fredag, maj 25, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 21: Our Place of Worship is Silence - With Inexorable Suffering



När OUR PLACE OF WORSHIP IS SILENCE dök upp som tips i min Spotifylista satt jag redo med låtbytartummen i högsta hugg. Bandnamnet kändes mer än lovligt lökigt vid första anblicken må jag säga, och än har det inte helt och hållet övertygat mig. Men musiken som denna duo pressar ur sig är desto bättre.

With Inexorable Suffering heter den här glada Los Angelesbandets andra fullängdare och den i sin helhet, mina vänner, utgör veckans fredagslista. Albumet släpptes i år och är en alldeles bombastiskt bra uppvisning i det som brukar benämnas svärtad dödsmetall. Extra plus i kanten för rå och engagerad sånginsats.

Att skivomslaget sedan ser ut som om Spökplumpen just gått vilse i en labyrint och till råga på allt tappat sitt ansikte i processen, det lämnar jag därhän utan kommentar. Fulsnyggt var ordet.

God helg och på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 21: Our Place of Worship is Silence - With Inexorable Suffering


fredag, maj 18, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 20: Musik till läsning

Gott folk!

Det kanske inte kommer som en större överraskning att jag är en läsare. Sedan en herrans massa år så ligger min lästakt på ungefär 40 böcker om året. Mycket, kan tyckas, men det är ingenting i jämförelse mot en del andra här på biblioteket i Helsingborg. Jag har en kollega som snittar mellan 80-140 böcker om året.

Jag gillar att lyssna på musik när jag läser, och då är jag ganska petig med vad jag lyssnar på. Jag vill ha musik utan sång exempelvis, och musik som jag lyssnat på så pass många gånger att den inte distraherar mig från texten. Inga överraskningar, eller musik som kräver fullständig koncentration således. Men detta betyder inte att musiken behöver vara intetsägande eller trist. Den får gärna ha puls. Jag har en ganska lång spellista som jag kör om och om igen när jag läser, men jag har valt ut fem låtar som är ett tvärsnitt av musiken som finns i den listan.

Ni kommer hitta musik som är melankolisk, vemodig, gitarronanistisk och episk i den här listan, och jag tänkte helt fräckt att jag skriver inte mer om den - detta är musik som talar ganska mycket för sig själv. God helg, och god läsning!


/Martin








fredag, maj 11, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 19: Portland del 2

Ohoy! 


Martin påbörjade ju det digra arbetet med att plöja igenom Portlands bördiga metalmylla och jag tänker fortsätta denna vecka. Eftersom ni redan nu är fullmatade med fakta om denna amerikanska stad kör vi listan direkt.


Först ut är eminenta KNELT ROTE som spelar en brötig grindcore med black metalinslag. Rötterna hos detta band finns att finna inom power electronics och det hörs i det smått aggressiva anslaget även om de på senare tid rört sig mot ett mer konventinellt metalsound.


Låten Usurpation kommer från bandets tredje fullängdare "Trespass" och är helt enkelt en låt man blir på gott humör av.






Band nummer två i listan heter BLOOD FREAK, ett band som grundades 2003 av Maniac Neil som för övrigt är den enda permanenta bandmedlemmen i skrivande stund. BLOOD FREAK hamnar även de inom grindskalan men drar åt det mer dödsiga hållet. Förra året kom albumet "Total Destruction of the Human Form" och från det har jag valt Convulsions. Det här är en svängig historia med sköna blastbeats och klassiska dödsmetallvrål. Inte illa.


Nu är det dags att fara till de mer kyliga jaktmarkerna, damma av ritualkåpan och säga hej till mannen som lystrar till namnet R. R har haft ett finger med i spelet både då det kommer till TRIUMVIR FOUL och ASH BORER, bland mycket annat, men projektet jag valt att ta med i dagens lista heter ADZALAAN.

Nu djävlar blir det tremolo! Hela "Into Vermilion Mirrors" är en uppvisning i atmosfärisk kall black metal när den är som mest lämpad för ringdans. Ni förstår ju själva storheten i detta.






Med låt fyra slår vi av på tempot. Dronebandet med det lite löjeväckande namnet TREES står nämligen för dörren och här går det inte direkt fort. Däremot finns det hos TREES en sorts ivrighet, som om musiken med viss möda hålls tillbaka, och det ger en nerv som ibland fattas hos band inom samma genre. Låten Cover Your Mouth från EPn "Sickness In" är en smutsig och fantastisk liten pärla som har en vokal insats som inte är av denna värld. Obligatorisk lyssning.


