Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Metallbibliotekarierna ber att få tacka för att ni följt bloggen även detta år - det har varit väldigt roligt att jobba med bloggen i år, inte minst för att vi har haft många läsare. Vi tackar ödmjukast för detta, och hoppas att ni vill följa våra stollerier även under 2011.
Som en liten extrapresent att inleda nyåret med kommer här en liten lista över vad vi beställt för skivor till hårdrocksavdelningen senaste rundan:
- "Love It To Death", "Billion Dollar Babies" och "Welcome To My Nightmare" av Alice Cooper.
- "Paranoid" av BLACK SABBATH
- "In Rock" av DEEP PURPLE
- "Kiss" av KISS
- "Devils", "Angels" av 69 EYES
- "Carver City" av CKY
- "Hell Is Empty And All The Devils Are Here" av ANAAL NATHRAKH
Har ni undrat när ni får ta del av årsbästalistan? Jag kommer lägga upp den på WeRock imorgonkväll - exakt tidpunkt kan jag dessvärre inte ge, men så snart jag hunnit hem från jobbet och fått något att äta kommer arbetet att påbörjas. Kan säga nu att det är några ögonbrynshöjare till förstaplatser faktiskt.
I väntan på albumlistan får ni här i likhet med kollega Kim en minilista över årets bästa konserter.
5. TRIGGER THE BLOODSHED, KB Malmö, 22/11
Förväntningarna jag hade på bandet infriades, och trots ett halvbra ljud så trängde bandets kvaliteter verkligen fram - finstämdhet är inte dessa rensekvilibristers starka sida men i larmet framträder låtar så starka att jag golvas.
4. SLAYER, Sonisphere Prag, 19/7
Att få se The Big Four var en stor dröm som blev sann på ett gammalt flygfält utanför Prag. Att Tom Araya i det närmaste stod still och att Hannemann inte helt var med drog ner betyget, men SLAYER skåpade hem segern ändå - Lombardo på ett sinnessjukt spelhumör och en låtlista som höll stilen nästan hela vägen - där har ni nycklarna till en fantastisk konsert.
3. BETWEEN THE BURIED AND ME, Mejeriet Lund, 12/3
Att som öppnande band gå ut och köra ett set på två låtar med en total speltid på runt 25 minuter är modigt - BTBAM fick mig att imponeras av musik så sinnrik, innovativ och omvälvande att jag kände mig som täffad av en rivningskula.
2. THE FACELESS, KB Malmö, 11/1
En av årets bästa konserter skrev jag i recensionen av THE FACELESS imponerande uppvisning på KB i början av året. Teknik, ös, låtmaterial, och ett ljud att döda för drog in som en musikalisk svallvåg över mig. Det var längesedan jag blev så till mig av ett band - men den frenesi och dedikation bandet utstrålade från scen fick inverkan att jag hoppade omkring som en dopad fjortis av glädje.
1. WATAIN, KB Malmö, 29/10
Utan tvekan årets bästa konsert. Konsert känns förresten inte som rätt begrepp att använda om den i det närmaste perfekta leverans världens just nu bästa black metalband bjöd på. WATAINs uppenbarelse visade på att en konsert kan vara något makalöst när det görs på rätt sätt. En klar genomtänkt idé och en hängivenhet på elitnivå gör att WATAIN inte har några konkurrenter inom BM-scenen. De visade det med eftertryck denna kväll.
Musik är bra på det sättet att den kan verkligen lyfta livsandarna - lite håglös slog jag mig ner och fick för mig att göra en säsongslista över musik som handlar om vintern på ett eller annat sätt - och upptäckte att en bit in i letandet så började det dyka upp artister som jag inte hade förväntat mig. Och raskt blev jag lite piggare.
Helt naturligt hittades artister inom goth metal och power metalskråna - vilket jag hade förväntat mig såklart - RHAPSODY, LEAVE'S EYES, DRACONIAN bland andra - men även band som CARNIFEX, BEHEMOTH, NECROPHOBIC och såklart IMMORTAL återfinns i listan som tar er så långt bort från ljudföroreningar som julen och vintern traditionellt brukar förknippas med. Klicka på bilden så kommer ni till spellistan.
I nåt sorts fåfängt försök att förtänga att jag är på jobbet försöker jag intala mig själv att det är mesigt att ha semester i mellandagarna. Det funkar sådär kan jag säga.
