Inte molnigt i helgen

I snart nitton år har jag följt ett lokalt band, CLOUDSCAPE (tidigare DR. WEIRD). Jag vet inte hur många gånger jag sett dem live, jävligt många har det blivit och needless to say så har jag upplevt både toppar och dalar. I lördags på The Tivoli i Helsingborg såg jag något som måste vara den absoluta toppen hittills. Medlemmar har kommit och gått genom åren, alla har naturligtvis satt sin prägel på respektive sättning men jag måste säga att med nytillskottet Stefan Rosqvist på gitarr så har de nått en höjd jag inte upplevt på flera år. Alldeles oavsett band så är det såklart alltid lite trevande att vara the new kid, speciellt i ett band med en lång historia. Av detta märktes prick INGET i lördags, det var som att hela Cloudscape lyftes och peppades medlemmarna sinsemellan. Spelglädjen var inte att ta miste på och under ett par dubbelgitarrgrejer mellan Stefan och Patrik Svärd så rös jag faktiskt lite över armarna. Den nya låten Voyager 9 från kommande plattan "New era" bådar dessutom oerhört gott. Lagom till 20-årsjubileet nästa år borde väl en Sweden Rock-spelning vara på sin plats?

Cloudscape var för övrigt förband till FREEDOM CALL. Innan någon frågar hur de var så kan jag meddela att jag var hemma igen långt innan de spelade sin första ton, och jag hänvisar framgent alla som önskar en recension eller låtlista att kolla på ERIC SAADEs message board alternativt fråga lillsyrran.

Be that as it may (and I doubt that it was) så gick helgen även i skivornas tecken. Det är sällan jag sätter mig ner och lyssnar på skivor bara sådär numera, bootlegs tar en enormt stor plats i mitt liv och jag är på gott eller ont betydligt mer intresserad av vad BLACK SABBATH gjorde 1971 än vad OZZY gör idag. I vilket fall, två monumentala skivsläpp kan jag inte bortse från att nämna. FLYING COLORS debutplatta med monsterguden Mike Portnoy och den ännu större Neal Morse lämnar mig sannerligen inte besviken. True, inga tjugominuterslåtar med världens mest komplexa taktbyten men en behaglig, väl avvägd tillika fenomenalt producerad skiva som låter som allt jag älskar i musik men som jag ändå inte hört förut. Synd bara att det inte kunde vara detta gänget som kommer till Sweden Rock istället för hiskeliga ADRENALINE MOB.

Nästa skiva som avnjöts var WARREN HAYNES liveskiva "Live At The Moody Theatre". Inspelad i höstas med fantombandet han även hade med sig i Köpenhamn i augusti förra året, och det räcker att körsångerskan Alecia Chakour öppnar munnen så faller jag pladask. Det uppstod dock ett litet problem vad gällde speltiden, hela giget gick inte in på två skivor. "Vad gör vi då" tänkte väl någon. "Äh vad fan, släng med rubbet på en extra dvd" svarade någon annan. Det tycker jag var en trevlig gest, en 2-cd med extra dvd för 149 kronor. Få band, om ens något, bjussar på slikt.

Annars ägnades hela lördagen i princip åt en box, men MILES DAVIS och hans milstolpe "Bitches Brew" avhandlas nog bäst någon annanstans.

Slut för idag, tack för idag och happy valborg. Eller som David Coverdale sjöng 1974: BUUUUUUURN!

/Alex

Fredagslistan vecka 17: All hope leaves

Denna vecka ska vi prata tunga känslor. Tungt brukar det ju förvisso vara i vanliga fall också, men denna veckan har vi plockat fram de grova vapnen i form av känslomässiga fälthaubits som avfyras med kuslig ackuratess i dryga 2 timmar. Vi pratar melankoli och dysterhet i mängd. Susannes del av listan hade arbetsnamnet All Hope Leaves - och det stämmer rätt bra får jag säga när jag lyssnar på de låtar hon valt. Fy satan säger jag bara. Ta bara en låt som Unter Dem Gletscher av tyska orkestern HELRUNAR. Det dryper av ångest och tungsinne så att det räcker och blir över. Underbart.

Att Susanne och jag delar en del band får ni leva med. Speciellt när vi inleder våra respektive delar med samma band, samma skiva men olika låtar - GHOST BRIGADE är ju ingen högoddsare i detta sammanhang. Och skivan "Isolation Songs" är alldeles för bra för att hoppas över dessutom. Into The Black Light  och Concealed Revulsions (titeln, titeln!) får ni från detta makalösa melankoliska finska kollektiv. Det andra bandet som vi delar är SWALLOW THE SUN. Olika plattor denna gång faktiskt. Jag har från "Ghosts Of Loss" tagit en mycket fin och lång låt betitlad Gloom, Beauty And Despair. Lämpligt eller hur? Och den låten är direkt hemsökande kan jag lugnt säga. Susanne har valt Falling World från "New Moon". Galet vacker låt måste jag säga, med en skir men samtidigt avgrundsdjup atmosfär.

Sen börjar vi divergera. Rätt mycket får jag säga. AMORPHIS håller jag högt när det gäller att skapa stämningsfull musik. Her Alone är en oerhört fin låt som bjuder på en refräng jag inte har fått nog av, trots att jag lyssnat på låten oerhört många gånger. I samma fack hittar vi husgudarna OPETH med Hope Leaves tagen från bandets makalösa spelning på Royal Albert Hall. Sista bandet som jag lyssnat mycket på (jag strävade faktiskt efter att upptäcka nya band denna gång) är KHOMA. The Guillotine från bandets bästa skiva "The Second Wave" har en svärta så djup att jag i stort sett tappar andan varje gång jag lyssnar på låten.