AGALLOCH är förmodligen ett av de mest välkända banden sprugna ur Portland och de får även nöjet att runda av dagens lista med ...And The Great Cold Death Of The Earth.


Det finns mycket bra att säga om de flesta av AGALLOCHs klassiskt melankoliska doom/folk-skivor men min favorit är och förblir "The Mantle" från 2002. Den är vacker, deprimerad, atmosfärisk och filmisk och har en förmåga att klistra sig fast på en likt den våta dimman som drar in över nejderna en ruggig oktobermorgon. Episkt.


Med detta önskar jag en fullt rimlig helg! På återseende.


/Susanne


Fredagslistan 2018, vecka 19: Portland del 2


fredag, maj 04, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 17: Portland part I

Gott folk!

Jag och Susanne konstaterade att vi aldrig kört en lista på temat Portland. Så kan vi ju inte ha det, och vi tänkte därför att vi ska ta i ganska så rejält och köra vars en lista på detta tema. Jag har fått det goda nöjet att inleda!

Portland i Oregon har av många hälsats som den mest metalstinna staden på planeten, och ja det kommer en herrans massa band från den staden. Band som ibland har sin hemvist på ansedda Relapse Records, men ibland bara är jävligt bra. Jag lade märke till staden först genom den ganska sympatiska serien Grimm som utspelar sig i och omkring Portland. För en fantasynörd är den serien oftast, ren mumma!

Men nu ska vi inte prata serier, vi ska gotta ner oss i den rika bandflora som grasserar i Portland.

Vi kör!

ALLUVIAL är ett kul instrumentalt sidoprojekt för Keith Merrow (CONQUERING DYSTOPIA), Wes Haunch (BLACK CROWN INITIATE) och Dan Presland (NE OBLIVISCARIS) som jag finner djupt nöjsamt att lyssna på. För att vara befolkat av instrumentella ekvilibrister så är ALLUVIALs musik väldigt balanserad och nästan måttlig! Bandets hittills enda skiva "The Deep Longing For Annihilation" som kom förra året, har ju en tydlig slagsida mot gitarrspel, men tänk för sjutton inte Yngwie! Det är väldigt skönt att lyssna på instrumentell musik tycker jag, framför allt musik som denna som har en tydlig riktning och ett stundtals jävulskt sväng. Kolla bara in den fantastiska låten In Penitence och försök att inte headbanga.

Jag fortsätter med nergrottandet i den tekniska metallen med Dustin Behm som gillar att göra allt själv. På "The Beyond" låter han fingrarna fara rundor utav helvete, men jag tycker att han håller sig på rätt sida av nörderiet och bjuder på en satans atmosfär genomgående.

Nu måste det väl ändå vara dags för sång? Jajemänsan, och som ni förstår av den minst sagt kvistiga loggan till vänster så kommer det att rytas till å det grövsta. TRIUMVIR FOUL är djupt allvarliga till sin musik. A vessel for hedonism, corruption, and cabalisticism, Triumvir Foul's debut is the embodiment of one's depravity and weakness expressed through worship of the three serpents. As an entity of spiraling spiritual violence, Triumvir Foul abides by the principles of disgust, hatred, and anxiety as strict tenets of the Vrasubatlat philosophy. Ja, ni fattar att detta är ju på riktigt! Bandets musik är såklart en härlig blandning av kaos och murkenhet. Jag gillar den skarpt, även om den kanske inte är den mest originella så vinner TRIUMVIR FOUL på ren övertygelse. 


Hypade UADA välte kioskar med sin debutskiva "Devoid Of Light" som kom 2016, och som minst sagt har fått till ett surr kring sig är ett band som vi märkligt nog inte har haft med i några fredagslistor innan. Ytterst märkligt, då detta är ett band som både jag och Susanne uppskattar. Bandet melodiska black metal är späckad med så brutalt snygga slingor att det är gastkramande vackert att lyssna på bandets tonkonst. Spontant hör jag vibbar från WATAIN ibland och UADAs musik känns väldigt mycket som mammas gata. Samtidigt är hantverket så pass bra att det sannerligen inte känns som urvattnad musik, utan det bränner till i varenda låt. Och förresten. Jag älskar hur trummisen Trevor Matthews pukor låter!