Då jag föredrar ilska framför viss leda kollade jag återigen in Ralf Gyllenhammar från MUSTASCHs utbrott och hot mot Dala-Demokratens Jonas Stentäpp. Ja jösses, så fick man bekräftat att att spela bredbent åka hoj hårdrock och gasta om IFK Göteborg i detta fall leder till aggressivitet. Har ni inte sett det kan ni kolla här.
Så, nu får det vara färdiggnällt - SRF har gjort en jävulsk bokning i form av CLUTCH. Detta gäng har ett satans sväng i sitt lir som kan beskådas nedan. Tillräckligt för att jag ska köpa biljett till festivalen är det inte - hittills är det bara CLUTCH som har fått mig att hoppa till av festivalens startfält.
Med risk för att förstöra den lilla coolhet vi möjligtvis hade kvar får ni här en bild på hur vi såg ut idag kl. 15.45.01. Sekunden efter var vi våra vanliga stenhårda jag ;-)
Imorgon är det ju Lillejulafton och både Alex och jag kommer till största delen av dagen vara som det så populärt benämns, nere på golvet i biblioteket. Därför får ni en onsdagslista istället för en fredagslista denna vecka. Den utgörs av två skivor som Alex och jag har gottat oss åt mycket, så pass mycket att de har blivit omistliga.
Det är idag exakt 37 år sedan KISS spelade på en liten klubb i Queens i New York, klubben hette Coventry och var även stället som KISS spelade sin allra första konsert på nästan exakt 11 månader tidigare (då hette stället dock Popcorn). KISS spelade på Coventry flera gånger, men detta var den allra sista. 2004 hittade bandets forne manager Bill Aucoin en gammal BETA-tape och där fanns just denna konsert filmad. Kameran stod på stativ ganska långt bak i lokalen, bilden är svart/vit men för oss KISS-fans var denna info som om sjuttifemton julaftnar ägde rum samtidigt. När KISS så äntligen fann det tillrådigt att släppa konserten på DVD så visste åtminstone min lycka inga gränser.
Således, som en liten "inför-julen-party-on-wayne-party-on-garth-festivitet" sätter vi oss nu ner med glöggen i hand och avnjuter ett litet litet klubband med smink i ansiktet och taffliga exploderande trumpinnar, som ganska exakt två år senare var ett av USA´s största band och två år efter det ett av världens största. I mina ögon har de aldrig, ALDRIG, varit bättre.
Gillar man blytung metal har man förmodlingen koll på ett band som heter CANDLEMASS. Tänkte väl det. Robert har skrivit en starkt berörande recension av bandets 25-års jubileum på Debaser Medis i helgen, och även om Leif Edling med mannar inte är min kopp te då det går ack så långsamt, blir man i alla fall lite avundsjuk eftersom spelningen tydligen var episkt bra.
Och medan ni ändå är på sidan kan ni kolla in intervjun med STONEWALL NOISE ORCHESTRA från samme skribent. Den texten hittar ni här.
Hur det går med grindcoren? Jotack, skallen kokar nästan över av besinningslöst ös. I skrivande stund är två texter färdigskrivna, och jag hade tänkt hinna med några till innan deadline.
Ah, denna ypperliga julevecka... Jag tänkte skriva några rader om min ultimata julmetal, och då menar jag INTE Black-Ingvars tolkar Bing Crosby, Watain förnedrar Barbara Streisands Christmas Hits eller ens Candlemass sjunger Sigge Fürst (grym dock just DEN är!) utan metal som för min del förknippas med julen så hårt att det nästan är overkligt. Jag talar om två av varandra ganska oberoende företeelser: Iron Maidens skiva och turné 1988 och King Diamonds skiva och turné 1986.
Iron Maidens Seventh Son Of A Seventh Son är sedan länge min favoritskiva med bandet, och turnén de gjorde (Seventh Tour Of A Seventh Tour - vitsigt sa Bull) var inget annat än en estetisk fest av sällan skådat slag. Låtvalet, speciellt på englandsdelen av turnén, var fenomenalt, scenografin helt outstanding och bandet taggat som bara fan. De två låtar som sticker ut mest för min del finns nedan (från köpvideon Maiden England), men jag råder alla som inte sett den kompletta konserten att ragga tag i någon som har den och julmysa loss ordentligt.