Nytt var det ja. OMNIUM GATHERUM är likt många band i den dystra skolan från Finland. Riktigt trevlig bekantskap, och ett band vars diskografi jag kommer återvända till misstänker jag. Deep Cold från "New World Shadows" innehåller oerhört vemodiga, bölande gitarrstämmor vid sidan av grov tyngd. FOR MY PAIN (med Tuomas Holopainen från NIGHTWISH på keyboard) är kanske lite väl lättlyssnat, men jag har svårt att värja mig mot Sea Of Emotions faktiskt. Betydligt ödsligare blir det i ENTRHOPEs The Desolate som bjuder på ett grepp jag gillar mycket - growl blandad med kvinnlig rensång. Utmärkt substitut för DRACONIAN som inte finns på Spotify om ni undrade varför inte det bandet är representerat i listan.

Heter bandet man lirar i YEARNING så vet man vad som väntar inte sant? Moll utav bara helvete får vi vält rätt in i hörselgångarna i låten Nocturne. THE CHANT är ett band som jag kommer lyssna mer på. Green Waters från "Ghostlines" är ett bra exempel på välproducerad musik som bjuder på lite mer lättsmält tungsinne. Tänkte att det kunde behövas i denna misär, haha!

Nu till Susannes del. Värt att veta är att Susannes hjärta bankar för goth. Vi pratar alltså om en verklig expert på tunga känslor. Och, ja du glade alltså, det märks på ett oerhört fint sätt. WINTERFYLLETH får mig att sjunka ner i ett tillstånd av verkligt tungsinne. Jag njuter i fulla drag av det under hela A Valley Thick With Oaks. AGALLOCH har jag inte alls lyssnat på. Jag vet att det är en brist när You Were But A Ghost In My Arms (titeln, titeln!) drar igång. Ack så vackert! Det formligen dryper av vemod.

Pianot är ett mycket bra instrument för att framkalla vemod. Lägg till detta en ljudbild där det låter som om pianisten sitter i en gigantisk grotta och spelar och ni får hur Innocent Child låter. ARCANA brer på rejält med stråkar och en mastodontartad värdighet i den vokala leveransen. Jag gillar det starkt. Att låten inte innehåller några trummor tänker jag inte alls på faktiskt. KATATONIA. Ja, ni visste ju att det gänget skulle dyka upp inte sant? For Funerals To Come från plattan med samma namn vill man inte bara ha misär i nuet utan även i framtiden. Låten kan dock inte skämtas bort bara så där, trots att sången inte får mig att gå igång så värst.

Episk mäktighet och desperation får vi skopvis av i Erwachen av AGRYPNIE, ytterligare ett för mig okänt band innan fantastiska Pale Rider av SOLSTAFIR avslutar listan. Skivan den är tagen från heter "Köld". Nog sagt tycker jag.

/Martin

Fredagslistan vecka 17 - All Hope Leaves



It was twenty years ago today

För tjugo år sedan idag satt jag uppe sent och såg Headbangers Ball. Jag tror att IRON MAIDENs nya singel Be quick or be dead spelades i början av programmet. Jag var inte överjävligt imponerad just då, men den fina lilla biten växte och idag tycker jag mycket om den. Det var dock inte denna kuplett som stod på önskelistan utan självfallet premiären av KISS nya alster Unholy från kommande plattan "Revenge". Jag har skrivit om detta en gång tidigare men jag vägrar att låta detta monumentala 20årsjubileum passera förbi ouppmärksammat om det så är det sista jag gör.

Låten led tyvärr sedermera av det som låtar sjungna av Gene Simmons lidit av ganska mycket genom åren, den var svår att få till live. Må vara att KISS sällan eller aldrig likadant låtit på skiva som live, men i synnerhet Genes låtar har ofta varit svåra att få ihop i konsertsammanhang. Låtar som Calling dr. love, I love it loud, God of thunder och andra har alltid fått anta en lite annan kostym live. Tyngden i just studioversionen av I love it loud har aldrig återfunnits live, den släpiga monsterkänslan i God of thunder gick aldrig att återskapa och just Unholy, en av de mer komplexa låtar Gene sjungit in, lät aldrig sådär hård, brutal och hänsynslös live som jag skulle önska. Förstå mig rätt, den lät inte dålig, men den lät som vilken Gene-låt som helst bara. Det kunde lika gärna varit Betrayed, Burn bitch burn eller Fits like a glove. Det är såklart inget fel på de låtarna men just Unholy hade jag gärna hört krossa live istället för att bara vara en låt i mängden. Den nästintill smädande versionen 2004 som dessutom bröts i mitten när Gene skulle flyga ner på scenen från ljusriggen vägrar jag dessutom nämna.

Be your own judge. Låten är fantastisk i vilket fall som helst, och minnet av denna premiärkväll är för evigt inetsat i mitt hjärta. Likaså det faktum att jag sedan satt och spelade in låten på kassettband från tv´ns högtalare, jag fyllde en hel sida av en kassett och spelade i princip sönder denna. Det är kärlek det.

/Alex

Onsdagsskivan: "Hell Is Empty And All The Devils Are Here"

Att brittiska ANAAL NATHRAKH (som betyder ungefär ormens andedräkt enligt wikipedia, källan till alltings visdom) är ett av mina favoritband torde inte komma som någon större överraskning. I sann onsdagstipsanda á la skivor som betytt mycket för en tänkte jag skriva lite om just en sådan: "Hell Is Empty And All The Devils Are Here" heter den. Jag är mycket för musik som nästan gör något med en rent fysiskt när man lyssnar på den. Den här skivan var för mig en veritabel käftsmäll när jag hörde den första gången. Och en kärlek som gick rakt in i magen på karatesparksmanér. Det var också första gången jag hörde gruppen ifråga kan tilläggas. Året var 2007, på vintern, strax innan jul och nyår. Jag hade noll koll på vad det rörde sig om men var en flitig läsare av brittiska metal-magasinet Zero Tolerance och läste deras recension av skivan. Chris Kee gav betyget 5 av 6 och avslutade med:

"After the skull-hammering 'Sanction Extremis', 'Castigation And Betrayal' fires you through a landscape of mud and blood at a velocity that starts to peel the skin from your face and loosen the teeth in your jaws, straight to the finish. When it's all over, take a deep, shuddering breath and check all your body parts are still where they're supposed to be. Then, when you've wiped up the blood and bile, hit play again..."

