fredag, januari 12, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 2: Förväntade höjdpunkter

Gott folk!

Hoppas att ni har haft fina helger, och känner er någorlunda tillfreds med tillvaron. För egen del jobbade jag min första jobbdag på två veckor i tisdags. Efter en myckenhet av både dryck, mat och idogt lekande med barnen (som förvandlade hela lägenheten till en krevad av lego, leklera och Pippi Långstrumpprylar) så kändes det både en smula märkligt men också skönt att komma tillbaka till biblioteket.

2018 har redan bjudit på minst ett släpp som jag sett fram emot - WATAINs "Trident Wolf Eclipse" som jag inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om. En smula underligt - jag var helt inställd på att jag skulle tokdigga den skivan, men så har det alltså inte blivit. Än i alla fall.

Desto fler skivor som jag ser fram emot finns det dock, och det är lämpligt nog temat för veckans lista. Faktum är att det blir sjunde året vi kör Fredagslistor. Är ni beredda?

Vi kör!

Österrikiska HARAKIRI FOR THE SKY tillhörde förra årets mest njutbara upptäckter som jag gjorde på Bandcamp. Detta black metalband lirar en svårt sympatisk musik med post-metalninslag. Fortfarande inte lyckats uttyda exakt vad detta betyder, men bra är det i alla fall. Kommande skivan "Arson" släpps den 16 februari, och är nog en av de skivor jag ser mest fram emot under 2018. Jag baserar denna grava längtan helt på magiska "III: Trauma" som kom 2016. Den skivan var helt späckad med känsla av det vackert dystra slaget, och jag föll som klubbad av doftljus. Ska jag gå på hur smakprovet You Are The Scars låter så kommer skivan att bjuda på mer av samma saker. Vilket verkligen inte är något dåligt om ni frågar mig.


OCEANS OF SLUMBER släppte 2016 "Winter" och jag tyckte så mycket om den skivan att jag satte den på min årsbästalista det året. Det här från Texas bördiga bandet imponerade med sin mörka och stundtals episkt mättade progressiva metal, och jag har ingen anledning att tro att kommande "The Banished Heart" kommer att vara sämre. Smakprovet The Decay Of Disregard är så ljuvligt mörkt och känslosamt hemsökande att jag, faktiskt, blir lite till mig i trasorna. Det jag mest gillar med OCEANS OF SLUMBER är att de hämtar in disparata influenser från en mängd olika håll och gör något eget av dessa. Här samsas med självklarhet blastbeats med skira toner och brutala partier med gastkramande sång med nästan trevande tonanslag. Jag gillar det svårt.


TRIBULATION är inte bara ett svårt sympatiskt gäng att prata med, de gör dessutom finfin musik. Jag har haft ett något pendlande förhållande till bandets musik, och hakade exempelvis inte alls på hypen av senaste hårt hyllade "The Children Of The Night" när den var som mest i ropet. Idag tycker jag att det är en bra skiva, men jag gillar "The Formulas Of Death" mer. Kommande skivan "Down Below" ser jag fram emot däremot då smakproven som dykt upp är riktigt sympatiska. Jag uppskattar att bandet tycks gå i en inrikting som verkar stavas enkelhet och driv. I alla fall om jag ska dra växlar på hur The Lament låter. Det är en förrädiskt enkel låt, men satans effektiv där nye trummisen Oscar Leander (ex-DEATHSTAR) bjuder på stabilt spel.



GOOD TIGER har jag med av en enda anledning: Alex Rudinger är trummis i bandet. Denne trumfantom har lagt upp en stadig ström av veritabelt slagverksgodis på sin YouTubekanal under ett antal år nu. Jag har suttit likt en stenad fåne och bara häpnat över hans lir. Han har dessutom hunnit vara med i THE FACELESS, REVOCATION och FLESHWROUGHT bland annat. GOOD TIGERs musik är kanske lite för strömlinjeformad för en del av er, men jag tycker att den gör jobbet för mig i alla fall.