Apropå julmys, efter att Mercyful Fate lagt ner 1985 så startade King Diamond (sångaren för den oinvigde) sitt eget band med samma namn som sig själv. Den första skivan, Fatal Portrait, är min favorit och turnén King avverkade i kölvattnet av denna satte en standard för hur otroligt bra riktig metal kunde vara 1986 (när det mesta lät som The Final Countdown). Första och andra låten på skivan tillhör Kungens absoluta toppar och det är dessa jag länkar till nedanför, inspelade i Eindhoven 1986. Förvisso lite sämre ljud än vad man kunde önska men eftersom det cirkulerar väldigt lite på video med King från de gyllene åren 86-90 så får vi vara oerhört lyckliga över det som finns! Jag råder alla intresserade att leta upp masterkopian på Eindhoven som finns i samlarkretsar där bilden är nothing short of astounding.
Jag har funderat lite på detta med solon. Inte de som finns i låtar utan de stunder då en enskild medlem ur ett band tar ett solo. Jag har börjat reta mig mer och mer på detta fenomen. Ända sedan Lars Ulrich's patetiska försök till solo på Black Album-turnén har jag börjat ifrågasätta om det ens är önskvärt med solon av musiker som är flerfaldigt bättre än dansken.
Att bli imponerad av teknik är ett ganska vanligt förekommande fenomen om man som jag har tillbringat mycket tid bakom ett trumset - allt från fenomenala slagserier till hisnande hastighet har applåderats kraftfullt. Och det är väl gott och väl, men inte ens en erkänd trummis som Inferno i BEHEMOTH får mer än en gäspning av mig när det är dags att spela solo - och då är BEHEMOTH ett av mina absoluta favoritband och Inferno en pugilist av rang.
Likadant är det med alla dessa gitarrister som i tid och otid skall bända loss för allt var tygen håller - och detta inom en musikgenre som metal där det inte direkt är tunnsått med solon i låtarna till att börja med - för att ytterligare hamra in det instrumentet som i allra högsta grad förknippas med metal. Som om det skulle behövas.
Jag tycker helt enkelt att det är bättre att bandet spelar ytterligare en låt istället för att öda tid på att ge enskilda medlemmar chansen att spela solo - för det som egentligen borde imponera mer är att spela solon i en låt tillsammans med de andra medlemmarna i bandet. Det imponerar mycket mer än en skogstokig gitarrist/basist/trummis som lirar loss på egen hand. För på det stora hela så är och förblir musik för mig en kollektiv sysselsättning där summan av medlemmarna alltid kommer att vara större en det gäng individer som utgör ett band.
Fredagslistan denna veckan är snedfördelad - jag har lyssnat på en rent vansinnig mängd musik medan Alex har valt att fokusera på två plattor. Varav den ena inte finns på Spotify. Jag började veckans lyssnande med superhypade GHOST. Levde de upp till hypen? Såklart inte - det är sällan ett band gör det. I år kan jag bara säga med övertygelse att ett band har gjort det och det är WATAIN med "Lawless Darkness".
Efter GHOSTs visserligen svängiga musik kände jag att det behövdes lite beprövade kort - så det blev lite SLAYER och MELECHESH. Sen tog, i stort sett, grindcoren över helt för resten av veckan, haha!
Fick en lika sjuk som rolig idé - nästa recensionsrunda som då gäller texter som publiceras i januari på WeRock och Metal Covenant - kommer jag bara recensera grindcore. Jo, det är fullt rimligt. Och roligt.
Här får ni ett tips på ett band som vet hur man ska dra den brutala slipsten som kallas grindcore - MAGNICIDE. Jösses vilket ös!
Vissa band vill man tipsa lite extra om - som exempelvis brittiska AGELESS OBLIVION. Vi pratar progressiv death metal så det bara stänker om det, men tänk inte OPETH för allt i världen - AGELESS OBLIVION spelar i en mycket mer aggressiv skola.
Bandet släpper sitt debutalbum "Temples Of Trancendent Evolution" i slutet på december - och det låter inte alls dumt kan jag tala om. Jag får en hel del NILE- och NEUROSIS-vibbar, två band som nära nog tävlar i hårdhet även om de senare ju inte blästrar på samma sätt som NILE gör.
Såhär i nobelpristider så finns det ett gäng människor som gjort mer för bootleggandet och i förlängningen musikvärlden genom att många bootleggade inspelningar blivit de enda dokumenten av vissa speciella tillfällen. Var hade vi varit utan Lionel Mapleson på Metropolitan-operan, gänget bakom TMOQ (Trade Mark Of Quality, ett av de största bootlegvinyltryckargängen på 70-talet), killen bakom McCartney/Lennon-inspelningen från 1974 osv.