URCHIN är en duo bestående av gitarristen och sångaren Adam Mundorf och trummisen Eliese Dorsay. URCHIN har en väldigt skön känsla av DYI, och är rejält tunga. Jag föll för den här typen av baslös långsam musik med UZALA som jag fick chansen att se i Helsingborg innan de lade ner. URCHIN har lite samma känsla, men är stundtals oerhört mycket mer atmosfäriska och organiska. Kolla bara in assköna Climb och det skira och luftiga gitarrspelet i början av låten. Galet bra! 






Bonus blir GRAVES AT SEA som egentligen inte bildades i Portland utan i Arizona. Sedan ett antal år tillbaka så räknar bandet sin hemvist i Portland. Hittills enda skivan "The Curse That Is" kom ut 2016 och är så satans bra att jag tappar andan. 

/Martin


fredag, april 27, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 17: Roadburn

Kära fredagskamrater!

Som många av er säkert vet gick Roadburnfestivalen av stapeln i Nederländska Tilburg förra helgen. För er som inte känner till nämnda festival får ni ta på eget ansvar att som det heter use the google on the internet machine. Jag var tyvärr inte närvarande på Roadburn men får istället för att gråta blod trösta mig med att styra fredagslistan i rätt riktning denna dag. Utan att förhala processen ytterligare kör vi helt enkelt igång!



Först ut är FUOCO FATUO som spelar en alldeles ypperlig doom. Att lyssna på låten Inner Isolation in a Sea of Mist är som att plöja sig igenom en dimma lika tät och tjock som havregrynsgröt med huvudet före. Men på ett värdigt och majestätiskt sätt, ska tilläggas.

Albumet som låten kommer från är detta italienska bands första fullängdare med den tjusiga titeln "The Viper Slithers in the Ashes of What Remains" och hela anrättningen drar åt det karga dödshållet snarare än mot den mer slippriga sludgen. Det ger en gravallvarlig tyngd som är svårt tilltalande. Fem av fem basgångar!


 Som andra band ut beskådar vi BLACK DECADES som spelar mot det mer crustiga hållet. De lyckas låta både långsamma och krispigt råa och det är en kombination som allt som oftast faller i god jord hos undertecknad, så även denna gång.

"Hideous Life" från 2016 är en hyfsat elak liten skiva som med fördel kan plockas fram de dagar då man verkligen vill gå ner sig i melankolins träskmarker på det mer konfrontativa sättet och från den lyssnar vi till White Noise

Om ni av en händelse känner att listan fram tills nu varit lite för lättlyssnad och publikfriande (höhö) kommer här ett alster som är något mer svårmodigt i sin framtoning. Finfina bandet GALG riktigt värker fram låten Waardeloos som jag - bristfälliga holländska språkkunskaper till trots - tror betyder värdelös. Det här är doom med skränig ångestsång, helt sonika fint som snus. Som bonus på slutet kommer en intervju, lyckligtvis textad.



Tycker ni det går för fort? Frukta icke mina vänner, ety nu kommer nämligen WORSHIP och skruvar ned tempot rejält så nu får vi lugna ner oss ett par hekto. Dessa mindre muntra herrar spelar imponerande långsamt inom genren som brukar betecknas funeral doom och har till sina avskalade ljudmattor en vokal insats som består av ett riktigt eländigt och outtydbart growl.

Jag har valt en liveinspelning av låten Whispering Gloom från demokassetten "Last Tape Before Doomsday" som kom redan 1999 och är en liten pärla i all sin enkelhet. Lyssna och njut för det här är musik som gör något med en.

Så får vi skaka liv i oss med lite upptempo så här i slutet! Ni har väl inte missat trivsamma bandet THE BODY? Jag fastnade för dem härom året när jag hittade "No One Deserves Happiness" på Spotify. En smått briljant skiva. Idag ska vi dock fokusera på ett samarbete som THE BODY har gjort tillsammans med THOU med namnet Beyond the Realms of Dream, That Fleeting Shade Under the Corpus of Vanity från albumet "You, Whom I Have Always Hated" som släpptes 2015 på bolaget Thrill Jockey Records.