Ja, ni kan ju tänka er att jag blev nyfiken. Och det lät ganska exakt som i beskrivningen faktiskt. Som att blanda punk, grindcore, black metal och lite industriellt med en rejäl skopa dödsmetall. Och sedan sätta alla reglage på max och bara köra. Det var rått och kargt, melodiskt men kompromisslöst. Det gick snabbare än ett expresståg till helvetet men var samtidigt tillräckligt varierat för att intresset skulle hållas högt under resans gång. Jag var helt golvad efter första genomlyssningen, hade aldrig hört något liknande. Sedan lyssnade jag på den konstant i ett par veckor och återvänder fortfarande till den då och då, även om AN-samlingen numera utvidgats betydligt och andra favoriter vunnit mark. Men det är något med den där första upptäcktens nostalgi som "HIEAATDAH" har som är svårslagen. Omslagets efter katastrofen-landskap funkar fint till musiken och titeln kommer för övrigt från ett citat ur William Shakespeares 'The Tempest' från 1610.

/Susanne

Pigeon Toe?

Någon som känner till ett band som heter PIGEON TOE?  Jag gjorde det inte för en vecka sedan kan jag säga. Men sedan Lifeforce Records tyckte att jag skulle ha åtkomst till deras releaser så var bandets "The First Perception" en av de första filerna som damp ner i mejlkorgen. Och efter ett antal lyssningar så får jag säga att skivan så smått börjar sjunka in så till den milda grad att jag går och nynnar på musiken.

Musikaliskt hamnar bandet inom den progressiva rocken, med vissa inslag av metal. Framför allt låter det oerhört snyggt och proffsigt om bandet på ett sätt som jag i sanning uppskattar. Vissa låtar är aningens för krystade rent rytmiskt för att jag ska falla för dem, men nedanstående exempel visar på en låt som jag storligen uppskattar.

/Martin

Iron Maiden och dylikt

Idag den 23/4 är det på dagen 19 år sedan IRON MAIDEN spelade i Scandinavium i Göteborg. Bruce hade innan turnén aviserat att han avsåg lämna bandet, Scandinavium var halvfullt och känslan av magi som infunnit sig i Köpenhamn åtta månader tidigare var som bortblåst. Ett av de starkaste minnena jag har är att Bruce envisades med att springa ut bakom scenen så fort han inte hade ett sångparti. Om man lyssnar tillbaka på inspelningen idag så hör man dock att det inte alls lät så tokigt, framförallt låtlistan var fräck med den helt otippade trojkan Prowler / Transylvania (TRANSYLVANIA!) / Remember tomorrow som knäckte varje skenben i lokalen. Dessutom var det såklart en fortsättning på "Fear of the dark"-turnén vilket betydde att både Be quick or be dead och Afraid to shoot strangers fortfarande var med i setet. Bättre i efterhand än på plats alltså, vissa spelningar är det. Konstigt nog.

I samma anda så är det nästan exakt elva år sedan Paul DiAnno aviserade att han skulle köra en sista turné med Maidenlåtar, sen fick det vara nog och han skulle koncentrera sig på solomaterial med sitt band KILLERS. Jag och bekantskapskretsen gick förstås fullständigt apeshit över detta, en timme med bara gamla Maidenlåtar (inte en Dream of mirrors så långt ögat nådde) och guden Paul DiAnno, när det dessutom såg läckte ut att han skulle komma till The Tivoli i Helsingborg så var lyckan total.

Spelningen var bra, jag såg även Motala två dagar efter också men Helsingborg var tveklöst bäst. Eller, ja, nu säger jag "bäst" som i "inte sämst". DiAnnos spelningar 2001 går nämligen inte till världshistorien som de absolut spelmässigt bästa man har hört. Det var nog mest den envisa känslan av det inte var Killers vi fick se utan kommunala musikskolans uppspel för föräldrarna efter två repetitioner där hälften av barnen var magsjuka och inte hade repat, eller ens spelat, alls som gjorde det. Eller kanske det lokala coverbandet som spelar på [insert valfri byhåla]-festivalen och utlovar "alla hits du minns från 70- och 80-talet" men som obönhörligen inte går att lyssna på om man har under 44 promille i kroppen.

Det var lite så DiAnno kändes. Åtta år efter att Maiden spottade ur sig en åtminstone hygglig Prowler, och fyra år innan de körde en fullständigt magnifik dylik så fick publiken i Helsingborg höra nedanstående version. Det är idag fullständigt osannolikt att vi faktiskt tyckte det var bra, men sådana är de musikaliska skygglapparna (vem fan hade gått och sett Ozzy live efter 1995 annars...). Humor och tragik i ett klipp.

Och nej, DiAnno slutade inte med Maidenlåtarna. Det var väl ingen högoddsare att det inte fanns någon plats för honom i musikvärlden bortom det han gjorde för 30 år sedan, varför han idag fortsätter harva runt med i princip samma grej som 2001. Med samma låtar. Och nya medlemmar. Oftast troligtvis från festivalbandet nämnt ovan.

/Alex

Fredagslistan åker till Brasilien.

Dags för fredagslista igen och vi fortsätter att vidga våra musikaliska vyer till Sydamerika. Närmare bestämt Brasilien. Metal från Brasilien för undertecknads del har hitintills stavats: SEPULTURA och KRISIUN.

Visar sig att det finns bra mycket mer roligt att utforska.




