Fredagslistan 2014, vecka 39: Polen

God morgon!

Jag upptäckte att vi tydligen inte kört en fredagslista med Polen som tema - det måste vi ju göra någonting åt. Nu kanske många av er tror att listan befolkas av hedersknyffelband som BEHEMOTH, VADER, HATE och DECAPITATED? Dessa band hade såklart kunnat platsa som sträckt vrist på boll, men hade det inte blivit lite tråkigt? Det tyckte i alla fall jag (och jag har ju ändå fullständig hegemoni över listan så det löste sig ju fint), och beslutade mig för att göra en lista med lite mer okända band från Polen - ett land som minst sagt har skämt bort oss när det gäller death metal av kaliber.

Vi kör.

Från Bialystok kommer ABUSED MAJESTY med sin skönt spretiga logga och sin finfina symfoniska black metal. Bandet har haft en tvådelad karriär - 1998 till 2011 var den första delen. 2014 plockade medlemmarna upp sina instrument igen. Jag uppskattar bandets tonkonst som har både ett skönt driv och gött sväng - i alla fall om man lyssnar på "So Man Created God In His Image" från 2008.

LOST SOUL från Wroclaw dukar upp en teknisk renssmocka av rang. "Immerse In Infinity" från 2009 är bandets senaste ljudalster som verkligen inte skäms för sig. Samma år hade jag lurarna fulla av, just det, BEHEMOTHs "Evangelion" och missade fullständigt LOST SOULs fullt värdiga skiva. Jag ber er särskilt att notera den svinartat elitmässiga övergången till solot.

Kanske några av er som hajar till? Vi har haft med låtar av ANTIGAMA i någon lista (minnet undslipper mig nu), men då förmodligen från "Warning" från 2009. Jag recenserade även den skivan för Werocks räkning. ANTIGAMA från Warszawa spelar meckig och härligt dissonant death metal med vissa inslag av grindcore. Förutsättningarna för att jag ska gilla detta är således goda. Från 2013 års släpp "Meteor" har jag plockat låten Prophecy som bjuder på ett fint tvärsnitt av vad bandets musik går ut på.

Betydligt lugnare tongångar från DISPERSE som med sin progressiva metal fick mig att haja till tidigare i år. "Living Mirrors" är en skiva som bör kollas in om snyggt arrangerad och välljudande musik brukar falla en på läppen.

Listan avslutas med lite trevligt vredgad grindcore från EXIT WOUNDS. Jag ber er speciellt lystra till det mer än lovligt sympatiska galopprenset vid 00:30.

Trevlig helg!

Fredagslistan 2014, vecka 39: Polen

Deep Purple live 1975

Det var som vanligt herr Svärd som öppnade mina ögon, han brukade göra det. DEEP PURPLE hade varit ett band bestående av antingen a) Mark II-sättningen eller b) ingenting alls. Det hade jag lärt mig/läst någonstans/hört på skolgården eller nåt. Svärra hade uppenbarligen inte läst detta eftersom han även lyssnade på ett Deep Purple bortom detta, och där öppnades dörren för både Mark III och IV som var de sättningarna det fokuserades en smula på i mitten av 90talet. Vi hade ynnesten att få se GLENN HUGHES några gånger de åren och han körde alltid en hel hög med Purplelåtar som Purple själva inte tog i med tång av olika anledningar, speciellt minns jag giget i Landskrona i maj 1996 (Morgan Ågren på trummor, ja jösses) då vi verkligen fick njuta ett låtset som man aldrig trodde man skulle få höra.

Dessutom valde skivbolaget att fokusera på arkivsläpp, man ruskade fram den kompletta inspelningen från USA 1976 och gav Tommy Bolintiden ett helt nytt ansikte. Man ville även återupprätta, eller kanske bara sminka till, ansiktet på den sista tiden med gamle Svarthatt. Efter att Purple lade ner för gott på våren 1976 så valde skivbolaget att släppa en liten hafsig historia kallad "Made In Europe" på hösten samma år. Det är i grunden inget större fel på den, den innehåller fem låtar inspelade under de tre sista konserterna som bandet gjorde i april 1975, precis innan Blackmore lämnade bandet. Gigen i Graz, Saarbrücken och Paris spelades in, klipptes ned och blev en enkel-lp.