Norska IN VAIN släppte 2013 "Aenigma" som jag uppskattade hårt. Det här är progressiv döds som får hjärnbarken och hjärtat att slå små volter av ysterhet. Det episka anslaget i framför allt gitarrarbetet är något som jag taggar igång lite extra på. Om jag ska gå på hur Seekers Of The Truth låter så kommer hela "Currents" som kommande skivan heter att vara en rent magnifik skiva. I vanlig ordning blandar IN VAIN in symfoniska element. Inte alla som uppskattar detta, men IN VAIN har alltid varit skickliga på att visa viss återhållsamhet i mäktigheten. Så även här, då framför allt slutet av låten visserligen är synnerligen episk, men utan att hänfalla åt DIMMU BORGIR-artade excesser.




Första Fredagslistan för 2018 gott folk! Hoppas att ni tycker den är lika njutbar som jag tyckte att det var att göra den.

/Martin

fredag, december 22, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 51: Sista nomineringsomgången!

Gott folk!

Visst är det märkligt hur tiden bara springer iväg? Jag tänkte att det kommer ju hinnas med hur mycket listskapande som helst innan julen infaller, men när jag sitter och skriver detta så är det tre dagar kvar till julafton, och jag har två dagar kvar att arbeta innan jag tar lite ledigt. För Susanne som skulle ha gjort denna veckans lista går tiden lite mer långsamt. Den har en tendens att göra det när man åker på ett helvetesvirus, så därför får ni hålla tillgodo med en lista från mig även denna vecka. Jag tänker ta i med en dräpande lång lista med baserad på de skivor som jag har kvar att nominera till årsbästalistan för 2017. Är ni beredda?

Vi kör!

"Curse Of Conception" - SPIRIT ADRIFT

En no-brainer att ta med den här skivan, då den håller samma standard som debutskivan "Chained To Oblivion" från 2016. SPIRIT ADRIFT är det enda bandet som har släppt skivor som har blivit nominerade två år i rad. Min kärlek till det här moderna doom-bandet har i alla fall befästs så till den milda grad att jag innerligen hoppas att bandbokare på vår sida Atlanten inser hur bra detta är och ser till att vi får chansen att se Nate Garrett med kompanjoner på en scen något närmre än bandets hemmaland USA.


"Malina" - LEPROUS

Snyggt, progressivt, episkt. Tre adverb som fångar hur LEPROUS låter på "Malina". Jag inser fullt ut att detta är musik som inte är för alla - den är polerad ganska mycket, men här finns en innerlig kärna till bredden fylld av känslor - men för oss som inte räds väl producerad musik så är detta ren öronmumma. Jag lyssnade oerhört intensivt på den här skivan när den släpptes i augusti, och har återvänt till den med stigande frekvens under hösten. Varje gång upptäcker jag nåt nytt som jag gillar med skivan!


"Nightbringers" - THE BLACK DAHLIA MURDER

Ett av planetens mest sympatiska band. "Nightbringers" är en skiva som är klassisk TBDM - med en nytändning som fick mig att sätta en betygsåtta när jag recenserade skivan på WeRock. Ystert gitarrspel, fina melodier, och en vokal insats av Trevor Strnad är tre ingredienser som gör "Nightbringers" till en fint sjudande stuvning. Det jag tycker är det bästa med TBDM är att de alltid är väldigt underhållande att lyssna på - det finns en lekfullhet i öset som är svår att få till när det gäller dödsmetall.


"The Rabbit Hole" - THE GREAT DISCORD

Den här skivan har något så pass unikt som ett relevant intro! Dimman är en hemsökande och vacker låt som på ett lysande sätt inleder en lika pretentiös som levererande skiva. THE GREAT DISCORD visar att "Duende" som kom för två år sedan inte var en engångsgrej i fråga om förträfflighet - det här är ett av de mest intressanta banden i landet om ni frågar mig. Fia Kempes röst är en stor del i det - mångsidig och i det närmaste oavbrutet intressant levererar hon en dräpande insats genomgående på "The Rabbit Hole". Kolla in den.


