Kära läsare.
Tiden går fort emellanåt minst sagt - det är nu lite drygt 7 och en halv månad sedan jag stämplade ut för föräldraledighet. Idag stämplar jag in igen, visserligen bara på halvtid, men från den 9/9 så blir det att hugga i på 90%.
Med detta återinträder såklart fredagslistan - den första kan ni börja ladda upp inför redan nu då den dyker upp här nästa fredag den 5/9. Har inte bestämt tema än, men har några att välja mellan kan jag säga, haha!
/Martin
onsdag, augusti 27, 2014
fredag, augusti 08, 2014
Typ en recension: Allman Brothers - The 1971 Fillmore East Recordings
Säkerligen har du varit med om det. Känt en doft någonstans som plötsligt tagit dig tillbaka till barndomen, kanske en plastleksak, eller kanske en butik. Eller råkade du höra en bortglömd låt? PHIL COLLINS Another day in paradise får mig alltid att minnas mellanstadiediskona då alldeles jag fick dansa alldeles för lite. Det är dock lustigt det där med hågkomster, hur man ibland kan skapa ett minne av något man inte varit med om. Eller ens KAN ha varit med om.
När jag nu avnjuter ALLMAN BROTHERS' "Live at the Fillmore East" i sin fantastiska nyutgåva så gör jag just detta. Jag minns Fillmore East. Teatern som lade ner den 27/6 1971 och som jag således under inga omständigheter kan ha besökt i konsertsammanhang. Men när jag lyssnar så färdas jag tillbaka, tack vare musiken och tack vare vetskapen om hur, när och varför skivorna och konserterna kommit till och låter som de gör.
Originalliveskivan från 1971 tillhör gräddan av liveskivor som givits ut. Den består av två lp-skivor med musik omärkbart hopklippt från fyra konserter, det låter nästan som att det är en och samma spelning. Så bra var bandet, inte tu tal om det. Den som inte hört den skivan har gått miste om ett monumentalt verk i musikhistorien, jag hoppas att alla och envar gör bot och bättring och sätter igång Spotify illa kvickt.
Genom åren har fler låtar från konserterna släppts ut, på den nästkommande skivan "Eat a peach", på samlingsskivor och på deluxeutgåvor. Nu har dock bandet (eller skivbolaget) äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och har släppt ut de fyra konserterna av de totalt sex spelade som utgjorde stommen på originalskivan. Ljudet är inte pillat så vidare mycket med, det är inte överarbetat eller överdubbat, de lät så förbannat bra i vilket fall. Vi får simpelthen bara lyssna till ett band som stod på den absoluta toppen av sin karriär.
Jag var som sagt aldrig på Fillmore East. När jag lyssnar inbillar jag mig ändå att jag kan förnimma hur det var att stå där. Det var ingen gammal teater med sina knappa 50 verksamma år, men dess anda känns vis och magisk som tiden själv. Delvis säkerligen tack vare den fantastiska ägaren Bill Graham vars insatser för den tidens rockmusik gällande arkiverande och engagerande inte kan överskattas. Jag kan naturligtvis inte alls förnimma hur det var att stå där men efter alla dessa år av personligt intresse och engagemang i gamla amerikanska konsertarenor så har jag byggt upp en bild av hur det BÖR ha sett ut och hur det BÖR ha låtit därinne. Den bilden stämmer säkert inte, men jag kan inte välja - när Allman Brothers dänger igång Statesboro blues så kommer bilderna i huvudet likväl.
Inspelningarna finns på spotify, i en 6cdbox eller 3bluraybox eller, i nedkortat format, på vinyl. Cd- och blurayboxarna innehåller även konserten bandet gjorde på Fillmore East dagen innan det stängde och är även den en höjdpunkt. Man får liksom inte nog.
Den som tar fram den gamla originalskivan eller originalspotifyen håller säkert med killen som skriker efter dryga 16 minuter in i You don't love me: "PLAY ALL NIGHT!!!".
Det gjorde de nästan. Vilken jävla tur att någon spelade in det.
/Alex
När jag nu avnjuter ALLMAN BROTHERS' "Live at the Fillmore East" i sin fantastiska nyutgåva så gör jag just detta. Jag minns Fillmore East. Teatern som lade ner den 27/6 1971 och som jag således under inga omständigheter kan ha besökt i konsertsammanhang. Men när jag lyssnar så färdas jag tillbaka, tack vare musiken och tack vare vetskapen om hur, när och varför skivorna och konserterna kommit till och låter som de gör.
Originalliveskivan från 1971 tillhör gräddan av liveskivor som givits ut. Den består av två lp-skivor med musik omärkbart hopklippt från fyra konserter, det låter nästan som att det är en och samma spelning. Så bra var bandet, inte tu tal om det. Den som inte hört den skivan har gått miste om ett monumentalt verk i musikhistorien, jag hoppas att alla och envar gör bot och bättring och sätter igång Spotify illa kvickt.
