fredag, oktober 31, 2014

Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

Godmorgon!

Ni vet de där kedjebreven som med regelbundenhet brukar cirkulera på Facebook av typen nämn 10 böcker/gosedjur/båtar/filmer som har följt med dig under din levnads bana? Normalt sett avskyr jag dylika grejer, inte för att det skulle saknas innehåll att fylla kategorierna med - utan snarare för mycket! Jag menar, jag är bibliotekarie - hur i hela Hurva ska jag kunna begränsa mig till 10 böcker? Eller 20? eller 100?

Varför har jag då valt att göra en fredagslista på temat 10 definierande skivor? Jo, för att när Fredrik Sandberg gör det, då kan jag göra det också. När mannen dessutom har den goda smaken att tagga mig i  inlägget på FB, samt att han i och med att han själv gjort listan har återaktiverat sin blogg, plus återtagit sin plats i Werock.se skribentstab - ja då anser jag mig inte bara tvungen, utan även glad och hedrad. 

Jag kan i det närmaste garantera er att ni känner igen samtliga bandnamn på denna lista - det är så kallade household names rakt över hela linjen. De har dykt upp i fredagslistor flera gånger. Jag har försökt att välja lite mer udda låtval från varje skiva eftersom det rör sig om mer än lovligt välsäljande och/eller välkända alster.

Vi kör.

Otroligt förväntat förstaval, eller hur? Nä, precis - hahaha! Alltså, detta är skivan som startade hela denna bloggen i mars 2006. En skiva som var den absolut första egna metalskivan jag köpte. På Domus i Karlskrona. Ni fattar att loppet var kört sen eller hur? Jag hade ingen aning att det var ett klassiskt verk jag köpt - jag gick bara igång på omslaget. Det brukar sägas att skivan bara innehåller två aningens svagare låtar, Invaders och Gangland i ett annars kompakt kvalitetsmässigt låtsjok som få andra band kan toppa. Jag har valt Children Of The Damned. Det är en ganska sällsynt låt i bandets låtlistor. Jag har aldrig själv hört den spelas. Fortfarande med mer än 25 år på nacken är "The Number Of The Beast" en skiva som jag lyssnar på minst ett par gånger om året.

Många minns säkert första gången man lyssnade på "Reign In Blood", och även för mig var det den skivan jag hörde först ur SLAYERs diskografi. Ett halvkasst kassettband var mediet och ändå fattade man att detta var något verkligt unikt. Den skivan i all ära - för mig personligen är "Seasons In The Abyss" skivan där bandet fick allt att klaffa. En perfekt mix mellan höghastighetslir och tyngd. Det är, fortfarande, helt ofattbart bra musik. Jag vågar mig nog på att säga att detta är en skiva som jag starkt hade övervägt att ta med mig till en öde ö. Här är det ett förväntat låtval - Spirit In Black som jag har haft med på flera fredagslistor. För mig representerar den allt som är bra med SLAYER: klockrena riff, ett lika brutalt som lekfullt lir från Lombardo och ett byte till tvåtakt vid 2:14 som fortfarande så många lyssningar senare ofta får mig gråtfärdig av glädje som vid första lyssningen.

1992 började jag gymnasiet i Karlskrona. Samma år släppte, utan några som helst kopplingar till min skolgång, DREAM THEATER sitt andra album, som fortfarande är deras mest säljande och som bjöd på nye sångarens James LaBries röst. Jag hörde Pull Me Under på radion i ett program som jag inte kommer ihåg vad det hette (om det är någon som minns det kommentera gärna, jag är genuint intresserad) och tyckte att detta var ju helt grymt! Som musikskoleelev var jag alltid på jakt efter musik som var krånglig, och där det hemskt gärna fick höras att det var verkligt skickliga (gärna högskoleutbildade) musiker som spelade. Gärna i metalsammanhang. Ja, ni fattar - DREAM THEATER var ett band jag dyrkade sönder och samman. Skivan är sprängfylld av "hits" i den mån man kan prata om sådana i detta fall. Därför väljer jag  avslutande låten Learning To Live för den är helt jävla episk. Det är visserligen Metropolis pt. 1 också men den har vi alla hört till leda.

Utan RUSH hade inte DREAM THEATER funnits. Så är det bara. I samma program, samma kväll jag hörde Pull Me Under spelades RUSHs Limelight från "Moving Pictures". Jag gick fullständigt bananas även på denna låt. Det blev början på en förälskelse som håller i sig än idag. Jag har den största respekt för RUSHs hantverksskicklighet och med den värdighet som bandet för sig i hela sitt värv. Jag rekommenderar verkligen er att kolla in "Beyond The Lighted Stage" för ymniga bevis för detta. Limelight är den enklaste och mest lättillgängliga låten på "Moving Pictures" som i sin helhet nog får sägas vara bandets mest "mainstreamartade" skiva utan att för ett ögonblick vara dålig eller slätstruken. Den är i mitt tycke ett måste att ha i en skivsamling då den är jämn, bra och har så många otroliga låtar att man häpnar. Min inkörsport till bandet.