"Urn" - NE OBLIVISCARIS

Från första lyssningen av "Urn" kände jag direkt att NE OBLIVISCARIS var tillbaka med kraft. Jag tappade intresset något med föregångsskivan "Citadel" som kom 2014 efter det att jag helt förbehållslöst fallit för debuten "Portal of I" från 2012. Gillar du progressiv metal så har du förmodligen koll på det här gänget - gillar du inte den här typen av musik så kommer du inte att gilla den formliga explosion av finlir som kännetecknar hela NE OBLIVISCARIS identitet. Du kommer sannolikt att hata "Urn". För oss andra är detta magiskt.


"Strength In Numbers"  - THE HAUNTED

Vi älgar över till THE HAUNTEDs sida av verkligheten. Så långt ifrån finlir som det går att komma? Nja - jag tror säkert att THE HAUNTED vill spela bra, men graden av meckighet är jämfört med föregående band är ju inte densamma. "Strength In Numbers" är en skiva som är djupt sympatisk, den känns lika bra som att återse en gammal vän. Jag är innerligt tacksam för att THE HAUNTED motbevisar mig med att fortfarande göra skivor som känns kul att lyssna på. Att det sen inte är så värst nydanande stör jag mig inte speciellt på, haha!

"Out Of The Voiceless Grave" - THE LURKING FEAR

Tomas Lindberg fortsätter sin strävan efter att vara den mest inspelade death metalsångaren i hela världen. Och Adrian Erlandsson fortsätter att trumma på kvalitetsskivor från 2017. Det här hade kunnat bli hur fattigt som helst, men alla projekt som Lindberg är med i har en innerlig känsla av hängivenhet som är omöjlig att stå emot. Ytterligare en dödsmetallskiva? Inte en chans - detta är så fruktansvärt bra att det sannerligen inte går att avfärda som en alibiskiva från namnkunnigt folk inom den svenska scenen. Jag längtar redan efter mer!

"In Becoming A Ghost" - THE FACELESS

Att THE FACELESS en kommer ut med en skiva kan inte ses som något annat än en triumf. Det hade nästan blivit ett skämt att det snart skulle komma nytt material från ett band som byter medlemmar oftare än andra byter strumpor. Men ryktena visade sig stämma - "In Becoming A Ghost" är dessutom en riktigt bra och udda skruvad skiva. Det finns rikligt med progressiva inslag, symfoniska inslag (kolla bara in Digging The Grave som har klassiska instrument som valthorn och flöjtsolo!) men ändå bibehållen hemmavist i den tekniska dödsmetallen. Intressant så det förslår!

Där har ni det gott folk. En lista på närmre 6 timmar riktigt bra musik! Jag vill passa på att tacka för i år - 2017 har varit ett intressant musikår på många sätt - och för att ni har följt bloggen även detta år. Vi kommer tillbaka 2018 - såklart - och ser fram emot att få tipsa er om mer musik. God jul och gott nytt år!

/Martin

fredag, december 15, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Gott folk!

Jag bryter av lite från våra senaste fredagslistor med årsbästalistenomineringar och kör en lista på temat vinter! Tidigare i veckan kom det faktiskt lite snö här i Helsingborg, men oftast ser den skånska vintern ut som på bilden till vänster. Kanske ackompanjerat med lite regn med snö i.

I vilket fall -

vi kör!


SAVATAGE brukar dyka upp här på bloggen i ojämna intervall. Det finns något djupt sympatiskt med det här bandet som gör att jag återvänder till det gång på gång. Jag har hämtat ett spår från bandets samlingsplatta "Return to Wacken" som kom 2015 då bandet hade varit återaktiverat sedan 2014. Dead Winter Dead är titellåten från plattan med samma namn från 1995, ett år då jag inte hade en aning om bandet existens. Det är klassisk SAVATAGE om ni frågar mig - melodiskt med pondus och fint lir.