Genom åren har fler låtar från konserterna släppts ut, på den nästkommande skivan "Eat a peach", på samlingsskivor och på deluxeutgåvor. Nu har dock bandet (eller skivbolaget) äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och har släppt ut de fyra konserterna av de totalt sex spelade som utgjorde stommen på originalskivan. Ljudet är inte pillat så vidare mycket med, det är inte överarbetat eller överdubbat, de lät så förbannat bra i vilket fall. Vi får simpelthen bara lyssna till ett band som stod på den absoluta toppen av sin karriär.
Jag var som sagt aldrig på Fillmore East. När jag lyssnar inbillar jag mig ändå att jag kan förnimma hur det var att stå där. Det var ingen gammal teater med sina knappa 50 verksamma år, men dess anda känns vis och magisk som tiden själv. Delvis säkerligen tack vare den fantastiska ägaren Bill Graham vars insatser för den tidens rockmusik gällande arkiverande och engagerande inte kan överskattas. Jag kan naturligtvis inte alls förnimma hur det var att stå där men efter alla dessa år av personligt intresse och engagemang i gamla amerikanska konsertarenor så har jag byggt upp en bild av hur det BÖR ha sett ut och hur det BÖR ha låtit därinne. Den bilden stämmer säkert inte, men jag kan inte välja - när Allman Brothers dänger igång Statesboro blues så kommer bilderna i huvudet likväl.
Inspelningarna finns på spotify, i en 6cdbox eller 3bluraybox eller, i nedkortat format, på vinyl. Cd- och blurayboxarna innehåller även konserten bandet gjorde på Fillmore East dagen innan det stängde och är även den en höjdpunkt. Man får liksom inte nog.
Den som tar fram den gamla originalskivan eller originalspotifyen håller säkert med killen som skriker efter dryga 16 minuter in i You don't love me: "PLAY ALL NIGHT!!!".
Det gjorde de nästan. Vilken jävla tur att någon spelade in det.
/Alex
måndag, augusti 04, 2014
King Diamond i Stockholm
Det kändes ju jäkligt underligt att KING DIAMOND spelade på Gröna Lund häromdagen, men det var icke desto mindre trevligt. Jag stod vid sidan av scenen och talade en stund med Matt Thompson (trummisen), det var en trevlig prick. Så öppnades plötsligt en port och några roddare höll upp ett svart stort skynke varpå jag sprang in i en kö till någon slags åkgrej, och hamnade vid sidan av skynket. Jag lyckades därmed se King komma i full mundering till sceningången. Han klev ur en bil och jag började ta bilder tills vakten tittade irriterat på mig, då sket jag i det. Bättre att bara njuta.
King var snäll nog att ha rotat runt lite i låtlistan. Denna kväll bjöds vi på flertalet mumsigheter; Never ending hill (aldrig spelad live tidigare), The puppet master (aldrig spelad i Europa och inte spelad live sedan 2003), ett medley bestående av bl.a. Tea (inte spelad sedan 1990), Digging graves (aldrig spelad live tidigare) och det akustiska introt på A visit from the dead. Ja fy fan så bra. Speciellt Tea och The puppet master, då fick jag näsblod.
Dessutom hade King med sig kistan igen, den var senast med 1997 och då inte i Sverige. Denna gången kremerade han inte sig själv dock utan det var den räliga Grandma som fick sätta livet till när Cremation spelades. Inte mer än rätt.
Det var som sagt en underlig kväll, att se vår King hylla satan på nöjesfältet tillsammans med vunna kaniner, spunnet socker och åkattraktioner. Jag var väldigt stolt.
Två fina filmer finns på youtube, en komplett och en nästan. Njut.
/Alex
Bister (nä, rätt trevlig faktiskt) vakt och King i bil
King var snäll nog att ha rotat runt lite i låtlistan. Denna kväll bjöds vi på flertalet mumsigheter; Never ending hill (aldrig spelad live tidigare), The puppet master (aldrig spelad i Europa och inte spelad live sedan 2003), ett medley bestående av bl.a. Tea (inte spelad sedan 1990), Digging graves (aldrig spelad live tidigare) och det akustiska introt på A visit from the dead. Ja fy fan så bra. Speciellt Tea och The puppet master, då fick jag näsblod.
Dessutom hade King med sig kistan igen, den var senast med 1997 och då inte i Sverige. Denna gången kremerade han inte sig själv dock utan det var den räliga Grandma som fick sätta livet till när Cremation spelades. Inte mer än rätt.
Det var som sagt en underlig kväll, att se vår King hylla satan på nöjesfältet tillsammans med vunna kaniner, spunnet socker och åkattraktioner. Jag var väldigt stolt.
Två fina filmer finns på youtube, en komplett och en nästan. Njut.
/Alex