Inledande ANDRALLS håller thrashfanan högt i svåra tider och bjuder på lite trivsam kick-ass-metal i förbifarten. Plus i kanten för ett mycket tjusigt skivomslag på det självbetitlade albumet. Vi fortsätter på samma spår med DEATHRAISER och Terminal Disease från Violent Aggression-plattan. En klassisk EKG-inledning med hjärtstilleståndsljud sparkar igång en överlag snabb och skitig låt vilket, summa summarum, ger en vinnande kombination. Vidare till SACRARIO som spelar tungt och stabilt och även har en påhittig avslutning av låten From the ashes we rise där musiken liksom trillar ner i ett svart hål på slutet. Gulligt!

Efter den här mastiga inledningen får vi pigga upp oss med lite trallig midtempodöds signerad ZILLA. Catchiga riff och galopptakt i fin symbois. Så en tempohöjning med NEPHASTH som inleder låten feel good-låten Hate Earth med ett trumsolo som ej går av för hackor. Sen grottar vi ner oss ljudbildsmässigt med briljanta ABHORRENCE som bjuder på en gammaldags blast beats-fest som om det inte fanns någon morgondag. Alltså det här är så löjligt bra, morgondag eller ej. Nå, innan allt går överstyr lugnar vi ner oss med lite mangel signerat ANARKHON, UNEARTHLY och KORZUS. (Och ja, den uppmärksamme noterar att UNEARTHLY flirtar hejdlöst med BEHEMOTH men å andra sidan, vem vill inte göra det?) Avslutningsvis grindar det loss med ANMOD.

Bubblare: BRUJERIA, SARCÓFAGO, VULCANO, TORTURE SQUAD och förstås uppenbara KRISIUN och SEPULTURA. (Jag fick för mig att SEPULTURA skulle vara för lätt. Såhär i efterhand undrar jag varför allt behöver vara så svårt hela tiden. I princip kan man ju bara köra Arise, Beneath The Remains eller Chaos A.D. rakt av så är det färdigt sen. Men okej, nog tjatat om detta.) Det råder även en viss förgrymmelse i mitt sinne över att KRISIUN inte längre finns på Spotify. Hur som, vi kastar oss raskt över Martins bidrag i Brasilienkavalkaden.

Låten Slaves of Pain (guldstjärna i himlen för den) är först ut (med ni vet vilka) och sedan bryter vi av med power metal å det grövsta: ANGRA och Arising Thunder. Ja, alltså. Herregudars, är väl ungefär allt jag har att tillägga om detta stycke. Efter denna musikaliska utmaning kommer lite hederligt brutaldödsmangel i form av OPHIOLATRY, vars namn jag aldrig stavar rätt till på första försöket. Otroligt bra är de i alla fall. ALMAH bjuder på något mer melodiska tongångar och så en gammal bekantskap från första delen av listan: ANMOD och en portion grind.

QUEIRON hade jag aldrig hört talas om innan och en snabb sökning på Metal Archives ger följande: "Queiron is the name of a centaur from Greek mythology, this centaur was wise and immortal." Och som lyrical themes listas: "Anti-christianity, Blasphemy, Darkness, Death." Jo jag tackar jag! Musiken är också fullt lyssningsbar. Efter denna översiktliga kunskapsupplysning om kentaurernas underbara värld går vi vidare till TORTURE SQUAD, ett såvitt jag förstår ganska tongivande band för den brasilianska thrash/dödsscenen som sådan. Hyfsat avskalad musik men icke desto mindre hård för det. Så dyker vi ner i den mer progressiva fåran en sväng med THE ELEMENT. Tanken är god, musiken är överlag okej men med bitvis störiga element som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Sången är ett av dem, rymdsynthljudet(!) är ett annat. Betyg: Mnjae, not for me.

Avslutande för Martins del av listan blir VULCANO och ZILLA och därmed slutar vi med flaggan i topp! Nästa vecka blir det känslomässigt värre så det är lika bra att börja stålsätta sig redan nu samt ha näsdukarna redo. Trevlig helg!

/Susanne

Fredagslistan vecka 16 - Brazil.

En liten lördagskrock bara

Det är rätt magnifikt ändå, att Sweden Rock 2012 lyckats skapa en lördag som slår undan benen på de flesta gånger jag varit på den gamla åkern. Detta dessutom utan att det blir någon alltför överjävlig krock. Det enda gruset i bägaren för min del är att SLAUGHTER och SYMPHONY X spelar samtidigt, egentligen hade jag velat se Symphony X men de misshandlar sin låtskatt så totalt genom att vägra spela annat än det senaste vilket jag tycker är ett hån mot oss som följt dem i över femton år. Dessutom är Slaughter-giget väl det första på svensk mark någonsin? I vilket fall så är det halva VINNIE VINCENT INVASION som står på den scenen, bara det får det att vattnas i munnen redan nu. Om de sedan väljer att köra Burnin´ bridges också och därmed ge en rejäl känga till geni-idioten Vinnie Vincent så kommer åtminstone jag att fnissa lite tyst för mig själv.

Möjligheten att få se FISH och KING DIAMOND live samma dag har aldrig tidigare existerat. Kanske kommer den aldrig att existera igen. Jag kommer att vara där, jag kommer att vara en av dem som om femtio år blir uppringd av dåtidens musikhistoriker och får svara på frågan: "hände det verkligen, är det inte bara en myt?".

Det spritter av förväntan, längtan och lycka i fingrarna när jag skriver detta. Bara 51 dagar kvar.

/Alex

Accept & Snowy Shaw

De senaste dagarna har jag mitt i min KING DIAMOND-eufori även spenderat lyssnandes på den nya ACCEPT-skivan. Jag är återigen helt förstummad. Ett band jag hade räknat bort totalt efter tråkspelningen på Sweden Rock 2005 är nu så bra att det om några år i backspegeln troligtvis kommer att framgå att de aldrig var bättre än just nu. Jag älskar Accept, gammalt som nytt, jag tycker om UDO (sångaren men inte solobandet) men det var längesen ett Accept med Udo lät så här bra. Jag ser verkligen fram emot att återigen få avnjuta Wolf Hoffmanns underbara gitarrspelande på Amager Bio i Köpenhamn dagen innan halloween!