Vi älgar över till Finland och STRATOVARIUS som jag tror gör sin debut här på bloggen överhuvudtaget! Winter Skies är en väldigt återhållsam låt i långsamt tempo som jag tycker är väldigt behaglig att lyssna på! Fint pianospel av Jens Johansson dessutom. Ja, det är den Jens Johansson (son till legendariske jazzpianisten Jan Johansson och bror till Anders Johansson som lirat med HAMMERFALL och Yngwie).

Norska 1349 har karvat ut sig en fin plats inom black metal - vi har skrivit om bandet flertalet gånger av en anledning - och det var trevligt att återkoppla till bandet måste jag säga. Internal Winter är en fin dänga med både magiska melodiska inslag och fett röj. Kan behövas efter två ganska lugna låtar eller hur? Precis.


Det hade ju varit i det närmaste tjänstefel att inte ha med BORKNAGAR i den här listan. Jag har valt titellåten från magiska "Winter Thrice" från förra året. Satan vilken bra skiva det är! De senaste åren har min vurm för det här bandet bara ökat, och när de släppte - helt mirakulöst egentligen efter fallolyckor och annat elände - en sådan magisk skiva som "Winter Thrice" ja, då kanske ni kan ursäkta att jag blir lite till mig i trasorna?

Jag släpper på alla bromsar och dönar på med trippelvinter. Av WINTERSUN från skivan "Wintersun" har jag valt låten Winter Madness som inte handlar om att åka pulka på hälsofarligt vis. Detta är ju yster musik som är väldigt svår att värja sig emot. Det går undan, men med bibehållen melodiositet. Att WINTERSUN tar i med framför allt gitarrspelet, ja det kan man betrakta som en julklapp. Eller inte, haha!

/Martin

fredag, december 08, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 49: Best of the best 2



Goddagens!


Fredagen är åter över oss och med den kommer fredagslistan. Jag tänker fortsätta på den redan inkörda vägen som stavas årsbästa 2017 med ytterligare fem riktiga stänkare till plattor. Med andra ord, dags för Best of the best 2!



CLOAK - "To Venomous Depths"
Det här är en skiva jag hela tiden återvänder till. Sanslöst svängig, tung som bly men samtidigt lättlyssnad. Det här är stampa takten-svartmetall utan krusiduller vars egentligen enda eventuella moln på horisonten skulle kunna vara att det är omedelbart och inte bjuder på några djupare meta-bottnar som kommer fram med fler lyssningar. Men det är ju heller inte alltid man vill ha det. Det här är en riktig liten pärla till skiva!



SPECTRAL VOICE - "Erroded Corridors of Unbeing"

Vi kliver sedermera ner i mörkret och besöker SPECTRAL VOICE för en dos doomig dödsmetall deluxe. Det här är bandet som ger begreppet murken ett ansikte! Att lyssna på alstret "Erroded Corridors of Unbeing" är som att gå in i en icke upplyst jordkällare, känna lukten av ruttnat virke, treva efter en strömbrytare och plötsligt få ett rejält spindelnät i ansiktet. Spöklikt, glåmigt, dystert och förstås - fruktansvärt bra!



GOATWHORE - "Vengeful Ascension"

Jag har alltid tyckt att GOATWHORE är ett mer än lovligt lökigt bandnamn, det ska medges. När "Vengeful Ascension" släpptes var jag nyfiken men inte överentusiastisk. Vid första genomlyssningen blev jag dock förälskad. Hänförd. Totalglad. Ljudet är matigt och varmt, tempot svängigt och stämningen familjär. GOATWHORE låter på den här skivan ungefär som ett PANTERA som plötsligt börjat dyrka Satan. Inte illa! 