Merparten av skivan verkar komma från Saarbrücken, och på 90talet så gavs det ut en dubbel-cd med oklippta låtar från Graz och Paris vilka skulle utgöra illusionen av en hel konsert tillsammans med två ytterligare "tagningar". Plötsligt satt vi där och avnjöt liveversioner av Gypsy och Lady double dealer som man bara kunnat drömma om innan, samtidigt som det började stå klart att Blackmore lämnat bandet i tanken långt innan han gjorde det fysiskt. Det är väldigt schizofrena spelningar där fyra personer spelar för livet och den femte ömsom briljerar, ömsom verkar glömma bort var han är. Däri ligger även inspelningarnas styrka, och när vi nu idag 2014 kan lyssna på HELA Pariskonserten rakt av (den har förvisso funnits utgiven sedan ett par år) samt, vad det verkar, allt som överlevt av inspelningarna från Graz (nedklippt trumsolo och inga extranummer) så får vi vatten på den kvarnen men det betyder absolut inte att det är dåliga spelningar. Tvärtom.

Graz. Adrenalinet kickar in. Burn är nästan furiös, Blackmore spelar som om livet hängde på det. Stormbringer ångar på och skillnaden mellan Graz och Paris är enorm i just denna låt. I Graz är Blackmore "där". I Paris är han inte det. Man kan nästan ta på hur olika de låter vilket gör att man skärper sinnet och lyssnar och försöker förstå. Vi hör toner kastade lite hit och dit. Vi hör riff från RAINBOW, bandet som Blackmore redan mentalt verkar spela i. Vi hör samtidigt hans odiskutabla sinne för känsla i båda versionerna av Mistreated, speciellt Parisversionen som med all sannolikhet är den finaste någonsin.

Graz är det bästa giget av de två, även om det inte är komplett. Båda gigen förtjänar dock att lyssnas på, klicka HÄR för Paris och HÄR för Graz. Nu väntar vi bara på att någon hittar en längre videofilm från denna turné, det enda vi har idag är några 8mmfilmer samt ett tv-klipp på Stormbringer från tysk tv. Och tills det händer något annat får vi vara glada och tacksamma för det.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 38: Symfonisk och pompös metal

God morgon!

Metal som helhet är ju inte känd som en scen inom vilken man håller igen speciellt mycket. Som en direkt följd av detta är det kanske inte direkt konstigt att flera band bakar in orkestrala, ja direkt pompösa element i sin musik. Symfonisk metal är ett skällsord för många - för lyssnare med samma eklektiska (läs kommunala musikskolan) ådra som undertecknad slinker denna typ av musik ner aningen lättre - kanske till och med med njutning!

Vi kör.

XERATH är ett band som tycker om att släppa omfattande skivor - senaste skivan, bandets tredje för övrigt, "III" klockar in på närmre 70 minuter. Föregångaren "II" var skivan som gjorde att jag fick upp öronen för det basingstokebördiga bandet. XERATH är ett band vars skivor det rekommenderas att man lyssnar på i intervall. Nu rör det sig enbart om en låt på listan, men om tycke uppstår för vidare lyssnande tänkte jag att denna upplysning kunde vara av godo. Machine Insurgency är en ganska typisk låt för bandet. Det är mäktigt, det svänger fint och produktionen är alldeles förträfflig. Gitarrarbetet tycker jag att ni ska lägga märke till lite extra, samt det något STRAPPING YOUNG LAD-minnande partiet som tar sin början vid 1:32 cirka. XERATHs musik är full av infall - det bökas både hit och dit. Tack och lov med oftast lyckat resultat.

Italienska FLESHGOD APOCALYPSE fångade mitt intresse med skivan före "Labyrinth" betitlad "Agony", en skiva som var allt annat än plågsam för öronen. Gruppens juggernautliknande uppvisning när det gällde levande framfträdande gjorde att jag verkligen såg fram emot "Labyrinth". Något svagare än "Agony" får jag nog ändå säga att "Labyrinth" är, men den är ändå en fet och respektingivande skiva. Minotaur (The Wrath Of Poseidon) är en oerhört mäktig och, ja, pompös låt. Smakfull körsång ovanpå symfoniska inslag gör låten till den nog mest överlastade låten på veckans lista.