Och när vi ändå rör oss i de nejderna: lördagen den tredje november markerar vi i almanackan som dagen då vi återigen får en möjlighet att avnjuta miniguden SNOWY SHAW och hans all star band, denna gång i Varberg. Alla ni som missade giget sist får nu en andra chans. Det blir lite andra gäster denna gång (kanske lyckas han få dit Mikkey Dee som var tvungen att missa det sist? ) och jag ska med själ och hjärta försöka lobba in "Le Theatre De Vampire" i låtlistan. Eller som jag kort uttryckte det när jag läste nyheten:

YEEEEEEEEEHAAAAAAAA!

/Alex

Cattle Decapitation återvänder!

Denna dagen förvandlades för att parafrasera en kär vän och författare, från en högst ordinär dag till succé. För när jag startade datorn idag hade Metalblade skickat mig CATTLE DECAPITATIONs kommande skiva "Monolith Of Inhumanity" (release 4/7 maj) Med tanke på hur bra jag tycker att "The Harvest Floor" är så är alla nyheter från detta gäng glatt emottagna från undertecknad.

Jag sitter just nu och lyssnar på Dead Set On Suicide och ja, det går undan kan jag säga, även om bandet också har förmåga att svänga rätt rejält. Man får lite MISERY INDEX-vibbar faktiskt. Och då vet ni att det är bra ;)

Recension den 1 maj på WeRock för den som vill ha en mycket mer utförlig analys av skivan.

/Martin

Underliga ögonblick i rockhistorien, del 2

I underhållningsvärlden har det sedan urminnes tider gjorts mer eller mindre tydlig reklam för allehanda produkter, evenemang eller annat. Redan på fyrtiotalet gjordes några Sherlock Holmes-historier om för att passa in på det rådande klimatet, det vill säga Sherlock kicked some nazi-ass. Detta är såklart lite underligt med tanke på att Sherlock var igång med sitt detektivande flera år innan herr Hitler sade till fru Hitler att "kom nu Brunhilde så blir det oktoberfest i sängkammaren".

Nåväl. En av de absolut roligaste tillika mest malplacerade produktplaceringarna någonsin ägde rum 1998. Det handlar, inte helt otippat, om KISS. De hade återförenats 1996 och genomfört en turné som slog alla tidigare rekord med fulla hus i princip överallt under ett helt år. Med detta som grund så spelades det in en ny skiva med originalsättningen (eller egentligen, som vanligt, av allehanda studiomusiker som fanns tillhands och var billiga) och promotionblitzen som skakade världen för denna platta skulle anta tidigare oanade proportioner. Kiss var ÖVERALLT. Det gjordes musikvideos, nya dockor, serietidningar, dataspel, obegripliga tv-framträdanden (MAD-TV??), presskonferenser och otaliga intervjuer. En gigantisk turné  med lika gigantisk 3D-scenproduktion planerades vilken skulle ta sin början på Dodger Stadium i Los Angeles på självaste halloween 1998. Mycket av detta skulle bidra till bandets förfall, turnén blev i kölvattnet av den tidigare succén ingenting annat än en katastrof, medlemmarna började som vanligt bråka om pengar och bara året efter annonserades bandets "Farewell-tour" efter vilken originalsättningen  begravdes en gång för alla.

Det finns dock en liten kuplett från 1998 som man numera sällan tänker på som står ut som kanske den absolut sämsta eller iallafall underligaste produktplaceringen någonsin. Någon kände tydligen någon någonstans, för helt plötsligt stod det klart att Kiss skulle vara med i ett avsnitt av scifi-tvserien "Millenium" tillsammans med huvudrollsinnehavaren Lance Henriksen. De skulle dessutom inte bara vara Kiss, de fick individuella roller också. Paul Stanley spelar en äldre herre som blir mördad i början av avsnittet, Ace och Peter spelar varsin polis och Gene spelar vad jag minns någon form av badguy. Dessutom råkar Frank Black hamna på en klubb där, you guessed it, sminkrockgruppen Kiss spelar sin senaste hit Psycho circus.

Jag gillade Milleniumserien i början, men tyckte den blev väl tjatig efter första säsongen. När det så uppdagades att Kiss skulle vara med i ett avsnitt i tredje så blev det ju plötsligt lite kul igen, men idag 2012 så går det att inte att se avsnittet utan att ha fyrtiofyra skämskuddar framför sig. Avsnittets story är undermåligt, skådespeleriet ännu sämre. Själva grejen med produktplacering är väl dessutom att det helst inte ska synas för tydligt att det är en iPad som James Bond håller i men alla ska UPPFATTA att han gör det och vilja köpa en. I Milleniumfallet är det precis tvärtom - det är som en enda lång urdålig musikreklamvideo utan sans, ton, rim eller reson.

Självfallet är detta mycket underhållande, speciellt i efterklokhetens bedrägliga skimmer där man ibland kan se och förstå skeenden i ett annat ljus. "Kolla grabbar, en mur - om vi gasar 180 rakt in i den, tror ni bilen kommer ut oskadd på andra sidan då?".

Tyvärr finns avsnittet inte att beskåda på nätet vad jag kan se, så den driftige får ta andra medel till buds. Man kan dock klicka på länken ovan och läsa om eländet. Sen kan man klicka på youtubeklippet nedan och dansa lite om man vill. Varför man nu skulle vilja det.

/Alex

Fredagslistan vecka 15 - Extra allt!

Vi tar igen oss efter helgdagarna med en helt vanlig fredagslista utan tema. Själv snöade jag in på de skandinaviska breddgraderna utan, trodde jag i mitt stilla sinne, någon direkt röd tråd. Där misstog jag mig grundligt.