Vad gäller videobootlegs och hårdrocksvärlden så är det dock tveklöst en människa (eller var de två?) som förtjänar nobelpriset. En sann kulturgärning ägde rum i Montreal i Kanada i början och mitten av 1980-talet. Uppe på läktaren mitt emot scenen stod det en person som fångade många, kanske de flesta, av våra favoritband, ofta i sina respektive karriärers höjdpunkter. Från Forum i Montreal bjuder jag er på följande klipp, klipp av episka mått (för att sno Martins fras) och vars relevans för vår förståelse av 80-talet´s metalturnéer inte kan underskattas.
Till vem det än är som filmat - Tack Så Ända Inåt Helvete.
Hittade lite filmat material från SOILWORKs europasväng - bitvis kul med en hel del flams. Jag gillar såna här grejer där banden bjuder lite på sig själva, även om det tar bort en del av mystiken kring desamma.
Redaktionen på WeRock har hållt ett, för att uttrycka det försiktigt, bra tempo senaste tiden.
- Robert "Chief Rebel Angel" Gustafsson bevistade en thrashorgie på Debaser Medis med inga mindre än KREATOR, DEATH ANGEL och EXODUS - ni hittar recensionen av detta event här.
- Gillar man långsammare takter, likt de CANDLEMASS är mästare på, och fina konstverk av Slusk gör man sig en enormt stor otjänst om man inte kollar in tävlingen som pågår just nu. Den hittar ni här.
- Man kan också ta del av en recension från Malmös KulturBolaget från undertecknad. SOILWORK, ALL THAT REMAINS, CALIBAN, NEAERA och BLEED FROM WITHIN stod för underhållningen. Den maffiga texten hittar ni här.
- Fredrik Degerström har pratat gitarrister (bland annat) med Fredrik Mannberg från NOCTURNAL RITES/GUILLOTINE. Den intervjun hittas här.
Hårdrock är tveklöst den genre som bootleggats hårdast genom tiderna, ingen annan genre har sett så många inspelningar av så många olika sorters band, stora som små. Jag bodre veta då jag ägnat de senaste 21 åren att fördjupa mig i ämnet, inte bara på ett hobby-plan (samlade som fan i 16 år) utan även på ett mer teoretiskt plan (det tar vi en annan gång...). En sak är dock säker - det var mycket roligare förr, kanske eftersom det fanns så lite att få tag i. Idag går det för den intresserade att få tag i torsdagkvällens konsert redan på fredagmorgonen i många fall vilket till viss del tar död på känslan av det där "speciella" med bootleginspelningar. Ett skojigt typexempel på detta kommer från 2006 - jag såg Paul Stanley i New York på lördagen och när jag kom hem på tisdagsmorgonen så låg det ett kuvert med konserten på cd i brevlådan.
Förr var det lite knepigare. Dels så var det främst kassetter man bytte med varandra, där kvalitén blev mer och mer degenererad (läs: speciell...) per kopia, eller så var det de förnäma vinylbootlegsen man lyssnade på. Ah....dessa vinylbootlegs...på 70-talet var det ofta helt vita kartongfodral med en enkel lapp instucken, inte sällan i någon fräsig kulör. På 80-talet började så omslagen se mer och mer fabrikstillverkade ut. Ljudet varierade såklart kraftigt, men många höll förvånansvärt god kvalitet, speciellt spelningar som härstammade från skandinavien. Idag har de flesta av dessa spelningar kommit ut på cd direkt från originalband i oredigerat tillstånd, och det är ju förvisso trevligt, men inget ger mig samma känsla som att slänga på Black Sabbath´s BITCH från Stockholm 1983 på vinylspelaren.
Jag ber nu att få bjuda på ett litet axplock ur den svenska vinylbootlegfloran, lyssna och njut!
Fredag! Och en lång lista i vanlig ordning: 9 timmar och 103 låtar bestående av en hel massa svängig, blästrande, experimentell musik. Alex har snöat in helt denna veckan på Ozzy-erans BLACK SABBATH och inte mig emot. Jösses vilken musik den gruppen har skapat. För egen del blev det en liten skvätt death metal från Polen, lite BTBAM, QUEENSRYCHE och NEAERA.