Kollar ni på Metal Archives emellanåt? Jag gör det. Ofta. Det är ganska många som går i spinn över WINTERSUN där kan jag säga, och det gäller i stor utsträckning bandets första skiva "Wintersun" från 2004. "Time I" kom mycket senare - 2012 - och var en skiva som jag inte fastnade för trots all bruhaha kring den. Jag hade den i bakhuvudet någonstans uppenbarligen då Sons Of Winter And Stars var en låt som kändes bekant när jag sammansatte listan. Med en speltid på 13:31 är detta den längsta låten på listan. Och den mest mångfaceterade också. Den har vissa power metalinslag, men kan man smälta dessa så kan jag garantera att låten kommer sätta sig utan större svårigheter.

Polare Henrik Nygren blev så till sig över "Urd" från BORKNAGAR att han delade ut högsta betyg till den när den kom ut 2012. Och det är klart att när ICS Vortex återvänder med sin fullständigt episka sångkapacitet då är det lätt att tappa alla koncept. Det finns gott om musikalisk mumma på denna skiva som gör att jag tycker att ni ska kolla in den - det mäktiga anslaget är påtagligt i den valda låten Epochalypse, och det är verkligen inte ett band som har valt att hålla igen som bjuder upp till dans här.

Black metal-light med DIMMU BORGIR. Jag funderade i det längsta över om jag skulle ha med bandet i veckans lista. Till slut så föll jag till föga, men var nöjd med att jag inte valde den förväntade låten Progenies Of The Great Apocalypse från "Death Cult Armageddon", utan istället gick för The Serpentine Offering från "In Sorte Diaboli". Det låter, tja, som det brukar om DIMMU: lagom lättsmält, överlastat utav bara fan, och bra.

Fredagslistan 2014, vecka 38: Symfonisk och pompös metal

Snowy Shaw: The Liveshow, en recension

Äntligen är den släppt. Boxen med SNOWY SHAWs liveshow, inspelad i Göteborg 2011 och Varberg 2012. Jag var på båda konserterna och har längtat efter detta sedan det begav sig - låtmaterialet, framförandet och den fantastiskt fina scenen i Varberg har saknats i den Bergdahlska samlingen. Det som nu släppts är en box innehållandes en mix av båda konserterna på både dvd och cd. Det som är med på dvd'n är inte med på cd'n och vice versa.

Produktionsmässigt är dvd'n oerhört bra. Man ser när det är live i Göteborg eftersom scenen är mindre och Snowy är ljushårig där, jämfört med Varberg där scenen är större och vi betraktar en mörkhårig Snowy. Detta är dock inget som stör mig, jag har sett betydligt värre klippningar mellan olika konserter (typ OZZY - Live & Loud, IRON MAIDEN - Live at Donington 1992 osv) och det är ändå en av grundpremisserna för själva dvd'n.

Vi får en hög med NOTRE DAME-låtar vilket som bekant (?) är mitt favoritband i Snowys digra karriär, däremot saknar jag både just Notre Dames Vlad the impaler och även OPERA DIABOLICUS´ Blood countess Bathory på dvd'n. Dessa är med på cd'n och jag antar att det är en produktionsteknisk detalj (scenen var väldigt mörk när OD spelade) men oj så synd eftersom detta är den enda gången just detta obskyra band över huvud taget spelat live. Man kunde ju försöka vädja till Snowy att släppa låten på youtube eller något om den nu inte funkade på köpedvd'n, det syns ju onekligen ett klipp i trailern nedan....

Cd'n är också bra, speciellt DIMMU BORGIR-medleyt med låtar från skivan han själv var med på, men i ärlighetens namn är jag inte så himla förtjust i rena livecd's - jag vill gärna ha bild till. Speciellt när ridån går upp, Munsters drar igång och allting är precis sådär magiskt som det ofta blir när Snowy drar igång. Och med gäster som Michael Denner, Andy LaRocque, Pete Blakk och Mike Wead så är inte ett öga torrt i salongen, jag lovar.