Del 1 - We're a happy family.
I min del av listan är det i princip bara franska ANOREXIA NERVOSA samt göteborgarna i WANING som inte har (i rakt nedstigande led) direkta kopplingar till andra band som förekommer i listan. Förutom dessa två akter blir det nämligen mer än lovligt inavlat när det gäller de första tio alstren. Vi talar om: 1349, DEAD TO THIS WORLD, ENTOMBED, GORGOROTH, DISSECTION, TYRANN, BLOODBATH och TSJUDER. Och kopplingarna ser ut som följer... (Några av kopplingarna, ska tilläggas för det finns fler om man gräver lite.)

TYRANN har en sångare och gitarrist som heter Draugluin och en trummis som heter Antichristian (detta geniala artistnamn!). Dessa båda herrar är även med i TSJUDER. TYRANN-basisten Seideman syns även i bandet 1349. I 1349 återfinner vi också Frost, den inte alltför okända trummisen på den norska black metal-kartan, som varit med i fler band än jag kan minnas - däribland GORGOROTH.  I GORGOROTH hittar vi bland andra Tomas Asklund som tidigare medverkat i DISSECTION.

DEAD TO THIS WORLD-gitarristen Skyggen spelar tydligen live med GORGOROTH och basisten Thurzur (från DTTW) förekommer också i GAAHLSKAGG som är Gaahls sidoprojekt. (Insert Gaahl vs GORGOROTH-historien på det förstås.) Vi lämnar de norska vidderna och fortsätter till Mikael Åkerfeldt från BLOODBATH som lirade tidigare i bandet STEEL där Dan Swanö sjöng. Och det metalband på norra halvklotet som inte på ett eller annat sätt varit insyltat med denne herre finns väl knappast. (Okej, det där är lite långsökt men i alla fall.)

Hur kommer då ENTOMBED med i ekvationen undrar ni, jo Victor Brandt som lirar bas där har ett förflutet i bland annat SATYRICON. Och med i SATYRICON är till exempel... Frost! Och cirkeln är således sluten. Inte helt lätt att hänga med i alla svängar men det gör inte så mycket. Alla spelar med alla och det blir ju fin musik i slutänden så det är bara att se glad ut och veva med armarna.

Del 2 - Expect the unexpected.
Vi går vidare till Martins del som spretar åt en hel del olika håll. Inledningsvis får vi oss lite svängig thrash signerad OVERKILL till livs. (Okej musik, fantastiskt bandnamn.) Så gör vi ett musikaliskt lappkast åt andra hållet med tyskarna UNISONIC och deras pompösa power metal. Det här är inte musik som är menad för varken mig eller mina hörselgångar så jag går raskt framåt och slölyssnar på IN FLAMES med ena örat innan WATAIN sätter stämningen. Ja, nu ni! Nu börjar det verkligen likna något, Bensch visar prov på en stigande formkurva med finfina Waters of Ain från "Lawless Darkness". Hurra för det!

Nästa alster är signerat DISSECTION och deras "Reinkaos"-platta, lyckligtvis en annan låt än den jag valde. (Förutom att WATAIN och DISSECTION turnerade tillsammans under "Rebirth of Dissection"-turnén så hoppade även Erik Danielsson in och spelade bas då och då med DISSECTION live. Men det visste ni säkert redan, uppmärksamma läsare som ni är.)

Efter denna utflytkt grötar det till sig rejält med EMMURE som jag inte hade hört innan. Kan det vara deathcore måntro? Jag är inte så bevandrad på dessa jaktmarker men klart godkända är de i alla fall. Så händer plötsligt något totalt oväntat, CYNIC dyker upp som från ingenstans med en... ja, jag vet inte vad, en sorts ballad kan vi säga. Förvirringen är total. Sedan byter vi snabbt tempo igen med NEKROMANTHEON, följer något oväntat upp med RAUBTIER och avslutar stilrent med blytunga knockouten The Demon's Name Is Surveillance från nya MESHUGGAH-plattan "Koloss". Heja!

Vilken resa! Nu tänker jag pusta ut och invänta helgen, förslagsvis gör ni detsamma.

/Susanne

Fredagslistan vecka 15

Onsdagsskivan: "The Number Of The Beast"

Ni visste att den skulle dyka upp förr eller senare eller hur? Har ni följt bloggen sedan gammalt, och nu pratar jag prick så långt bak som till det absolut första inlägget som skrevs till bloggen, så vet ni att IRON MAIDENs "The Number Of The Beast" är en av skivorna som definierade mig som hårdrockare anno 1988 då jag köpte skivan på mitt lokala Domus i Karlskrona.

Jag delar min dyrkan av skivan med många såklart, däribland polare Henrik Nygren. Det vi brukar komma fram till är att prick alla låtar på skivan är suveräna. Med undantag av Invaders och Gangland som endast är bra. Jag ser dock anledning till att omrevidera det påståendet då jag såklart lyssnade igenom skivan för gång 3 500 121 när jag skrev inlägget. Invaders är inte alls så tokig som jag mindes den, och den funkar som en bra inledningslåt. Ser man dock till vilka fullkomligt episka stycken som dundrar in efter denna är det dock svårt att hävda att låten håller samma klass.

Jag menar, Childen Of The Damned och framför allt The Prisoner (som jag håller som en av de bästa låtarna bandet har gjort), är ju så monumetalt bra! 22 Accacia Avenue, vars snygga markeringar i början, är ju också en stänkare av rang som blir en värdig avslutning på sida 1 om man har skivan på vinyl. Och det har man ju såklart ;)

Sida två innehåller ju låtar så välkända, och i vissa fall sönderspelade av bandet, låtar att de faktiskt borde skämmas. Det var inte bara jag som drog en lättnadens suck när Run To The Hills inte dök upp på Ullevi i somras. Däremot fick vi ju, såklart, titellåten och Hallowed Be Thy Name som nog är den mest klockrena avslutningslåten som bandet har gjort på skiva. Gangland är också, ta mig tusan, bättre än jag mindes.

Man kan med fog hävda att det finns bättre skivor i IRON MAIDENs diskografi - "The Number Of The Beast" kommer dock alltid inneha en speciell plats för mig.