- Att turnélivet har sina hardships visste nog de flesta. Skottska BLEED FROM WITHIN hade uppenbarligen ingenstans att sova märkte man på lappen vid merchförsäljningen som löd: BFW need a floor to crash on tonight. Can you help us out?...
- ALL THAT REMAINS trummis Jason Costa måste ha den högst inställa hi-haten inom metal. Axelhöjd ungefär. Dessutom spelar han med traditionell fattning. Det ser väldigt obekvämt ut när han lägger över vänsterhanden på hi-haten under vissa blastbeatpartier.
- Oliver Hebert från samma band hänger av sig gitarren och går direkt till baren för att umgås med fansen. Efter handskakningen säger han: I love your Freddie Krugershirt om min röd- och svartrandiga tröja.
I 21 år hade jag känt till att en bekant filmade några minuter KISS i Köpenhamn 1980. I 21 år hade vi (o)regelbunden kontakt varvid jag ofta påminde honom om att rota fram filmen. Det skulle dröja till våren 2010 innan han masade sig upp på vinden och hittade en gammal papperskasse med några rullar i. Thin Lizzy Köpenhamn 1979, Abba Köpenhamn 1979, 10CC Köpenhamn 1979 och....KISS! Äntligen!
Jag fick låna rullen och skickade den på överföring. Det finns förvisso redan en KISS-film från Köpenhamn men jag deltar lite i ett projekt att hitta så många KISS 8mm-filmer som möjligt varför denna var ett oerhört välkommet tillskott. När överföraren meddelade att filmen var färdigtransfererad blev jag glad, men så nämnde han att det var inte bara KISS på filmen. "Nähä", svarade jag, "vad var det mer då?". "Knappa 4 minuter Iron Maiden" blev svaret.
Jag trillade av stolen, fick navelbråck, satte mig upp och trillade av stolen igen.
Det fanns fram tills detta INGET känt filmmaterial från Iron Maidens förbandsturné till KISS, och det fanns bara TVÅ filmer på bandet som är tidigare än denna (Ruskin Arms, april 1980 samt TV-klipp från Marquee, sommaren 1980).
Jag ber därmed att få skänka er alla en liten videogåva. Det är inte ljud på originalfilmen och det är för korta klipp för att kunna göra någon vettig synk så jag lade helt sonika på Remember Tomorrow från samma konsert, bara för att göra tittandet lite lättare för alla de som inte har samma fascination som jag för tysta filmer. Den näst-näst-tidigaste kända filmen med Iron Maiden, Köpenhamn - Bröndbyhallen 1980-10-11.
Idag för 14 år sedan begav jag och några vänner oss hemåt efter att ha sett KISS återföreningsturné i skandinavien: Stockholm, Göteborg och Oslo, tre dagar i rad. Det är lustigt att blicka tillbaka - innan 1996 fanns det för min del ingenting som skulle kunna slå att få se KISS med smink och Ace & Peter. När man så fick se dem så blev det aldrig den där långvariga "wow"-känslan utan det blev mest ett överseende "ja, det var ju skoj". Bandet lät inte alls som på 70-talet, Peter var betydligt sämre på trummor och alla låtarna gick i halvfart jämfört med tidigare år.
"Jämfört med" ja, det var ju just det. Som bootlegsamlare en masse så var jag redan då i besittning av flera hundra konserter med KISS och visste exakt hur turnéerna från 70-talet lät och såg ut. Att med detta som grund kräva eller ens önska att människorna som spelade då skulle spela likadant 17 år senare, och där de två återvändande medlemmarna faktiskt spenderat sagda 17 år i olika former av degraderande missbruk, var såklart helt uppåt väggarna. Idag är jag glad och lycklig åt att ha sett KISS med Eric Carr/innan de bara blev ett varumärke (Köpenhamn 1988), och även att ha sett dem med smink och Ace & Peter innan det blev samma trams om pengar och annat som orsakade den första splittringen 1979. För om man lyssnar på inspelningarna från just vintern 1996 så ser man idag att denna turné var en brytpunkt vad gäller KISS framtid. Återföreningen var stor som fan, och just i Europa i november/december 1996 spelade KISS de allra längsta konserterna på hela turnén, de var fortfarande taggade och de hade äntligen blivit lite varma i kläderna (den första månaden på turnén spelade bandet så dåligt att det faktiskt är riktigt pinsamt - de låter som ett högstadiecoverband). Bara några månader efter Europa, i mars 1997, hade gammalt groll redan börjat förstöra bandkemin igen. Och när Peter slutligen ersattes av trumteknikern i Columbus i april så gick man över en gräns som jag personligen inte har hämtat mig ifrån. Så är det när man är passionerat förälskad i ett band, men inte i ett varumärke.