Det är för mig en gåta att Sweden Rock Festival inte kört detta. Nu har ni chansen kära festivalledning - skaffa dvd'n och ha med på nästa produktionsmöte. Detta MÅSTE vi få se på Rock Stage, typ kl. 21 på fredagen. Allt annat är tjänstefel.

Köp boxen HÄR!

/Alex

Avatarium - Sweden Rock 2014 på radio!

På lördag den 20/9 sänder P3 Rock AVATARIUMs underbara konsert från årets Sweden Rock Festival. Jag vet inte mer om sändningen i dagsläget, jag hoppas de kör hela timmen för då får vi en helt ny låt i fin kvalitet, men oavsett vilket lär det bli en högtidsstund.

Jag hade tänkt strunta i giget eftersom jag var rätt trött, men jag hade å andra sidan inget annat för mig när en polare drog med mig till den lilla scenen. Det var då en förbaskad tur att han gjorde det för jag stod som förtrollad efteråt. Förtrollad av musiken, låtarna, Jennie-Anns underbara sång och stämningen. Och ju mer jag tänkt på det i efterhand (och eventuellt lyssnat på en ljudupptagning från giget), ju mer har jag börjat inse att det är denna timmen som står ut som årets bästa stund på festivalen. FOGHATs spelning ligger där och naggar också, absolut, och EMPEROR var fina, men kära Avatarium - satan vad ni levererade.

Jag hoppas jag får se er snart igen.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 37: Morrisound

Godmorgon!

Idag ska vi prata Morrisound Recording i Tampa, Florida. En studio som torde vara er välbekant om ni uppskattar death metal. Under en lång period var detta Studion i ordets allra mest brutala bemärkelse. Mängden band som har passerat igenom studions kanaler, och kanske framför allt digniteten på banden är fantastiskt oerhörd.

Scott Burns var producenten som under framför allt 1990-talet såg till att befästa Florida som en av världens viktigaste bastioner när det gällde death metal. En titt på vad Burns vad med om att producera är hisnande. Band som ATHEIST, CANNIBAL CORPSE, DEICIDE, DEATH, CYNIC, GORGUTS, NAPALM  DEATH, MORBID ANGEL och OBITUARY har alla spelat in skivor som mer eller mindre betraktas som klassiker under Burns ofta extremt stressade och vredgade överinseende. Att Burns stod för kvalitet är tydligt - det går nästan omedelbart att höra att en skiva är inspelad i Morrisound - och det är förståeligt att många band sökte sig till studion. För många kanske - Burns fick i mitten av 00-talet nog och har sedan dess jobbat med programmering. Sista skivan han jobbade med var OBITUARYs "Frozen In Time" som kom 2005.

Så - fem låtar från skivor som är inspelade i Morrisound Recording. Vi kör.

"Arise" av SEPULTURA. Fy satan vad jag lyssnade sönder den skivan när jag fick tag i den. Jag tyckte då att detta var det absolut råaste jag hade hört, omslaget var grymt och i stort sett varenda låt var elitbra. Släppt den andre april 1991 på Roadrunner Records var "Arise" den andra plattan som brasilianarna jobbade med Burns på. Redan 1989 hade SEPULTURA skakat om underjorden med "Beneath The Remains" som även den är en suverän skiva. Burns torra trumproduktion och uppstyrandet av stränginstrumenten gör att jag nog får gissa att det var så här METALLICA önskade att "...And Justice For All" skulle ha låtit egentligen. En tidlös klassiker kommer dock "Arise" att vara för mig i vilket fall.