Skivan hålls dessutom extremt högt av bandet - kolla bara in nedanstående film helt dedikerad till albumet. Mycket sevärd för övrigt.

/Martin

Underliga ögonblick i rockhistorien, del I

Det kom ett brev till redaktionen:

"Hej Metallbobolikarien.

Ozzy heter jag. Jag är rockstjärna. En gång bet jag huvudet av en duva. En gång sjöng jag i ett band som heter Black Sabbath. Jag skriver till er för att jag...vänta

SHARON! NU SKITER SCHNAUZERN PÅ GOLVET!

Förlåt. Jag skriver till er för att jag har fått höra att någon av er metallbibolokarier ska dra igång ett tema med konstiga ögonblick i rockhistorien. Visst, jag erkänner att jag bitit huvudet av en duva (har ni hört den storyn? annars kan jag skriva ner den), att jag bitit i en levande fladdermus, att jag kiss.....vänta igen

SHARON! NU SKITER HUNDJÄVELN I SOFFAN!

..förlåt igen. Jag har även kissat på the Alamo. Det är helt ok, jag är ju rockstjärna och är det något som är roligt här i världen och värt att göra tv-serier, böcker och annat om så är det hur mycket man har knarkat och betett sig illa. Är ni metallblibboketer förresten så jävla bra själva? Har ni någonsin skrivit Paranoid? Det har ju förvisso inte jag heller, men jag har sjungit den! Ha!

I vilket fall, om ni nu måste göra en lista på underligheter så kan ni väl för i alla jävlars helvete låta bli att nämna det enda konstiga i min karriär. Alltså, om det var 1983 eller 1992 minns jag inte, och jag kan inte ens komma ihåg att jag någonsin träffade den där Kim Basinger (vad är det för jävla namn? Bejsinger? Bass-inger? Bass-singer? Fuck it.). Så ni kan väl för helvet....

SHARON! NU RÄCKER DET! NU SKITER JAG PÅ HUNDEN!

Förlåt... Jag hatar hundar. Men iallafall - ni ska skita i att skriva om sånt som jag inte vill hör ni det. Annars ska jag ta och prata med en jäkligt stor kille jag känner. Eller stor och stor. Sharon heter hon och hon är en bråkig fan.

Dessutom är det inte jag som skriver detta brevet utan Kelly Osbourne. Så ge fan i att nämna den låten.

Hälsningar,
Min dotter."


Vad säger man. Sorry Ozzy, detta är alldels för underligt och roligt för att jag skulle låta bli. Det finns flera versioner av eländet, både med originalvokalisten Madonna och den "nya" med Kim Basinger, självklart är duetten med Kim Basinger roligast så det blir den jag länkar till. tryck nedan and brace yourself.

Was (Not was) - Shake Your Head

/Alex

Anathema Maranatha - en blodig historia.

För er som inte har fått nog av påskfirandet (eller helt sonika vill ha ett mörkare alternativ till lösgodisfrenesin) kan jag på den sista skälvande annandagen tipsa om denna lilla video med musik av FUNERAL MIST. Min gissning är att den inte är officiell (gissning och gissning, jag har googlat och letat en bra stund utan resultat om sanningen ska fram) men likväl är kombon ljud/bild smått genialisk. För er som inte känner igen filmen i fråga är sekvensen från Passion Of The Christ, en "munter" uppvisning i långfredagstortyr signerad Mel Gibson. Satan själv glider förbi i folkmassan, tjusigt svartklädd, barnförsedd och eventuellt i behov av en manikyr. Återstår bara att damma av törnekronan och niotumsspikarna, utfärda varning för övervåld och blod (för eventuella känsliga tittare) samt önska en glad påsk!

/Susanne

Fredagslistan vecka 14: Jesus, Död och Korsfästelse

Om ni har följt bloggen under en längre tid kommer ni kanske ihåg att jag och Alex körde en lista med namnet Död, Korsfästelse och Jesus på långfredagen 2011? Vill ni fräscha upp minnet så hittar ni den listan här.

Men nu är det ju nytt år - och därmed får ni en ny, synnerligen blasfemisk lista signerad mig och Susanne.

Det faller ju sig naturligt att det blir en hel massa death metal när vi pratar veckans tema. Därför är det inte så dumt att börja med ett band vars musik (och kanske även blotta uppenbarelse) retar gallfeber på många, nämligen BRING ME THE HORIZON. Jag har plockat i mina öron finfina Crucify Me från skivan med det där ohemult långa namnet. Jag pallar faktiskt inte skriva ut det.

Men sen blir det åka av i mer traditionell mening. Från skivan "Crucify The Priest" av BLUDGEON hämtar vi Last Rites. Det är en hel del dubbeltramp kan jag säga, och en liten fin uppvarvning inför klassiskt sarkastiska Jesus Saves från favoriterna SLAYER. Sen kände jag för lite punk. Steget är ju inte alltför långt från SLAYER, även om thrashtitanerna ledigt spelar brallorna av efterföljande RÖVSVETT och Jesus Var En Tomte från "Boll-Mats Bjuder På Bullkalas Och Kaffe".

Något punkiga är TOXIC HOLOCAUST. I vilket fall trakteras öronen i härlig anda både tvåtakt och matiga chugga-chugga gitarrer under de 2:48 Nuke The Cross från "An Overdose Of Death" varar. Mumma säger jag bara. DEICIDE är, well, inte mina favoriter live. På skiva däremot lyssnar jag gärna. Har man en komposition betitlad Death To Jesus så vet man vad man får. Det är rens och ett galet tempo.

Något lugnare, men inte mindre blasfemiskt blir det med ENTOMBEDs Out Of Hand från "Wolverine Blues". Den är minsann fin den låten.

En sådan här lista hade ju inte varit komplett utan WATAIN. Med tanke på att bandets katalog håller en imponerande mängd högkvalitativ musik var problemet snarare att välja låt än något annat. Death's Cold Dark från magiska "Lawless Darkness" är dock ett bra val enligt mig.