Tobias Sammets mastodontprojekt AVANTASIA tillhör väl inte det som åker på i stereon med skrämmande frekvens - "The Metal Opera pt1" och "Pt2" tyckte jag var helt okej powermetal med episka anspråk. Sedan tröttnade jag faktiskt lite i takt med att "Lost In Space", "The Wicked Symphony" och "Angel Of Babylon" kom ut - men så är jag ingen stor fan av powermetal.
Bild: Mats Manhammar
En som däremot är det är polaren/skribentkollegan Mats Manhammar som helt förståeligt var till sig i trasorna när AVANTASIA med samtliga gästsångare (och de är ju en del) gästade Arenan i Stockholm. Man kan ta del av Mats exstatiska recension på WeRock om man följer länken .
HATE är ett band från Polen, och i likhet med det mesta som kommer från det landet i extremmetalväg är det bra musik det handlar om. Bättre än BEHEMOTH är det inte, men jädrar i lådan vad HATE har åstadkommit ett bra album i "Erebos" - det är tyngd, speed och ett episkt anslag som jag gillar väldigt mycket. Bandet har en backkatalog som är helt ok, men personligen tycker jag att bandet har tagit ett stort kliv framåt med senaste släppet.
Konsertåret 2010 avslutas för min del på ett alldeles utmärkt sätt: SOILWORK på KB på torsdag - och det var längesedan jag såg fram så mycket mot att få se bandet. Det beror såklart på att bandet har återkommit med kraft i och med albumet "The Panic Broadcast" och jag hoppas på en hel del låtar från plattan.
Med på turnén följer även ALL THAT REMAINS (som jag i ärlighetens namn inte har någon relation alls till), CALIBAN som verkligen är en kraft att räkna med i livesammanhang, BLEED FROM WITHIN (ytterligare ett band jag inte har så bra koll på) och NEAERA vars "Forging The Eclipse" verkligen lyfte för mig efter ett antal lyssningar. Vill man kolla in ett av bandets tidigare alster, "Omnicide - Creation Unleashed" är det bara att följa länken.
Ganska dyr biljett, 365 spänn, men med tanke på hur bra SOILWORK är för tillfället är jag benägen att hävda att paketet är värt de pengarna.
Herregud, minns ni Benidorm? Eller åtminstone Melody Line, postorderföretaget i Göteborg som skickade ut såna UNDERBARA kataloger med godis några gånger om året. Jag klippte tyvärr sönder katalogerna i jakt på KISS-bilder, detta ångrar jag idag då det hade varit grymt kul att ha en samling sådana att blicka tillbaka i. I brist på detta får vi blicka tillbaka till vad de saluförde, köpvideokassetter med musik som på den tiden var oerhört svårt att få tag i på Domus skivavdelning i Helsingborg. 80-talet stod för de i sanning bäst filmade konserterna, innan det fasansfulla MTVsättet att klippa blev legio. Att sen banden ofta var allt mellan bra och fenomenala höjde såklart känslan av att det var något unikt man fick se. Idag är det inte lika unikt, men det är också därför jag tar på mig nostalgihatten och delar med mig av nedanstående klipp som sannerligen skapat den Alex som idag är.
En sista tanke skänks åt priserna. Idag klagar folk högt och brett på de hiskeliga cd-priserna, men att vi 1986 spottade ut icke mindre än 389 kronor för en VHS med KISS från Detroit 1984 var inget att fundera över då - man skulle ju bara ha den.
Alex och jag är denna veckan väldigt samspelta - två av de plattor Alex har lyssnat på finns med i min egen skivsamling - den ena av dem är den nedanstående.
Är faktiskt benägen att tycka att detta är IRON MAIDENs bästa platta, för att inte tala om omslaget som är brutalt snyggt. I övrigt har det blivit ganska mycket lyssnat på BETWEEN THE BURIED AND ME - mycket beroende på att jag har lagt ner oerhört mycket tid på att lyssna på musik som kommit ut i år, men nu är listan klar, minus kommentarerna. Då är det skönt att gå tillbaks till en skiva som "The Great Misdirect" som man vet är, ja, skitbra utan att behöva tänka på vars på listan den skulle ha hamnat.