"Focus" av CYNIC. Denna skiva kom 13 september 1993, och blev snabbt skivan som metalvärlden inte visste hur den skulle förhålla sig till. CYNICs musik var så eklektisk att i alla fall death metalscenen i stora delar tyckte att skivan var hemskt märklig. Och den är märklig. I ordets rätta bemärkelse. Detta är en skiva som för mig låg långt före sin tid. Idag, med den pletora av influenser som finns inom metal, skulle skivan ha emottagits annorlunda. 1993 var världen inte på CYNICs sida, och det skulle ta fram till 2008 för bandet att komma med en uppföljare. Paul Masvidal och Sean Reinert - bandets odiskutabla ledare - sysselsatte sig innan CYNICs bildande bland annat med att vara med i DEATH på klassiska "Human".

"Individual Thought Patterns" av DEATH. Chuck Schuldiner var mannen ansvarigt för DEATH, ett band som bör betraktas som ett band som producerade milstolpe efter milstolpe inom death metal. Det är svårt att överskatta bandets betydelse. Kollar man på diskografin dyker skivor som "Symbolic", "Human", "Leprosy" och "Spiritual Healing" upp. Jag har dock alltid gillat "Individual Thought Patterns" bäst i bandets diskografi. Skivan kom ut 22 juni 1993 på Relativity Records, en underetikett till Sony. På ettiketten gavs också skivor av BOLT THROWER, CATHEDRAL och TERRORIZER ut.

"The End Complete" av OBITUARY. Jag har för mig att jag såg omslaget till "The End Complete" på baksidan av tidningen OKEJ. Helvete vad snyggt man tyckte det var! Det var det fler som tyckte - framför allt den nya bandloggan ansågs vara så snygg att det blev Roadrunners bäst säljande t-shirt genom tiderna. Skivan i sig blev en pyramidal succé. Den har sålt över 100.000 exemplar i USA, och över 250.000 exemplar i resten av världen. Och den är knäckande bra - det är fortfarande oerhört kul att lyssna på skivan som vid det här laget har 22 år på nacken.

"Vile" av CANNIBAL CORPSE. Världens mest säljande death metalband heter CANNIBAL CORPSE. Jag vet inte om ni sett finfina dokumentären "Centuries Of Torment", men har ni inte gjort det så kan jag varmt anbefalla den. Efter fyra mycket framgångsrika skivor i "Eaten Back To Life", "Butchered At Birth", "Tomb Of The Mutilated" och "The Bleeding" (Burns jobbade på alla) bytte bandet sångare. Chris Barnes ut, George Fischer in. Det förekommer fortfarande en urlöjlig debatt om vilken av sångarna som är bäst. 18 år in får man nog säga att George har lämnat ett avtryck i bandet, haha! "Vile" kom ut 1996 och det låter som CANNIBAL CORPSE. Och det säger jag som ett verkligt gott omdöme.

Fredagslistan 2014, vecka 37: Morrisound

Fredagslistan 2014, vecka 36 - Starka skivor 2014

Godmorgon!

Fredagslistedags igen, och jag tänkte att vi skulle börja starkt bara för att. Denna vecka tar jag mig an ett gäng skivor jag redan nu tycker bör betraktas som omistliga att dryfta när det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer bli aktuellt att prata årsbästalistor. Jag vet att det alltid verkar som det innevarande året framstår som det bästa när det gäller skivor, men 2014 framstår redan nu som ett vanvettigt starkt år, och då ska vi tänka på att det ligger en hel del skivor i pipelinen som jag vet håller groteskt hög nivå. Exempel? CANNIBAL CORPSEs "A Skeletal Domain" - fy satan säger jag bara!

Vi kör.

Ni vet att jag är svag för teknisk döds. SOREPTION har med både föregångsskivan "Deterioration Of Minds" samt årets "Engineering The Void" skrivit in sig som ett band i den absoluta världseliten i denna subgenre. De har gjort det med en kompromisslös strävan att skriva brutalt teknisk musik som även fastnar för andra saker än tekniken. Här finns det ett sväng, ett driv och en mer än lovlig låtskrivartalang som inte många band gör bättre. Jag skulle tro att "Engineering The Void" kommer finnas med på fler årsbästalistor när det lackar mot jul.

