måndag, juli 30, 2007

Heldag på Gröningen

Helsingborgsfestivalen brukar kännetecknas av ett oändligt antal krämare som säljer mindre nyttiga grejer, men också av en hel del bra musik, vilket var fallet även i år. Metallbibliotekarien drog till Gröningen för en heldag.

Något band måste ju börja, så är det ju...desto roligare när det är Zero Tolerance som sparkar igång heldagen med sin dödsmetall. Det headbangas friskt på scen, men det som framför allt impar på mig är sångaren rent vansinnigt kompetenta growlande. Det låter verkligen bra om den killens röst! Låter visa sig om hans för dagen faktiskt nyfödde son kommer att besitta samma stämma.

Om Zero Tolerance sångare imponerade, är det inget mot vad Faithful Darkness gör! Oj oj oj vad kul det ska bli att följa denna grupp, som med sin ganska melodiska deathmetal verkligen verkar trivas på scen. Sångaren Erik, som verkligen kan sjunga så att man ryser, har dessutom en satans bra utstrålning (vilken ju inte direkt skadar) och han stortrivs på Gröningens scen trots att klockan bara är 3 på eftermiddagen. Låtarna är starka och det förvånar mig inte när gruppen annonserar sin debutplatta som ska komma i september.

Nästa gäng är Sins in Vein som med sin Nightwishinfluerade metal låter väldigt bra. Sångerskan som ser misstänkt lik ut Evanescence's Amy Lee fast med tatueringar, har en bra röst. Det jag står och önskar mig är dock lite mer pondus på scen som kan matcha låtarnas storvulenhet. Förhoppningsvis kommer det med tiden. Bandet har dessutom en demon på bas som verkligen gillar att stå på scen, och jag blir inte direkt förvånad när nästa band går på, Chaeostribe, så återfinns han som en av sångarna. Chaeostribe imponerar, precis som förra året, med sin aggressiva framtoning och muskelmetal. De bägge sångarna triggar verkligen varandra och det är brutalt hårt och väldigt bra.

Bai Bang har aldrig varit stora i min bok, och jag struntar helt sonika i gruppens framträdande för att komma tillbaka till märkliga Hellsongs framträdande. Hellsongs är något så ovanligt som en trio, bestående av en keyboardist, en gitarrist och en sångerska som gör väldigt lugna covers på gamla metalklassiker som Judas Priests's "Breaking the law", Metallicas "Search and Destroy", och Maidens "Running free" och "Run to the hills" bland andra. Blasfemiskt? Nja, gruppen gillar verkligen låtarna de framför, och de har precis rätt tonläge i konversationen med publiken som till största delen gillar orginalversionerna bättre vilket gör bandets konsert snarare till en hyllning av hårdrocken än ett dissande av densamma.

Hellsongs i all ära, inget går upp mot lite härlig 2-takt - och det har danska Hatesphere drivor av. Under konsertens gång kommer jag på mig själv att tänka att thrash-metal - fy fan vad bra den är! Hatesphere matar ut köttiga riff och får på ett sånt fetröj på scen att jag tycker det är synd och förvånande att inte tältet är sprängfyllt till sista plats.

Det är det däremot när Mustasch går på - och inte bara tältet utan även platsen utanför är fylld. Göteborgsbandets grova hårdrock är inget jag brukar sätta på hemma, två-takts fanatiker som man är, men jävlar i det vad bra gruppen är på scen! Ralf Gyllenhammar är en verkligt bra frontman, och hans mellansnack är både föredömligt kort som bra, som när han frågar om vi gillar hårdrock för att efter vrålet som kommer säga, så ska ni få! Publiken är verkligen på och det sjungs allsång vid varje chans som ges.

Att Von Benzo är stora i sin egen stad har jag förstått, och visst gruppen är bra, men antingen är det att jag nu börjar bli ganska mör, eller att bandets hårdrock är för lik Mustaschs - för det vill inte riktigt lyfta i mina öron...lite småtrist, men på det stora hela så var dagen på Gröningen rejält trevlig.

tisdag, juli 10, 2007

Bästa plattan i år!

Jag älskar verkligen Demigod polska dödsbataljonen Behemoths näst senaste giv, men ibland blir man ju verkligen glatt överraskad. The Apostasy är en fullkomligt hänsynslös uppvisning av ett band som fullkomligt bemästrar sitt hantverk.

Jag tror aldrig att Lars Ulrich kommer att läsa denna blogg, men om han skulle få för sig att göra det skulle jag säga så här - du borde vara på samma nivå spelmässigt som Behemoths trummis Inferno för att känna dig nöjd. Skinnbödelns fullkomligt häpnadsväckande tekniska briljans löper som en röd tråd genom The Apostasy. Det är inte bara hastigheten som är halsbrytande, det är alla snygga fills - men det bästa av allt - Infernos trumspel kompleterar hans bandkompisars lika hänsynslösa lir och svetsar det samman till en skenande enhet av aggressivitet.

11 spår - 40 minuters musik. Det kanske låter som en kort skiva - men intrycken staplas i höjd och på bredd att man känner sig fullkomligt matt - och ändå så märkligt stark efter en genomlyssning att det enda jag finner mig kapabel till är att trycka på play, igen och igen och igen. Det enda spår som ännu inte har funnit sitt hem i min kropp är "At the left hand ov god" men alla andra spår lämnar mig kippande efter andan och krävande mer.

Inledande "Rome 64 C.E." är en av de mest briljant tunga inledningar till en skiva jag har hört - mäktigt, mörkt och sataniskt bra innan helvetet briserar med tajta baskaggar och malande gitarrer i "Slaying the prophets ov Isa".

Plattan har många individuellt starka låtar - personliga favoriter är just nu "Kriegsphilosophie" och "Be without fear", men det som gör The Apostasy fulländad är just att den känns så sammanhållen och genomtänkt. Den här skivan borde finnas i alla som gillar extrem metals skivsamlingar.

söndag, juli 08, 2007

Nähä

Ibland blir det inte som man tror att det ska bli - i år blev det inget Roskilde, och jag kan inte säga att jag är avundsjuk på de som har tvingats hålla ut i den vattensamling som festivalen blev i år. Det enda som verkligen suger är att jag missade Mastodon i och med att jag inte kom iväg...

Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 12: KRSNA-core

 År 1965 hoppade en gammal gubbe vid namn Prabhupada på båten i östra Indien och klev av densamma i New York. Där bodde han en sväng i en pa...

Populära inlägg