Fredrik "Blasphemedia" Sandberg genomförde i samband med JOB FOR A COWBOYs gig i Göteborg en intervju med frontmannen Jonny Davy som nu finns att ta del av på WeRock. Mycket intressant läsning som vanligt när det är Fredrik som har genomfört intervjun som till stora delar genomfördes i ett nedsläckt trapphus på Sticky Fingers.
Denna nostalgitripp tillägnas alla som minns videobandsmärket BASF.
Jag var dryga sju år gammal och tv-tablån gjorde gällande att SVT skulle visa hårdrock en hel kväll. Konserten hade redan spelats, i december 1983 var det en stor metalfestival i cykelvelodromen Westfalenhalle i Dortmund, men trots att tillställningen i Sverige bar epitetet "Luciarock" så sändes inte kavalkaden förrän tidigt 1984. I februari vill jag minnas. Detta har skapat stor förvirring bland svenska metalfans eftersom många antingen vill minnas att konserten gick på Lucia 1984 eller att banden faktiskt spelade i Dortmund i februari 1984. Konserterna ägde dock rum den 18:e och 19:e december 1983 och det var dessutom Iron Maidens turnéavslutning på den stora World Piece Tour där de avrättade Eddie genom att slita ut hans hjärna på andra konserten. Detta sändes förvisso aldrig men återfinns lyckligtvis på köpvideokassetten Iron Maiden - 12 Wasted Years från 1987.
SVT visade inte allt (det har ingen kanal gjort) utan visade strax över 3 timmar (187 minuter typ - man missade en låt i slutet om man hade ett 180minutersband), dansk TV visade ytterligare 20-25 minuter medan tysk och österrikisk (eller var det schweizisk?) tv visade mest av alla. Den tyska sändningen finns dessutom på dvd i samlarkretsar i ypperlig kvalitet och är väl värd att leta upp.
Som sagt, jag var sju år och jag fick inte vara uppe så länge. Sagt och gjort - jag spelade in sändningen och gick upp extra tidigt dagen efter istället.
Märket på videobandet, mitt första metalband? BASF såklart.
Det har varit ett turbulent konsertår i år får man säga, i princip inga dåliga konserter men de som varit bra har varit så in i bomben bra att det i sig faktiskt sänker några av de som bara varit ok. Att dessutom ha lyckats med konststycket att ha sett sex konserter på fem dagar i New York kommer jag att leva på länge. Nåväl, av de totalt 20 hårdrockskonserter jag sett i år så var det summa sumarum följande 11 som förtjänar nominering till topp 5-listan:
Fear Factory - Köpenhamn 5/3 Lamb Of God - Lund 12/3 Transatlantic - London 21/5 MSG - Sweden Rock 11/6 Praying Mantis - Sweden Rock 11/6 KISS - Malmö 13/6 Alice Cooper - Stockholm 7/8 Pretty Maids - Köpenhamn 27/8 Silver Mountain - Malmö 4/9 Roger Waters - New York 5+6/10 Mountain - Malmö 18/11
På skivfronten har det varit tämligen sparsmakat i min hårdrocksvärld dock. Några ypperliga guldkorn har levererats; ACCEPT´s BLOOD OF THE NATION är en grym käftsmäll och jag bara längtar efter Göteborgsgiget i februari, BLACK COUNTRY COMMUNION´s underbara debut växer för varje gång jag hör den och TRANSATLANTIC´s WHIRLWIND med sin enda låt (som vara 80 minuter) är ett litet mästerverk. Dessutom har äntligen DEEP PURPLE´s COME TASTE THE BAND förärats en remaster + en remix som fullkomligt slog ner mig i fåtöljen, och BLACK SABBATH´s båda 80-talare SEVENTH STAR och ETERNAL IDOL har också fått finbehandling. IRON MAIDEN´s nya lämnade mig dock helt blasé, jag hoppas att Ullevigiget i juli kan råda bot på det då Maidens låtar från senare år ofta lyft live enligt mig.
