onsdag, mars 21, 2007

Om att vänta

Nämn tre saker som man behöver som festival/konsertbesökare: tålamod, tålamod, tålamod. Plus eventuellt ett par sköna skor.

Förra sommaren åkte jag på Roskildefestivalen. De av er som varit där vet att man tillbringar väldigt mycket tid ståendes i olika sorters köer, eller gåendes till - just det - någon kö. Antingen står man i kö, eller kanske klunga, för att komma in på festivalområdet, till att köpa mat, öl - eller kanske som jag gjorde för att komma in i boxen framför Oranga scenen för att se Guns 'n' Roses - ett band som ju numera endast utgörs av Axl plus några kompmusiker.

Trots detta faktum finns det en hel massa människor som fullständigt gick upp i brygga över chansen att få betitta detta band som trots att det inte har kommit (och förmodligen aldrig kommer att komma?) en studioplatta sedan, ja sen när egentligen? Så hur går man då tillväga för att få plats i boxen? Man kommer dit i jävligt god tid innan - helst innan bandet som ska spela innan det man egentligen vill se ska spela - vilket i detta fall var Bullet for my Valentine. Dessförinnan stod vi och genomled ett danskt bands set i drygt en timme.

Väl inne i boxen kunde vi anvnjuta BfmV, som även om jag inte kan en enda låt av bandet i alla fall är någorlunda hårt. Dessutom börjar och slutar bandet i tid vilket i och för sig är standard på Roskilde. Någon har inte berättat detta för Axl med band. Jag och mina kompisar har nu stått upp i ca 5 timmar och mina fötter känns inte helt ok om jag säger så! Men, tänker jag, detta kommer att släppa när konserten börjar. Det är bara det att den börjar inte. Antingen har Guns världens sämsta stage-crew för det pillas och plockas, och soundcheckas, och plockas lite till, en trumtekniker slår lite på trummorna, en flygel rullas ut från sitt gömme under trummorna, och rullas tillbaka igen - ja ni fattar att allt detta tar jävligt lång tid, eller så är det så att klockorna går fel.

Efter cirka en halvtimme börjar publiken att bua. Vid det här laget väcker minsta aktivitet på scen ett vrål av att nu drar det nog snart igång. Men precis när man tror att nu har den sista bakgrundslåten spelats, så drar en ny igång. Blandade "Ah va fan!", "For Helvede!" och "For fuck's sake!" hörs allt oftare bland de som står i närheten av mig. En fucking timme efter utsatt tid drar konserten igång! Och den håller på i vad jag minns två timmar. Stapplande tar jag mig hemåt till tältet och räknar ut att jag har stått eller gått i ca 8 timmar.

Hur konserten var?

Största besvikelsen då? Tyvärr - Guns 'n' Roses. Ett band som visserligen har gjort några av rockens bästa låtar men som inte har gett ut en skiva på evigheter har inte råd att komma ut på scenen en timme efter utsatt tid. Att bandet dessutom plågade publiken med intetsägande jam och 6 dåliga solon bara för att Axl skulle hinna med att byta skjorta totalt dödade konserten. Kör - bromsa, kör - bromsa. Med en sådan formel blir det inget flyt i konserten, och då spelar det ingen roll hur bra bandet framför sina låtar. Från inlägget Intryck från Roskildefestivalen

Kommer jag åka i år igen? Definitivt när man kan ha det så här trevligt. Fotot courtesy av Henke Nygren i Miscellany.


Just nu går jag mest omkring och väntar till nästa fredag då jag ska se In Flames på Mejeriet - se där en lyx man inte är van vid - det är nästan så att man ser fram emot att få vänta på insläpp i - just det, kön.

tisdag, mars 20, 2007

lördag, mars 10, 2007

The Haunted

The Haunted har länge tillhört mina favoriter; på skiva golvar de oftast, och de har ett etablerat välförtjänt gott rykte som liveakt. Gårdagens konsert på KB i Malmö var inget undantag från den regeln.

KB är en av Sveriges trevligaste konsertlokaler och det är med en känsla av tillfredställelse som jag kliver in i en vid tillfället inte helt fylld lokal strax innan 21. En runda till baren renderar i en god Hof. Att lokalen inte hyser många gäster ger förbandet By Night blanka fan i. Jag har inte hört talas om denna combo från Falkenberg - men att de kan spela blir klart från första takten. Jag blir riktigt imponerad av trummisen samt att sångaren verkligen lyckas få kontakt med publiken nästan direkt.


Trots att bandet varit i farten med turnerandet sedan -99 har jag tragiskt nog inte hört talas om bandet, som denna kväll tar vara på tillfället att de värmer upp åt The Haunted. Bandets köttiga metal faller mig väl på läppen och det ska bli kul att se vart bandet tar vägen i framtiden.

Förra gången jag betittade The Haunted på KB blev jag helt nockad av hur fruktansvärt bra, tajt och hårt bandet var, samt vilken rent makalös kontakt bandet hade med publiken. Dolving hade precis kommit tillbaka till campen, och man hade en stark platta, rEVOLVEr, med sig i bagaget - en platta som i det närmaste samfällt hade hyllats i pressen. The Dead Eye har inte samma status - visst publiken applåderar artigt, men det är med de äldre låtarna som det fetaste röjet kommer - och det är vid de tillfällena som jag tänker "Fy fan vad det är gött att vara hårdrockare, för då kan man headbanga till band som The Haunted".


Bandet öppnar med tre spår från ...Eye... "The premonition", "The Drowning" och "The cure" och som vanligt är ljudet bra, men publiken lite avvaktande. Detta ändras snabbt när bandet drar igång "99" och "Abysmal".

Bandet varvar gammalt med nytt men i slutet matas det på för fullt - "In Vein", "Hollow ground", "Dark Intentions", "Bury your dead" och "Hate Song" piskar upp en närmast euforisk känsla av ös, svett, flygande hårmanar, hornen i luften och bandet lämnar KB:s scen som erövrare.
Och Dolving? Ja fy fan vad bra den mannen är på att egga en publik! Att han dessutom sjunger så jag tror att han ska spräcka en blodåder i huvudet och i sista låten lutar sig långt ut i publiken förstärker bara intrycket att här har vi en man som gillar sitt jobb.

onsdag, mars 07, 2007

Ja jävlar!

Golvad igen av en gammal platta man egentligen borde ha hört för länge sen - Pierced from within av Suffocation.
Första gången jag ens hörde talas om denna übercombo från New York var när jag surfade in på YouTubes helt otroligt roliga "Death metal office drumming" där en kille köttar på ett digitalt trumset till en låt av sagda band. Efter det att jag skrattat rumpan av mig började jag tänka att fan, den här låten är ju riktigt bra. Sagt och gjort - raskt köptes ett styck brutal deathmetalplatta betitlad Pierced from within. Bara titeln borgar för nåt riktigt brutalt hårt - men den soniska slakt som strömmar ut ur högtalarna golvar mig totalt!

9 låtar attackerar som en smärre här riktigt härskna orcher - här finns det mesta man kan förvänta sig av en klassisk dödsmetallplatta; ilskna riff, en smärre tornado på kaggarna och så sången som knäcker det mesta - Frank Mullen låter som en steroidstinn galt från helvetet och matchar med sin ferocitet den blytunga, och som hand i handske för genren mörka produktionen. Ska man bara köpa en deathmetalplatta borde denna vara en given kandidat.


Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 12: KRSNA-core

 År 1965 hoppade en gammal gubbe vid namn Prabhupada på båten i östra Indien och klev av densamma i New York. Där bodde han en sväng i en pa...

Populära inlägg