Jag har i en artikelserie vi körde på Werock 2010 utnämnt "Shift" till den bästa skivan som ett svenskt band har gett ut. Fortfarande är skivan extremt viktig för mig. Det var genom den jag upptäckte grindcoren på allvar- och framför allt hur otroligt bra denna är när allting klaffar. NASUM var ett band som med otrolig integritet och känsla för låtskriveri gav ut ett antal definierande plattor från egentligen första fullängdaren "Inhale/Exhale" från 1998. "Shift" blev bandets sista skiva då sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk dog i tsunamin 2004. Bandet gjorde en extremt värdig och förkrossande hård avslutningsturné 2012 med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång som jag gladde mig oerhört mycket över då jag inte såg bandet under dess aktiva fas. De bevisade då med all tydlig önskvärdhet att de fortfarande var ett av planetens starkaste liveband. Andra giget jag såg med bandet på KB i Malmö var så bra att jag rördes till tårar.

Ytterligare en skiva som släpptes 2004 var BEHEMOTHs "Demigod". Jag hörde den först i en bilstereo (Henkes bil) på väg till ett rep. Jag tyckte att det var det absolut hårdaste jag hört. Skivan blev ansvarig för att jag fick upp ögonen för vilket land Polen var på dödsmetallkartan, och även om jag tycker att bandet har presterat både bättre och sämre skivor än denna så har jag en soft-spot för "Demigod" idag. Bandet kör forfarande ofta låtar från skivan, och Slaves Shall Serve är ofta spelad. Men den är ju så bra! Det mer än lovligt salivspottande slutet i all ära, men du glade allt driv innan detta är ju fortfarande så jävla bra!



Om jag skulle nämna ett enda band som det bästa i landet skulle jag nog de flesta gånger svara OPETH. Här har vi ett band som med den största kärlek och den största integritet har gjort sig skyldiga till en räcka skivor så makalöst starka att inte många andra band kan komma med motmälen. Jag hörde låten Deliverance på en fest i Lund och blev, ja vi kan väl säga, lite lätt imponerad. Jag håller fortfarande, likt ganska många gissar jag, som en favorit i bandets låtskatt. Här samsas allt det som gör OPETH till ett verkligt stort band. Hårdheten, melankolin, det eftertänksamma anslaget, drivet, svänget. Och så har låten det absolut bästa slutet någonsin. Året efter jag hörde skivan släppte bandet "Ghost Reveries" (2005). Då var jag redan övertygad om att OPETH var ett band jag skulle lyssna på till min levnads bana var vid sitt slut.

Alla hårdrockare jag känner har ett förhållande till PANTERAs "Vulgar Display Of Power" från 1992. Jag lyssnade i stort sett sönder skivan när den kom och hade ett flera år långt uppehåll då jag alls inte lyssnade på den. Men såklart återkom jag till skivan som bjöd på, likt flertalet av bandets skivor, ett stenhårt sväng som inte många andra band kunde uppvisa. Det finns flera starka låtar på skivan (nähä?!) som ni har hört till leda. Eller inte. By Demons Be Driven är en låt som jag inte oreserverat gillade från början. När jag började lyssna på skivan blev denna dänga en otippad favorit. Öppningsriffet är ju bara så bra! Svänget i versen bättre än bra, och slutet rent fenomenalt.


 Nu ska ni få en anekdot. När det skulle lyssnas på "Kill 'em All" hemma hos en kompis 1988 (jag var tolv) så trodde vi inte att det gick att spela så snabbt som det gjordes på 45 rpm, så vi satte ner hastigheten till 33 rpm. Jag skojar inte. När vi fick reda på, flera veckor senare, att jo, skivan skulle spelas på 45 rpm blev vi lamslagna. Hur i hela helvetet kunde man spela så snabbt?! Borta är dagarna då METALLICA ansågs vara ett snabbspelande band, men då var bandet ett frustande fartmonster. Visst, bandet har bättre skivor i sin diskografi ("Re-Load" och "St. Anger" framför allt.) men den ungdomliga entusiasm som uppvisas på debutskivan går inte att stå emot. Phantom Lord är en låt jag alltid har gillat. Framför allt slutet tycker jag är synnerligen mäktigt.

Nu ska ni få höra en grej. För många var detta skivan då många ansåg att IN FLAMES började bli dåliga. För mig var "Reroute To Remain" skivan då jag föll för bandet på allvar. "Clayman" var en skiva som spelades på de flesta fester man gick på. Och alla var så fruktansvärt förtjusta i den skivan. Jag tyckte skivan var bra, men då jag hittade "Reroute To Remain" på Karlskronas Stadsbibliotek blev jag helt såld på vad jag hörde. Jag är svårt förtjust i stämmor i lager - det finns det gott om på denna skiva. Dark Signs har en refräng som jag verkligen gillar. Det finns många snygga undermelodier i den som går rakt in i hjärteroten hos mig. "Reroute To Remain" var skivan som mer än någon annan fick mig att upptäcka göteborgsmetallen, och då IN FLAMES idag är ett band jag inte lyssnar speciellt mycket på idag kommer "Reroute To Remain" alltid att vara en skiva som kommer att ha en speciell plats hos mig.

Så, där har ni det - 10 skivor som definierade vad jag lyssnar på idag. Säkerligen inte några som helst överraskningar, eller kanske några stycken, eller enbart överraskningar. Vad vet jag. Det var i alla fall kul att göra listan, haha!

Trevlig helg allihopa!

/Martin


Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 12: KRSNA-core

 År 1965 hoppade en gammal gubbe vid namn Prabhupada på båten i östra Indien och klev av densamma i New York. Där bodde han en sväng i en pa...

Populära inlägg