Fredagslistan 2025, vecka 26: Malmö och det hemliga bandet

Ikväll (fredag den 27 juni) ställer sig ett i skrivande stund hemligt band på Plan Bs största scen. Av kontraktsskäl hålls namnet hemligt fram till scentid, och med ett facilt biljettpris är konserten nästan slutsåld. Såklart har ryktesspridningen och spekulationer gått varma, i synnerhet sedan ett visst band ska ha försagt sig från scenen på Copenhell förra helgen. Men oavsett så är här fem mer eller mindre (med betoning på mer) osannolika band jag skulle önska gå upp på Warehouse-scenen 20.30 ikväll.

LISTAN HITTAR NI HÄR! 

 

1. IMMOLATION ("Fall from a high place", Close to a World Below 2000). Efter en spelning med New Yorks bästa dödsband för en massa år sedan kommenterade en rutinerad rockskribent att "det här kan man göra varje vecka". Jag kan bara hålla med, om så bara för att få se Russ Dolans hårsvall.

 2.  ABSU ("Those of the Void will re-enter", Absu 2009). Nu är ju Proscriptor och gänget bokade till höstens Abyss-festival i Göteborg så den som väntar på Texas mesta metalockultister behöver inte bli besvikna ikväll. Den största besvikelsen är väl att Proscriptor inte längre kör både sång och trummor, men åldern tar väl ut sin rätt. 

 3. BOLT THROWER ("Laid to waste", Mercenary 1998). Detta är en återförening jag skulle kunna, om inte mörda eller dö, så åtminstone hamna i slagsmål för. Kommer ju inte hända, eftersom det faktiskt finns ett fåtal musiker med principer kvar och låter det förflutna vara det förflutna, men man får väl drömma. Att jag skippade deras spelning på Mejeriet när det nu var är något jag ångrar bittert!

 

4. RITES OF THY DEGRINGOLADE ("The blade philosophical", The Blade Philosophical 2018). Man kan också drömma om en marknadsföringskampanj som lurar närmare 700 skånska hårdrockare att betala en hundring för ett band max ett tjog långhår i häradet skulle resa sig ur läsfåtöljen för. På tal om ockult lagda trummis-sångare från Nordamerika.

 

5. BLASPHEMY ("Ritual", Fallen Angel of Doom 1991). Ja hur mäktigt hade inte det här varit? War metal ground zero, OG black metal skinheads live on stage på Norra Gränges. Har de spelat i Sverige mer än en gång ens? Kommer det någonsin ske igen? Knappast. Men drömma går ju som sagt. 

 

Ses vi i moshen? Helg tar vi oavsett!

/Andreas 

Fredagslistan (på måndag), nästan vecka 25 (26, nåväl): Neue Deutsche Härte, teil fünf: EISBRECHER!

 Bättre sent än aldrig, eller det förtäljer jag mig själv åtminstone. Midsommarveckan spenderades i norra härader med släkt som inte besökts på mer än 10 år. Diverse förfriskningar, på tok för många Bluey-avsnitt och 90-tals action-thrillers. Dopp i älv (måste varit 5 grader i vattnet, vissa kroppsdelar har ännu inte tinat), ett antal glassbåtar och grillat renkött. Mycket fint.

“Jaja, vi färdigställer listan på söndag”, tänker jag, “Det kommer gå huuur bra som helst”. Detta då innan jag sattes i en flygande sillburk till propellerplan, komplett med alla luftgropar och turbulens man kan hoppas på. Halleda. Men jag överlevde åtminstone, flygsjuk och vimmelkantig.

Nog med svammel, låt oss avsluta serien om Neue Deutsche Härte, om än långt ifrån på topp som ni snart kommer bli varse.

De som hängt med i serien minns möjligtvis att sångaren Alexander Wesselsky och gitarristen Noel Pix lämnade Megaherz runt 2003. Ett väldigt bra beslut för Megaherz som under 90-talet enbart släppt trött och tjatig medioker tysk industri metal inspirerad av Clawfinger. Deras släpp blev omedelbart bättre efter uppbrottet och har hållit sig starka och roliga sen dess, åtminstone i min åsikt. 6 självproducerade skivor med varierad musik utan att tappa sitt sound.

Den naturliga slutsatsen borde ju vara att det var Wesselsky och Pix som gjorde musiken så jävla tråkig. Jag kan efter timmar av att ha lyssnat på deras senare alster under namnet Eisbrecher bekräfta att ja, de suger verkligen. De har släppt nio skivor under denna tid och jag klarade av att lyssna på 5 i helhet innan jag fick se mig besegrad och bara skumma igenom de sista 4. Sinnesslö, enformig, fantasilös. Jag kan fortsätta i oändlighet.