 Släpig doom? Jo, faktiskt. Under min föräldraledighet upptäckte jag att jag faktiskt kan lära mig att uppskatta subgenrer som jag tidigare inte har fastnat för. Brittiska THE WOUNDED KINGS skiva "Consolamentum" har fått försvarlig speltid hemmavid då bandet lyckas hålla mitt intresse uppe med "rätt" typ av släpighet och en gastkramande närvaro av, ledsamt nog, avhoppade sångerskan Sharie Neyland. Det är mäktigt, murket och ack så melankoliskt magiskt att jag verkligen tycker att ni måste kolla upp denna skiva!

HOUR OF PENANCE är ett band som med årets "Regicide" kavlar ut en rensfest så magiskt bra att det bara är att lyfta på hatten. James Payne är framför allt mannen att hålla koll på. Trummisens lir är lika tajt som det proverbiella frimärket jag så ofta brukar ta upp när det gäller dylik musik. Jag knarkade ner mig så svårt på denna skiva att jag under en period drömde om musiken nästan varje natt.

Southern Discomfort i form av EYEHATEGOD svårligen framarbetade och från andra sidan graven frammanande trumspel på självbetitlade skivan från mitten av året. Hade ni frågat mig för bara ett halvår sedan om jag såg fram mot denna skiva skulle svaret ha blivit nä, verkligen inte. Men musiken talar för sig själv - bandet visar med all önskvärd tydlighet vad ordet sväng innefattar i sin bästa bemärkelse. För de som sedan tidigare gillade bandet har jag svårt att tänka mig att man inte tyckte att 14 års väntan var värt varenda minut. För oss andra är "Eyehategod" en mer än lovligt stark startpunkt.

MISERY INDEX fortsätter att leverera skivor av rang. Detta kan vara det mest stringent genomarbetade albumet från baltimorerensarna. Att man tagit god tid på sig (3 år, en evighet i subgenren) att jobba fram skivan märks. Varenda låt passar in i en helhet, men klarar av att stå på egna ben också. Gillar man bandets musik sedan innan är det bara att dyrka loss - för er andra är det bara att gratulera till att ha en mer än lovligt god startpunkt att börja med.



/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 36 - Starka skivor 2014

Nya recensioner uppe på Werock

Tidigt i morse lades recensionerna 1040-1043 upp på Werock.se av yours truly.

 Jag var milt till mig i trasorna när jag fick tillgång till OPETHs "Pale Communion" för ca en och en halv vecka sedan. Oerhört intensivt lyssnande följde - vad jag tycker kan ni läsa här.










Tvåtaktens mäktiga och högst angenäma återvändande. "Exit Wounds" från favoriterna THE HAUNTED inbjuder till yster ringdans. Hela recensionen hittas här!

Kollega Robert har spanat in två mer obskyra skivor:

AMULETs "The First" och "Diesgrows" från LUCIFER WAS. Jag blev sjukt sugen på att kolla in den senare, det måste jag säga!

/Martin

Supporta Scenen: SONNE ADAM och MIASMAL

Godmorgon!

På onsdag kan man gå på undergroundhappening på KKSB i Helsingborg - stället där jag och Alex såg UZALA och THE SABBATH ASSEMBLY för ganska många månader sedan om ni kommer ihåg.

KKSB drivs av ett gäng eldsjälar som utan minsta tanke på ekonomisk vinning bland annat anordnar konserter i den tuffare skolan. SONNE ADAM är ett tungt och illavarslande murket gäng från Israel. Själva bandnamnet betyder på hebreiska människohatare, typ. Då fattar ni att musiken låter därefter. Värd att kolla in är bandets debut från 2011 - "Transformation" som får gomseglet att börja vibrera minst sagt!

MIASMAL är kvällens andra band - bandets finfina och ytterst sympatiska "Cursed Redeemer" är väl värd att kolla in tycker jag. Själv gav jag bandet en betygsåtta när jag recenserade skivan i början av maj i år. Old Schooldeath när den låter på detta sätt är en ren njutning för öronen.

Kvällen inleds 19:00 med folkkök, och fortsätter sen med band på scen ca 20:00.

Adress: Östra Sandgatan 9

Det kommer kosta 60kr och det kommer säljas billig öl.

OBS! Föranmälan krävs!, skicka till: helsingborgbastards@gmail.com

 

/Martin