 Grunden ligger precis som hos föregående akter i listan inom doomens domäner men här med ett mer elektroniskt och industriellt grepp som grädden på moset. Cymbaler och skrik accompanjerar en angenäm femminutersresa rakt ner i vansinnet så därmed kan ni kan ju begripa att denna gått varm de senaste dagarna i det Johanssonska hemmet. Fantastiskt!

Med detta tillönskas en fullt rimlig helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 17: Roadburn

fredag, april 20, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 16: Nu och då

Gott folk!

Idag tänkte jag att vi skulle sätta vissa bands utveckling under lupp. Jag fick idén när jag helt slumpmässigt fick reda på att ett band som jag lyssnat på mycket under årens lopp i dagarna hade släppt nytt. Och denna skiva lät dessutom riktigt nöjsam. Men så tänkte jag, att bara köra en nyhetslista - igen - det ville jag inte göra. Jag hade förvisso kunnat göra det, eftersom 2018 är ett gastkramande bra musikår, men ändå.

Vrid upp volymen, tag någon hårt i handen, så ger vi oss iväg!

Det är illa roligt att höra att THE ABSENCE, det kanske svenskaste melodiska dödsmetallbandet som inte kommer från Sverige, bjuda på musik som den på senaste skivan som kom för snart en månad sedan. Det här bandet från Tampa i Florida gör igen hemlighet av att de älskar Sverige. I en intervju för många herrans år sedan i Close-Up så gjordes det inga illusioner om att bandets musik var direkt influerad av tidiga IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och AT THE GATES. Men entusiasmen var det sannerligen inget fel på, även ifall debuten "From Your Grave" lät minst sagt
ooriginell. Jag struntade blankt i detta, tokdyrkade den under ohälsosamt lång tid, och köpte in den till bibliotekets samlingar. Idag kan jag konstatera att produktionen är ganska ocharmig och plastig. Trots detta så värmer musiken lite grand i hjärtat då den är så satans kul att lyssna på. Dagens THE ABSENCE är mer på bettet än på bra länge, och med en rent ljuv proddning så är "A Gift For The Obsessed" riktigt kul att lyssna på.

Kommer jag nu dragande med AMORPHIS igen? Ja, jag gör ju för helvete det. Det här finska bandet har jag gillat sedan jag snöade in på bandet med "Skyforger" som kom 2009. När de nu är på gång med nytt material i mitten av maj, ja då kan ni gå till banken med att det kommer skrivas mer om bandet på fler ställen än den här bloggen. Singeln The Bee är en svårt mäktig historia som låter typiskt AMORPHIS sedan Tomi Joutsen kom med i bandet 2004. Och det är sannerligen bra! AMORPHIS lät betydligt mer folkinfluerat när jag går tillbaka till en av bandets första skivor - "Tales From A Thousand Lakes", men här finns såklart referenspunkter till hur bandet låter idag.

Ytterligare ett band som jag ständigt återkommer till är BETWEEN THE BURIED AND ME, från Raleigh i North Carolina. Sedan jag hörde "Colors" för över 10 år sedan har jag till största delarna älskat vad det här snårigt meckiga bandet gör med sin musik. För ett tag sedan så kom "Automata I" som är första delen i ett tvillingverk, eller duologi för att prata litteratursnack. Här får vi en annan sida av bandet, mer rakt på sak, kortare låtar - men utan att ta bort bandets särart. För det är fortfarande extremt mycket som händer. Som jämförelse så har jag tagit en låt, Ants Of The Sky från "The Great Misdirect" som är mer matig. Med en speltid på 13 minuter så hinner bandet dra igenom nästan hela sin signumkatalog av tricks. Och det är helt fantastiskt - precis som hela skivan.

OPETH var tydliga redan från början med att de var ett speciellt band. "Orchid" som är bandets debut talar inte bara om med sin titel och omslag om att detta är inte den gängse musiken som levereras. 1995 skulle man inte ge ut skivor som tog sin titel från blommor, och de skulle inte låta som den musik som spelas här. Men OPETH har ju gång efter annan visat att uthållighet och originalitet är vinnande faktorer i att skapa verkligt magisk musik. Idag låter ju OPETH helt annorlunda. Med Åkerfeldt som enveten låtskrivare gör bandet idag musik som låter ganska så annorlunda mot hur den lät i början av karriären. Ingen dålig sak om ni frågar mig. På "Sorceress" fick bandet upp ångan rejält och jag gillar fortfarande att lyssna på skivan.