Av 120 låtar är det enbart en jag verkligen tycker om, Verrückt som jag dessutom hört förr. Jämfört med Megaherz där jag har lyssnat av egen fri vilja (jag vet, det är helt otroligt) på allt efter 2003 eller OOMPH! där jag av 190 behållit ungefär 60. Eisbrecher ska ändå, till siffrorna sett, vara näst eller tredje störst av riktiga NDH-band (Unheiligs rena poprock räknas fan inte och inte heller Till Lindemanns soloprojekt som är större än Megaherz, OOMPH! och Eisbrecher sammanlagt.) men så har ju aldrig kommersiell framgång varit ett tecken på kvalitet. 

Med facit i hand skulle jag rangordna banden från bäst till sämst:

Megaherz efter 2003

OOMPH!

Stahlhammer

Megaherz innan 2003

Eisbrecher

Unheilig diskvalificerad. Alla av dem underdåniga Rammstein. 

Short and sweet, eller mestadels bara bitter men det är ju inte mitt fel att Eisbrecher suger. Det är möjligt att jag återvänder till NDH i framtiden, jag fick väldigt många tips på andra grupper från vänner och bekanta. En sista kommentar om alla banden jag lyssnat igenom är att ingen av dem har en lika stark visuell sida som Rammstein, OOMPH! är väl de som kom närmst. Det gäller både liveclip och de fåtal musikvideor jag sett. 

Nästa projekt blir 3-4 listor dedikerade till Rush och hela deras katalog, en grupp jag alltid respekterat men aldrig djupdykt i. Spännande!

Auf wiedersehen/

Der junge und immer noch luftkranke Herr B

Här hittar ni listan!

Fredagslistan 2025, vecka 24: Nytt och notervärt

 Gott folk! 

Snart har halva året gått, och det har i alla fall för min del börjat fladdra i skallen om vilka skivor som kanske, möjligtvis kan hamna på en årsbästalista. Jag märker att jag har grävt ner mig mer i enstaka skivor som har satt sig som hammaren mot städet och bitit sig fast med emfas. Minst en sådan skiva har jag en låt med i veckans lista som i vanlig oregelbunden ordning avhandlar nyare musik som jag tycker är värda både er tid och uppmärksamhet. 

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, och här om ni föredrar YouTube. 

Kamrater, vi kör!

KATATONIA har en ny platta ute. Jag är inget jättefan av bandet, men lyssnar alltid på bandet numera. Med den episkt långa titeln "Nightmares As Extensions Of The Waking State" och ett, tydligen, uppslitande bråk mellan Renkse och Nyström är det kanske inte så konstigt att bandet låter om möjligt ännu ledsnare än innan? Jag gillar detta till stora delar, och framför allt gillar jag låten Lilac utav bara helvete. Fantastiskt trumspel och glödande gitarrspel gör att låten är en ren njutning från början till slut. 

Åtta års väntan - jag gissar att det var fler än jag som gladde sig åt att THE HAUNTED äntligen kom med nytt material? Tänkte väl det. "Songs Of Last Resort" låter exakt som jag vill att bandet ska låta. Närmast obarmhärtigt matande av tvåtakt, riffen som ångar och frustar av downstrokefrenesi och Aro som gastar som en galt. Jag valde Death To The Crown, men hade kunnat välja i stort sett vilken låt som helst. 

När 2025 sammanfattas så kommer den skiva jag lyssnat mest på nog vara "Skeletá". Den är så lättsmält - och då använder jag det ordet i betydelsen att den mättar och tillfredsställer på ett mycket sympatiskt sätt. Det finns bara en enda rejält dålig låt - och det beror inte på musiken, utan mycket ostig text i Missilia Amori som jag spolat förbi varenda gång sedan jag lyssnade på den första gången. I övrigt är skivan löjligt underhållande. Jag har valt Satanized för den svänger fint, jag älskar övergången från hi-hat till ride i refrängen och riffet som kommer efter refrängen har fått mig att nicka förnöjt varje gång jag lyssnat på låten. 

Från Toronto i Kanada kommer WITCHROT. Jag snubblade över bandet ganska nyligen och blev lite lätt till mig. Det är tungt svängande sludgig doom för hela pengen. Såklart med oerhört vass och hemsökande sång från Lea Alysandra Reto. Jag har tagit Tomstoned från bandets senaste platta "Soul Cellar". 

    WALG från Groningen i Nederländerna är en duo som "bara" spelar in plattor, inga konserter, turnéer för att konstra till det eller dra fokus från att skriva musik som, tydligen, har hållit en vansinnigt hög nivå på alla plattor bandet släppt. De ligger inte på latsidan heller. Bandet bildades 2021, och har släppt en platta per år sedan dess, ruggigt hög arbetsmoral måste man ju säga. Melodisk black metal är genren, och satan vad bra Robert K och Yorick K är på att skriva musik som berör. Den emotionella tyngden finns där, melodierna än mer så. Jag har blivit försatt i lyriskt stadium mest hela tiden när jag lyssnat på senaste plattan "V" som kom i slutet av maj. 

Folks, vi tar helg på det!

/Martin