DYING FETUS - "Wrong One to Fuck With"

För ett par månader sedan kom Martin in på arbetsrummet yster som en kalv på grönbete och upplyste mig om skivan ” Wrong One to Fuck With" och att jag borde lyssna på den nu och med detsamma. Det är helt klart ett av de bästa tips jag fått under hela året! Satan vilken episk skiva detta är! DYING FETUS är ett brutaldödsband att räkna med sedan länge men frågan är om inte detta är det allra bästa de fått ur sig någonsin. Renset står som spön i backen, musiken är snabb något så djävulskt och growlet kan i sanning få döda att resa sig upp ur den eviga vilan. Hurra!


PALLBEARER - "Heartless"


Slutligen mot Mount Doom! PALLBEARER formligen krossar ens hjärta med oändligt vackra och skirt doomiga skivan “Heartless” som är gruppens tredje fullängdare. Soundet har blivit klarare och luftigare än vad det varit på tidigare släpp men utan att för den delen tappa i tyngd. Texterna andas hopp och förtvivlan, brustna drömmar, hjärta/smärta och saker som aldrig blev av. Deras musik har beskrivits som ”funeral with a dash of hope” och det är precis så det låter. Skicka näsdukarna!


Med detta tar vi helg! På återseende.


/Susanne


 Fredagslistan 2017, vecka 49: Best of the best 2


fredag, december 01, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 48: Nominerade till årsbästalistan 2017 mark III

Gott folk!

Jag fortsätter skoningslöst med att köra vidare med fredagslistor på temat nominerade till årsbästalistan 2017 - här kommer fem matiga skivor med extra skruv som jag tycker är väldigt värda att kolla in.

Vi kör!

"Do Not Deviate" av REPLACIRE

Vänner av teknisk dödsmetall kanske kommer ihåg att jag har tipsat om den här skivan i ett av mina tekniska tisdagstips? Det här bandet från Boston gör så mycket rätt på den här skivan att jag redan efter första lyssningen kände att "Do Not Deviate" mycket väl skulle kunna hamna på en årsbästalista för egen del. Som alla bra tekniska dödsmetallband så lirar REPLACIRE ledigt loss på ett minst sagt imponerande sätt - men låtmaterialet håller väldigt hög klass. De hamnar alltså inte alls på teknikalitet för teknikalitetens skull skalan, vilket ju ack så många andra band inom denna subgenre gör.

"Disgust" av THE ARSON PROJECT

Grindcore är ju en genre som ligger mig varmt om hjärtat, så därför blir jag lite extra glad när det kommer nytt, riktigt bra material från Sverige. THE ARSON PROJECT har tagit god tid på sig att snickra ihop "Disgust" som faktiskt är bandets debut. Bandet bildades 2005. Jag hoppas verkligen att de inte tar lika lång tid på sig med att få ut skiva nummer två, för det jag hör på den här skivan ger onekligen mersmak. Produktionen är rent magiskt bra - tjock och härlig utan att förlora skärpa i den minst sagt sliriga grindcore som det här bandet lirar. Det saknas visserligen inte inslag av tungt sväng, men fokus ligger på att lira snabbt och argt.

"Ghost Mile" av VOYAGER

Vi växlar spår helt och hållet och ger oss över till progressiva VOYAGER från Perth i Australien. Jag blev varse om det här bandet via Torbjörn Lien, den norske serietecknaren som gjorde en fredagslista åt oss för ett tag sedan, och då han och jag delar en hel del musikaliska referensramar så trodde jag nog att jag kanske skulle gilla "Ghost Mile". Och det gör jag ju! Detta är ju extremt snyggt producerad progressiv musik med inslag av döds, djent och allsköns andra inslag. Jag hade inte lyssnat på skivan på ett bra tag, men när jag väl återvände till den i förra veckan så snurrade den rent oroväckande mycket.