Jag avslutar listan med ALICE IN CHAINS. Det här är ett band som ju har återuppstått med stor framgång. Efter det att Layne Staley dog av sitt narkotikamissbruk 2002 så hade bandet ett uppehåll tills dess att Jerry Cantrell återuppväckte bandet 2005. 2009 kom "Black Gives Way To Blue" och den fick faktiskt bra kritik. Likadant var det med "The Devil Put Dinosaurs Here" som kom 2013. En av de stora anledningarna till detta kan vara att det låter ganska så snarlikt som bandets tidiga musik. Ångesten är inte lika påtaglig, men William DuVall låter väldigt likt hädangångne Staley. Är detta en dålig sak? Nej, inte om du frågar mig.

/Martin

fredag, april 13, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 15: Islands briljanta karghet

Kära fredagskamrater!

Idag tänker jag botanisera i den karga flora som utgör Islands mer extrema musikområden, nämligen black metalscen. Här finns det mycket fina akter att upptäcka, själv har jag lallat runt som en flinande fåne på arbetsrummet hela veckan i pur lycka över att ha plöjt igenom så många hektar fantastisk metal. Spetsa öronen nu så kör vi.

ZHRINE släppte sin första fullängdare ”Unortheta” 2016 och det gjorde de alldeles rätt i för maken till kombination av dissonansdoom och snåriga melodislingor har sällan skådats. Det är fantastiskt kraftfullt och rasande.

Gillar man ULCERATE och DEATHSPELL OMEGA, och det gör man ju självfallet, så faller också ZHRINE en på läppen. Jag har valt Spewing Gloom till dagens första låt ut för att den är ett skolexempel på hur bra det kan bli när ett band till fullo bemästrar både tempoväxlingar och en allmänt motvalls livsinställning.


ALMYRKVI härnäst som även de härstammar från Reykjavík. Här blir det mer rymd och luft i musiken men rensången till trots bjuds även på ett murket elände, den här gången ur den mer uppgivna snarare än raseribetonade skolan. Det är stämningsfull och skör musik vi bjuds på i Vaporous Flame samt en stor portion av emotionellt growl som ledstjärna. ALMYRKVI är ett ledset band helt enkelt, det råder det inga tvivel om. 




MISÞYRMING är det isländska ordet för att bli kasst behandlad och man kan ju nästan gissa sig till att det finns ett visst mått av erfarenhet i ämnet när man lyssnar på Hof. Hof är nämligen förutom att vara namnet på en ganska rimlig öl en alldeles fantastisk låt som är bandets bidrag på spliten med landsmännen SINMARA. De är för övrigt också är väl värda en genomlyssning. Men åter till MISÞYRMING, det finns en magnifik kyla här och ett episkt melodiskt riffarbete. Lägg till det lite rituella trummor och ett och annat skärande skrik med SILENCER-vibbar för extra njutbarhet.

NAÐRA är ett sidoprojekt till MISÞYRMING men har en ljudbild som är snäppet varmare än föregående akt och en tydlighet i produktionen som verkligen lyfter fram varje instrument. Det är samtidigt rått och har en omistlig old school-känsla. Bara plus säger jag. Låt fyra blir således Sár från fullängdaren som släpptes 2016 -  ”Allir Vegir Til Glötunar” (alla vägar bär inte till Rom utan till Glötunar?)


Som sista band ut har jag valt WORMLUST. Att lyssna på WORMLUST för första gången är att bli överraskad, manglad, förvånad och glad. Det här är experimentellt och snårigt men samtidigt otroligt bra och framför allt nyskapande. I mixern har lagts en matta av atmosfärisk black, lite pigsqueels, ett par grabbnävar skumma tempoväxlingar och allmänt kaos och detta blir i slutänden till en alldeles fulländad puré av krossande undergrounds-black. Sex Augu, Tolf Stjornur är en prick tio minuter lång episk och grym resa i alldeles fantastiska jaktmarker. Bara att ge sig hän!

Med detta tager vi en välförtjänt helg. På återseende.

/Susanne


Fredagslistan 2018, vecka 15: Islands briljanta karghet

Featured Post

Fredagslistan 2018, vecka 21: Our Place of Worship is Silence - With Inexorable Suffering

När OUR PLACE OF WORSHIP IS SILENCE dök upp som tips i min Spotifylista satt jag redo med låtbytartummen i högsta hugg. Bandnamnet kände...

Populära inlägg