THE CROWN. Jävla bra band, vilket man hör med tydlighet på Forever Heaven Gone. Inga krusiduller - bara rakt på - exakt som avslutande låt på min del av listan Mock The Cross av BLOODBATH.

Susanne fortsätter, som om det var uttänkt, på korstemat.Once Upon The Cross. Återigen galningarna i DEICIDE som larmar på. Sen blir det elitkvalitet i låtarna två: TRIBULATION och ANAAL NATHRAKH. Ja, jävlar vad bra - Curse Of Resurrection och Oil Upon The Sores Of Lepers lyste upp dagen avsevärt kan jag säga.

DARK FUNERAL, IMPALED NAZARENE och ROTTING CHRIST är tre band som inte fallit mig på läppen lika totalt som vissa andra band. Att de är självskrivna i sig själva på en sådan här lista torde dock vara uppenbart. Stigmata, One Dead Nation Under Dead God samt  Santa Muerte slinker dock ner lätt och ledigt.

LAMB OF GOD dundrar in med en virveltrumma tajtare än det mästa i låten Fake Messiah. Att bandet i forntiden hette BURN THE PRIEST gör ju deras medverkan än solidare. Lite gosigt satanistiskt sväng följer, KULT OV AZAZEL har jag faktiskt aldrig hört innan. Det lär bli mer lyssnande eftersom Trampling The Cross är en bra låt. PESTILENCE med Resurrection Macabre står för en tyngd som listan inte innehåller mycket av denna gång. Ett sanslöst riffande som får mig att studsa upp och ner i stolen, haha!

Vi avslutar listan med en låt som nog har hörts i många stereos därute. Christgrinding Avenue av och med BEHEMOTH. Ack så lämpligt.

Ha en blasfemisk helg!

/Martin

Fredagslistan vecka 14 2012: Jesus, Död och Korsfästelse

Labour Of Love & Hate - An Underground Musical Journey Through Southeast Asia

Puh - lång titel på det här inlägget. Syskonen Lena och John Resborn har gjort en finfin bok om metalscenen i Sydostasien. Metalscenen tenderar ju att bli oerhört centrerad kring Europa och USA, trots att den är global. Därför är det mycket bra att det kommer en bok som "LOLAH" som visar på att metal faktiskt lever och frodas i fler världsdelar.

Handen upp om ni känner till fler än ett band från sagda region. Jag kom bara på ett, favoriterna WORMROT från Singapore.

Lena Resborn, skrivande journalist och brodern John, fotograf tar oss med på en resa till Malaysia, Indonesien, Singapore, Thailand och Borneo och gräver fram en mängd band. Intervjuerna är härligt långa och bilderna häpnadsväckande bra. "LOLAH" känns överhuvud som en bra och genomarbetad bok. Att man dessutom får en skiva på köpet gör ju inte saken sämre. Kolla gärna in bokens hemsida för mer info.

Om vi har boken på biblioteket? Är Björn Ranelid tondöv? Tänkte väl det.

/Martin

Skinnbytet på plats

Som Martin skrev så var det en fin konsert med SKINTRADE vi fick se i fredags. Jag skriver inte mer om den här nu, jag har en lite längre grej på g eftersom jag fick en pratstund med bandet på eftermiddagen och jag tänkte lägga upp den lite längre fram.

Ett litet för-påskägg kan jag dock bjuda på. Varsågoda.

/Alex

Bra helg, minst sagt.

Jag och Alexander bevistade lite av en högtidsstund i fredags på KB, då SKINTRADE stod på scen. Både jag och den gode Bergdahl lyssnade fantastiskt mycket på det självbetitlade debutalbumet från det gänget som kom i mitten på 90-talet, det var såklart en hel del nostalgi över konserten om vilken ni kan läsa mer i recensionen.

Förste april dök upp i vanlig ordning - och det var inte ett uns av aprilskämt över att vi lade upp nya recensioner i söndags. En hel del verkligt tunga släpp som jag och kollegorna satte tänderna i.

Bästa skivan av de jag recenserade är skivan till vänster. Jeff Loomis, med ett förflutet i NEVERMORE vet verkligen hur man trakterar en gitarr. Som jag skriver i recensionen gör man klokt att hålla sig borta från skivan om man inte uppskattar gitarrspel i den högre, och mer omfattande skolan. För oss som gillar detta är "Plains Of Oblivion" en pärla till skiva.

SPAWN OF POSSESSIONs "Incurso" är en smocka av rang som stundtals faller mig på läppen. Teknisk döds brukar ju gå hem stenhårt hos mig, men denna platta har jag några invändningar emot.

Batchen från mig avslutas med en recension av "Eternal Recurrence" från ungerska SEAR BLISS. En mycket intressant platta.

Övriga släpp som det skrivs om:

MESHUGGAH "Koloss". Den är, i vanlig ordning när det gäller skivor från detta gäng, brutalt tung. Men också svängigare än jag hört bandet innan. Henrik Nygren har mer att säga om skivan, liksom om NAGLFARs "Téras".

Robert Gustafsson tar sig an THE WRETCHED ENDs "Inroads" och JOB FOR A COWBOYs "Demonocracy". Bägge skivorna faller den gode herr Gustafsson på läppen.

Högst betyg får DRAGONFORCE med kommande släppet "The Power Within" av Kitty Rossander som fint sammanfattar skivan på följande sätt: Gillar du DRAGONFORCE (vilket jag gör) så kommer du att gilla skivan. Tycker du att de är ett överskattat TV-spelsband så kan du låta den vara olyssnad.

Gott så. Lägst betyg får med rätta ADRENALINE MOBs "Omertà". Maken till sömnpiller var det längesedan jag hörde. Och totalt ooriginellt för den delen. Vad BiblioteKarin har att säga om skivan är såklart mycket mer utförligt en ovanstående tirad.

/Martin