"Poetry Of The Ill-Minded" av SHADE EMPIRE

Finska SHADE EMPIRE har jag gillat ett tag, så när "Poetry Of The Ill-Minded" kom så hoppades jag att jag skulle gilla skivan. Helt självklart var det inte - först tyckte jag att skivan var bra, men inget speciellt. Så jag lämnade den en stund. Men det fanns grejer som gjorde att jag gillade skivan så pass mycket att jag återkom till den några månader senare, och då trillade polletten verkligen ner! Detta är ju tung, överlastad musik med rikligt med symfoniska inslag. Dessutom har bandet tagit med en trumpet! Men, snälla ni, ge skivan tid - det här är en skiva som växer med varje lyssning!

"Apex" av UNLEASH THE ARCHERS

Jag avslutar listan med finfin powermetal från Kanada! Lugn, detta är inte lika tjo och tjimartad powermetal som exempelvis ALESTORM sysslar med - här finns en helt annan stadga och ett annat allvar som jag verkligen gillar. Jag skrev i min recension av skivan att Det finns en fin stadga i UNLEASH THE ARCHERS – jag känner verkligen att det här bandet vet vad det sysslar med – och det är också detta som ger det höga betyget. Erfarenheten som det här bandet har i att skriva minnesvärda låtar skiner igenom på ett fint sätt. Trots att skivan klockar in på nästan exakt en timme i speltid så känner jag att det egentligen bara är en enda låt som inte ligger på samma höga och jämna nivå som det övriga materialet. Bara det borde vara skäl nog för er att kolla in den här riktigt sympatiska skivan.

/Martin

fredag, november 24, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 47: Best of the Best 1


Fredagsvänner! Best of the Best är inte bara en karatefilm från 1989, det är även titeln på veckans fredagslista. 2017 är på upphällningen och det börjar bli dags att summera. Utan inbördes rangordning kommer därför här en uppräkning av braighet som inträffat under årets lopp. Håll en vuxen hårt i handen så börjar vi!


TOMB MOLD - "Primordial Malignity".

Dödsmetall från Kanada som är skitig såväl som rå. Galopptakten sitter där den ska, 90-talsvibben är ständigt närvarande och om någon vågar påstå att TOMB MOLD är överproducerade har den fel.

Retrokänslan till trots finns det en air av nyskapande här vilket gör att det inte känns som ännu en upprepning. Som helhet bjuder "Primordial Malignity" nämligen på crustkaos med en lite svängig jazzkänsla, en otippad men fenomenal blandning.


ANOMALIE - "Visions".

Det här är en skiva som på ett svårartat sätt borrar sig in i ens själ. ANOMALIE från Österrike sparar sannerligen inte på depressionskrutet i denna tredje fullängdare. Det är ett dystert hopkok av lika delar post-black metalmangel och neofolk vi bjuds på och eländet och de snygga melodislingorna vävs ihop likt en filt av feelgood/feelbad för de dagar då man riktigt vill gå ner sig i känsloträsket. Heja drama!


SICARIUS - "Serenade Of Slitting Throats".

Jag blev så hjärtans glad när jag hittade den här skivan! SICARIUS kommer från staterna och lirar sanslöst hård black metal som går fort som själve Satan! Rått och engagerat, melodiöst samtidigt som furiöst drivet tempomässigt.

Tremolo - check, liksmink - check, orimligt mycket nitarmband - check. Instant love!


NIGHTBRINGER - "Terra Damnata".

Vi dröjer oss kvar vid samma koncept, NIGHTBRINGER serverar en portion mäktig och arg black metal som icke heller den går av för hackor. Tekniskt skickligt utfört och med en göttig egenart som fastnar. Krusidulliga riff, väl motiverade blastbeats, lite experimentlusta på det och överlag texter med tema occultism. Svinsnyggt omslag därtill.


PRIMITIVE MAN - "Caustic".

