Blind". Är man i min ålder (sena 30) så kanske man kommer ihåg att videon till den låten hade viss rotation på MTVs Headbangers Ball. På denna tid var kanalen, faktiskt, en musikkanal att räkna med.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 42: Sjukt svängiga låtar

Steve Rothery - Köpenhamn imorgon

Imorgon kväll spelar STEVE ROTHERY med sitt soloband på Viften strax utanför Köpenhamn, det lär bli en höjdarspelning. Hans första soloskiva släpptes för någon vecka sedan och för min del räcker det att han kör den rakt av så är jag nöjd sedan. "The ghosts of Pripyat" är en stämningsfull skiva, instrumental och helt fri från gitarrshredding. Steves signum är inte helt olikt David Gilmours, ingen gitarronani så långt örat når utan genomtänkta och vackra stycken som talar rakt in i hjärtat.

Jag har dock ryktesvägen hört att han även kör lite MARILLIONhits i slutet av spelningen. Det blir säkert småmysigt det också, men Marillion ska jag se i London i december och i Holland i mars så för min skull behövs det inte.

237 danska kronor kostar det. En synnerligen futtig summa för en sådan hjälte. Det blir fint imorgon.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Godmorgon!

Ni kanske undrar varför det inte kom upp någon fredagslista förra fredagen? Saken var den att vår son blev väldigt sjuk och var tvungen att läggas in på sjukhus förra tisdagen. I samma veva blev också jag sjuk och var sängliggande i feber, hosta och rinnande näsan från helvetet. Så det blev lite annan fokus än på musik förra veckan kan jag säga. Tror inte att jag lyssnade på en enda låt på hela arbetsveckan - en mycket ovanlig företeelse. Nu är vi, förhoppningsvis, på banan igen.

Denna vecka ska vi prata om snyftare. Ja, vi pratar ballader. För nog finns det en hel drös av sådana inom i alla fall hårdrocken som jag tycker är värda att ta upp i en fredagslista.

Vi kör.


Innan dess att GUNS  'N' ROSES blev den parodi på sig själva de är idag var de världens största band. Möjligen med undantag av METALLICA som ni faktiskt inte kommer återfinna på denna lista. Bandet släppte inte bara "Appetite For Destruction" som är ett av alla tiders mest framgångsrika debutalbum, de befäste sin position med "Use Your Illusion" del I och II som minst sagt ynglade av sig singlar som även de blev bizarrt stora. November Rain är en sådan låt. Axl Rose, mannen som i stort sett alltid har lidit av storhetsvansinne, tog i denna video i så att alla sömmar sprack. Jösses amalia - när jag kollar på den idag undrar jag om något annat band hade kunnat komma undan med dylik svulstighet. Förmodligen inte. Låten i all sin storvulenhet håller fortfarande för åtminstone en genomlyssning till.

Nu tar jag fram det tunga artilleriet i form av sopransaxofon och DREAM THEATERs Another Day från "Images & Words". När skivan kom ut var jag i det stadiet av tillvaron att en sopransax verkligen inte avskräckte. Progressiv metal gillade jag redan - här fick man ju dessutom ytterligare poäng på prettometern. Det finns många som har spytt lite i munnen åt denna låt. Jag tycker fortfarande att den har sin charm.

Kommer 18 and Life nu? Ja, det kan ni skriva upp!
SKID ROW var bandet (ja, jag vet att de fortfarande finns, men utan Sebastian Bach inget SKID ROW för mig) som turnerade förband åt bland andra GUNS 'N' ROSES och blev hyfsat framgångsrika med sitt andra album "Slave To The Grind". 18 and Life är dock tagen från självbetitlade debuten, en skiva så fylld av frustande tonårshormoner att man får ta fram handduken. Jag ber er speciellt observera virveltrumljudet.

Ingen snyftarlista utan lite finskt vemod. Och där är AMORPHIS oantastliga i min bok. Her Alone är en låt som har exakt rätt melankoliska släpiga driv för att jag ska fasta för dylika låtar. Det är gråtmilt, det är episkt, det är - faktiskt - bra.

Vi avslutar med WHITESNAKE. Detta band har inte varit vanligt förekommande i stereon hemma, det kan jag ärligt erkänna. Jag lyssnade en del på liveskivan "Live In The Shadow Of The Blues" när den kom för ett antal år sedan och tyckte att det fanns en hel del bra material på den. För de mer insatta så är David Coverdale när han är i form en av de mest formidabla frontmän som finns. I en låt som Is This Love tar han knappt i alls, men närvaron finns där.

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Iron Maiden - Hammersmith 1982

Det är en fin tid att vara intresserad av videobootlegs. Det är förhållandevis lätt även för den med tämligen bristfälliga tekniska kunskaper att göra bra grejer med rätt material. En grej jag länge funderat på att fixa till själv är IRON MAIDENs konsert från Londons Hammersmith Odeon 1982. Den filmades och lades i malpåse eftersom den inte ansågs hålla måttet. Det läckte ut en 65 minuter lång film i mitten av 80talet, kvalitén var ingen höjdare men då fick vi åtminstone se merparten av det 95 minuter långa giget. När sedan dokumentären "12 Wasted Years" kom i slutet 1987 så fick vi några låtar där i absolut toppkvalitet. Men vi hoppades på mer.

Det skulle dröja till runt 2004 innan vi fick vårt lystmäte tillfredsställt, åtminstone delvis. I en cd-box fick vi hela giget på två skivor, och i dvd-boxen "Early Years p. I" fick vi 45 minuter på dvd från konserten.

De tre videokällorna har bjudit på delvis annorlunda låtar, så min tanke var att använda den officiella "Early Years"-versionen som grund och sedan klippa in Sanctuary från "12 Wasted Years" samt ytterligare tre låtar från bootlegkassetten. Men någon annan gjorde det innan mig och hade dessutom den goda smaken att slänga med även de låtarna som inte finns ute, så man får åtminstone en slags känsla för konserten.

Så här är den. Iron Maiden på den tiden det begav sig. Nästan komplett. Bra till hygglig kvalitet. Och så satans jävla stenhårt att man får sätta sig ner.

/Alex