I och med nomineringen av "Polarity" av DECREPIT BIRTH är samtliga nomineringar till årsbästalistan publicerande - 20 väldigt bra plattor som har chansen att hamna på topp 10;
Årsbästalista 2010 kandidater
“Heirs to thievery” – Misery Index “Kvelertak” - Kvelertak “Degenerate” - Trigger the bloodshed “Dementia/Dyslexia” - Fleshwrought “Polarity” - Decrepit Birth “Fragments Of Form And Function” - Allegaeon “New Era Of Corruption” - Whitechapel “The Panic Broadcast” - Soilwork “Lawless Darkness” - Watain “Quantum Catastrophe” - Brain Drill “The Final Frontier” - Iron Maiden “Coordinates Of Confusion” - Negligence “Diamond Eyes” - Deftones “Undantagstillstånd” - Zombiekrig “Hammer Of The North” - Grand Magus “From our cold, dead hands” – Infanticide “Invocation” – Dew-Scented “Path Of Fire” – Aeon “There is a heaven let’s keep it a secret, There is a hell belive me I’ve seen it” – Bring Me The Horizon “Majesty And Decay” - Immolation
Jag har också i runda slängar sett 30 konserter i år, allt från små, extrema band som CARNIFEX och INGESTED till stora akter som METALLICA och SLAYER, men den konserten som stod ut mest som den kanske bästa var THE FACELESS totala uppvisning på KB den 11 januari. Jag blev helt golvad och betedde mig som en fjortis i ren exstas över bandets musik och rent makalösa konsert, och jag hade på känn att konserten nog skulle hamna rätt högt upp på en förmodad konsert topp 10 över 2010, där band som THE BLACK DAHLIA MURDER, 3 INCHES OF BLOOD, NECROPHOBIC, OBSCURA, BULLET, ENTOMBED, DEATHSTARS, TRIBULATION, CALIBAN, SONIC SYNDICATE, BETWEEN THE BURIED AND ME, AUGUST BURNS RED, JOB FOR A COWBOY (x 2), LAMB OF GOD, LEVITATION, ABORTED, ROTTEN SOUND, DARK TRANQUILLITY, WATAIN, AMORPHIS, TRIGGER THE BLOODSHED, ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY, ANTHRAX, MEGADETH och ALICE IN CHAINS, finns med som band jag sett i år. Att det verkligen har varit ett makalöst år blir ganska tydligt när man ställer upp det på detta vis, eller hur?
En återförening, eller jubileumskonsert snarare. Flera av bandets olika sättningar spelade och jag måste säga att när sättningen från första singeln spelade så var glädjen på topp! Speciellt eftersom dessa åldrade herrar verkade ha lika roligt som publiken!
1. Intro 2. Prophet of doom 3. Maniac 4. Keep on keeping on 5. Destruction song 6. Jonas – guitar thingy (he referred to it as “Skval”) 7. Shakin´ brains 8. Universe 9. Handled roughly 10. Forest of cries w/ Paris ending 11. Axeman and the virgin12.Man of no present existence 13. Jonas – Man on the silver mountain (Dio tribute) 14. 1789 15. King of the sea 16. -keyboard interlude- 17. Vikings 18. Before the storm 19. Always 20. Walking in the shadow 21. Niagara 22. Strange kind of woman (Deep Purple-cover, with breaking guitar-ending) 23. The show must go on (Queen-cover, all-star lineup where almost everyone joined missing Ingmar and Christer)
I väntan på diverse konsertrecensioner i form av en dubbelrecension av turnépaketet JOB FOR A COWBOY, ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY och TRIGGER THE BLOODSHED signerad mig och Fredrik "Blasphemedia" Sandberg, samt en intervju med frontmannen i JFAC Jonny Davy kan man kolla in de nya recensionerna på WeRock. Högt blandas med lågt, svängigt med brutalt - det är med andra ord precis som det brukar.
BiblioteKarin är lyrisk över ENGELs "Threnody", Henrik Nygren fröjdas åt att 16 år efter senaste släppet visar ATHEIST att bandet fortfarande kan göra meckig death metal på "Jupiter" och för egen del finner jag att bandet vars namn låter förvillande likt ordet "nära" uttalat på malmöitiska, NEAERA har gjort en riktigt hyfsad platta med "Forging The Eclipse". Plus en hel del annat såklart.
Metallbibliotekarierna ber att få tacka för att ni följt bloggen även detta år - det har varit väldigt roligt att jobba med bloggen i år, inte minst för att vi har haft många läsare. Vi tackar ödmjukast för detta, och hoppas att ni vill följa våra stollerier även under 2011.