Avslutningsvis en av årets absolut bästa sludgeplattor. "Caustic" är en mastodontuppvisning i långsamhet som jag hela tiden återvänder till. Låtarna liksom värks och ilskas fram ur bandmedlemmarna och det känns verkligen som ett personligt stycke musik. Skitigt, välgjort och fyllt av vrede. Lite rundgång på det och öronen jublar. Det är rent ut sagt ett sånt jävla bröt som PRIMITIVE MAN levererar att man blir alldeles salig!

Das was alles för idag, nu tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 47: Best of the Best 1

fredag, november 17, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk!

I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är det dags att ta fram de stora kanonerna och ösa på ännu mer - så pass att det nog kommer att bli en försvarlig mängd listor och/eller inlägg om vilka skivor som sannerligen har en rimlig chans att komma med på en topp 10! Jag tycker personligen att 2017 har känts mer svårgripbart än tidigare år. Normalt sett så har jag vid denna tid på året en hyfsad koll på vilka skivor som utkristalliserar sig som toppkandidater. Så är det inte i år - det har kommit så mycket bra, och spretande, musik att jag i det närmaste känner mig belägrad! I vilket fall,

Vi kör!

"Adversary Omnipotent" - ENFOLD DARKNESS

En verklig pärla till teknisk dödsplatta! Om ni blir avskräckta av just genretillhörigheten - bli inte det. Det här är en väldigt mångsidig och melodiskt utmanande skiva som jag lyssnat försvarliga mängder på den senaste tiden. ENFOLD DARKNESS är ett band som härstammar från countrytrakter - Nashville i Tennessee - och detta märks, hör och häpna, inte ett skit! Det är snarare så att graden av episk mäktighet som den här skivan vräker över lyssnaren, det är det inte många countryskivor som har ambitionen att göra, haha!


"Immortals" - FIREWIND

Jag byter spår radikalt. Från teknisk döds till power metal! Detta är Gus Gs band - och då vet ni kanske med er att det kommer att bli vilda löprundor på gitarrens greppbräda. Är det det enda som FIREWIND har att bjuda på undrar kanske vän av ordning? Nä! Detta är så fantastiskt medryckande (all bra power metal bör vara detta, med måtta) musik att ni förstår att jag verkligen, verkligen gillar det jag hör på "Immortals".



"Olm" - HADAL MAW

Jag har tipsat om det här australiensiska bandet i ett av mina tekniska tisdagstips för ganska så länge sedan. "Olm" är en skiva som har verkligt hemsökande gitarrarbete och rikligt med atmosfär. Jag tycker alltid att det är intressant att höra band från just Australien eller Nya Zeeland som lirar musik med ordentligt med tuggmotstånd (se ULCERATE), som ser till att belöningen blir desto större när polletten trillar ner! Detta lyckas sannerligen HADAL MAW med på "Olm".


"IV" - SPIDERGAWD

Både jag och Susanne har fallit för det här brutalsvängiga norska band som visserligen inte är det hårdaste ni kommer att höra någonsin, men dra åt helvete vilket galet driv det finns i det här bandet! Klassiskt rockhantverk med mycket självförtroende och verkligt fint gitarrarbete finns det gott om på den här skivan som har fått mig att stampa takten så till den milda grad att jag trillat ur stolen här på jobbet!





"Aathma" - PERSEFONE

Den här skivan var den mest efterlängtade skivan för mig personligen. Har ni följt bloggen ett tag, eller mina skriverier på WeRock, så vet ni att jag verkligen älskar det här bandet från Andorra. Att kunna konstatera att "Aathma" är en riktigt stark skiva är väldigt befriande - efter den mästerliga uppvisning som "Spiritual Migration" stod för var jag rejält nervös för om "Aathma" skulle hålla måttet. Det gör den, med råge!



/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2018, vecka 2: Förväntade höjdpunkter

Gott folk! Hoppas att ni har haft fina helger, och känner er någorlunda tillfreds med tillvaron. För egen del jobbade jag min första jobbd...

Populära inlägg